The Grey är titeln på ny film med Liam Neeson i huvudrollen. Den kommer inte att gå upp på svenska biografer, och jag misstänker att beslutet grundar sig åtminstone delvis på den effekt filmen skulle få på debatten om vargens existensberättigande i den svenska faunan. Den är icke desto mindre värd att uppmärksamma av lite olika skäl. Det första – kronologiskt räknat inom ramarna för filmens speltid – är, oväntat nog i Kulturkrocksammanhang, moderelaterat (men åtminstone inte säsongsenligt). Filmen inleds av en voice-over med Liams raspiga stämma:
– A job at the end of the world. A salary killer for a big petroleum company. I don’t know why I’ve done half the things I’ve done, but I know this is where I belong. Surrounded by my own. Ex-cons, fugitives, drifters. Assholes. Men unfit for mankind.
Precis här, med oklanderlig timing, kommer Liams högra skuldra in i bild, på vilken man tydligt får se hans jackas Canada Goose-dekal i närbild. Negativ produktplacering när den är som bäst. Själv har jag från högstadiet och framåt minnen av att denna i Sverige så hett omhuldade parkas tidvis baktalats av folk som korsat Atlanten och återvänt: Kanadaresenärer som berättat att jackan i hemlandet betraktas som en frysrock för polarforskare och ingalunda någon statusmarkör. Själv minns jag att jag kring 2005 konfronterades av en våningsplansöverspännande kö inne på NK, och tvingades fråga en av de väntande vad som stod på. Svar:
– Nedsatt pris på Goosejackor.
Jag vill även minnas en bekant som strax efter millennieskiftet fått en jacka i fel storlek och bestämde sig för att lägga ut denna på Blocket. Det slutade med att hen tvingades stänga av telefonen i en vecka och låta alla inkommande förfrågningar bemötas av ett röstsvar som berättade för horderna av spekulanter att jackan redan gått under klubban. Det kunde komma hysteriska samtal klockan tre på morgonen där någon presumtiv köpare först försökte pruta ner priset och i brist på framgång med denna taktik därefter bjuda över föregående.

The Grey är historien om en flygkrasch i Alaska, och hur de överlevande tvingas fly undan en vargflock som fått vittring på blod. Man hanterar överlevnadsfilmens alla klichéer med god fingertoppskänsla, och resultatet är värt att se. Missa dock inte det sekundlånga klipp som följer i slutet av eftertexterna och ger ett aningen mer tillfredsställande slut.

Mest av allt påminner The Grey om ett avsnitt av Discoverys långkörare Man vs Wild, även känd som Ultimate Survival, med före detta SAS-soldaten Bear Grylls i centrum, ett samarbete som precis har upphört till följd av en kontraktstvist, enligt rapporter från tidigare idag. Själv är jag en stor Gryllsanhängare, och är mycket svag för seriens mix mellan osannolika överlevnadssituationer och okonventionell kosthållning. Min favoritsekvens med avseende på det sistnämnda är när Bear sprättar upp ett kamelkadaver och pressar ”drickbart” vatten ur nävar av halvsmält spannmål hämtade direkt från våmmen.

Serien tycks nu lida mot sitt slut efter sju säsonger. Tidvis har produktionen kritiserats för att hävda en realism som inte funnits: Situationer har framstått som livshotande med i själva verket varit helt artificiella. Ur den första säsongen tvingades åtskilliga avsnitt klippas om för att utesluta de mest uppenbart fingerande scenerna, andra har aldrig repriserats och en disclaimer föregår nu varje nytt avsnitt. Som tumregel är Man vs Wild mer underhållande ju mindre man vet om den miljö som skildras: Själv har jag tillbringat en del tid i Lappland både under sommar och vinter, och ställde mig frågande till mycket av det som hände i det avsnitt där Grylls tar med sig Will Ferrell till nordligaste Sverige: Man hittar bland annat ett renkadaver ”that seems to have been left behind by a Sami hunter” – finn fem fel i det påståendet – och lyckas hitta granris nog att bygga en bivack. På kalfjället.

Icke desto mindre håller jag tummarna för att Grylls och Discovery kan förbrödras till fördel för ytterligare några stabila säsonger. Karln vänder ju trots allt ut och in på sälar och sover i dem.

Ursprungligen publicerat den 14 mars 2012.

Kommentar 14 mars 2023: Apropå den åtminstone i Stockholm allestädes förekommande parkasen vill jag minnas att striden då detta begav sig stod mellan den perenna Canada Goosa-jackan och utmanaren, en överdimensionerad dunjacka från Fjällräven med långa hängande snören på till synes utan praktisk funktion. Sedan kom Parajumpers in på scenen och etablerade dominans med samma framgångsrecept: övertydlig branding och välkänt högt pris = status. Därigenom skapas den skvader som inom marknadsekonomi är känt under termen “Veblen goods” – veblenvaror, termen myntad av amerikanen Thorstein Veblen inom ramarna för sin forskning inom vad som brukar kallas conspicouos consumption – lyxvaror som motsäger konventionell ekonomisk logik genom att efterfrågan ökar till följd av att priset höjs. Då inga praktiska säljargument egentligen föreligger rör vi oss därmed in i en värld av vad Alan Moore och jag kallar för magi. Själv påminns jag mest om skoterdunkrapparna Hoojas (ja, har har små barn, tackar som frågar) dedikation av Donkey Kong: “Den här låten går ut till alla stockholmare som har dunjacka fast det inte är kallt.”

Apropå Liam Neeson och The Grey kom denna som en del i hans fria fall från firad skådespelare till en person vars karriärval jag endast kan finna motiverade av ekonomiska hänsyn (Taken kom två år tidigare, och sedan dess är det en enda moras). Han var långt ifrån ensam: Denzel Washington hör till exemplen ur denna nischgenre av hårdföra geriatriker som vet att lösa gängkriminalitetens alla problem med en rak höger och lite gammeldags jävlaranamma. Redan när jag åkte på uppdrag för att intervjua Daniel Espinosa i samband med hans internationella blockbusterdebut Safe House stod jag djupt frågande till varför någon frivilligt skulle förnedra sig så. Se honom i Much Ado About Nothing för jämförelse, och förundras. Bättre blev det inte när Daniel anförtrodde mig att Denzel hade “stor påverkan på manus”, detta manus som alltså innehåller en av de mest plågsamma instanser av ofrivillig komik jag sett, det vill säga när en självgod Denzel Washington låter sig waterboardas viss om att det är hur lugnt som helst för att handdukarna har fel tjocklek. Var är Mythbusters när man behöver dem? Nåja. Bruce Willis har ju medicinsk alibi för sitt fria fall, men var är era afasidiagnoser, Liam? Denzel?

Lyckligtvis finns det bestående värden som aldrig åldras, ärade läsare, och till dem hör Bear Grylls. Döm om min lycka när jag upptäckte att Bear återuppfunnit sig själv inom ramarna för en barntillvänd version av det han gör bäst, det vill säga våghalsiga dumheter och äckliga måltider. You vs Wild är dessutom genialiskt interaktiv enligt samma choose you own adventure-estetik som den forne läsaren må minnas att även gamla Kulturkrock tidvis hängav sig åt: med fjärrkontrollen kan din ättelägg välja vilken av två vägar Bear ska ta, eller om han ska äta snigeln eller bajskorven. Det är lysande. Givetvis skapas stort omtittningsvärde för det barn som vill gå tillbaka och göra andra val än de som redan gjorts. I mitt favoritsavsnitt, Out Cold, hemfaller man rentav åt humor genom att göra något som Bear på inga villkor kunde kosta på sig i Man vs Wild, det vill säga driva med konceptet och antyda att det vi ser inte är till 100% överensstämmande med verkligheten: Gör man en serie idiotiska val i samband med att Bear måste ta sig uppför en alp genom en gammal bunker från andra världskriget utlöser han en kvarlämnad mina, fångas under en sönderfallen trappa och dyker upp flera veckor senare med fullt helskägg. Rädda den försvunna piloten kan vi glömma, han är uppäten av lämlar sedan länge. Sjuuuukt bra.