Ärade läsare, idag flyger jag till Tokyo för en bli kvar där en vecka. För den som inte märkt det tidigare är jag en Japanfetischist av rang, av skäl som jag inte enkelt kan förklara, och det blir den fjärde resan dit inom loppet av fem år.

Jag har inte för avsikt att vara online en enda gång under den tiden, utan tillbringa kvalitetstid med min hustru och stadskärnans 13 miljoner invånare. Det innebär inte att det kommer börja rulla marklöpare genom bloggen, som lyckligtvis kan sättas på föruppdatering, vilket även har gjorts. Däremot kommer jag inte att kunna närvara i kommentarsfälten; annars bidrar jag gärna till diskussion om jag känner att det finns något ytterligare jag kan tillföra. Frågor, uppmaningar, korrektur och kritik kommer alltså inte att kunna besvaras förrän fredagen den 23:e, då jag åter befinner mig på svensk mark.

Jag rekommenderar starkt Tokyo som turistmål för den som har möjlighet att resa dit: Den är en fascinerande stad som bjuder på exotism utan att vara obehaglig. Den är säker, fascinerande, shoppingvänlig och respektingivande. Jag åkte dit för första gången 2008, omedelbart efter att jag sagt upp mig från mitt sista fast jobb för att övergå till frilansverksamhet. Tokyo blev en naturlig tröskel mellan två radikalt olika typer av arbetsliv. Jag höll som bäst på att avsluta ett större frilansprojekt, och svävade i villfarelsen om att allt var klart. Så var icke fallet, och sent en natt fick jag ett telefonsamtal om att en artikel behövde omfattande korrigeringar med omedelbar verkan, eftersom tryckpressen redan stod på tomgång.

Jag låg vid det laget och sov på en bambumatta i ett traditionellt japanskt värdshus, tvingades gå upp under småtimmarna med min laptop för att försöka hitta uppkoppling. Anläggningens datorrum – wifi var ej att tänka på – var stängt för natten, men en liten lapp visade en karta till ett närbeläget och nattöppet mangacafé (folk som missat sista tunnelbanan hem till förorten brukar använda dessa som improviserade sovplatser). Ute lystes mörkret endast upp av neon, och det spöregnade. Jag lånade ett paraply, och lyckades till slut hitta rätt, fem trappor upp i ett nedsläckt höghus. En trött japansk tonåring tog emot en näve yen och pekade på en plats med uppkoppling, varifrån jag tillbringade de nästföljande tre timmarna med att skriva om en lång artikel om, vill jag minnas, det rådande marknadsläget för slagborrmaskiner. Det blev på sätt och vis början på mitt liv som frilans. Det kändes fantastiskt bra.

Mitt andra starka Tokyominne kom något år senare. Vid det laget hade jag börjat spela shakuhachi. Genom min lärare kunde jag boka en lektion i Tokyo, hos det shakuhachigille som grundats av min lärares lärare och dennes far. Lektionen innebar en resa med ringlinjen till bortre sidan av Yoyogiparken, och en komplicerad urban orientering efter en knapphändig handritad karta (japanska adresser följer inga kända logiska banor, som exempelvis nummerföljd). Till slut knackade jag försiktigt på en traditionell skjutdörr till ett hus bredvid järnvägsspåren, och dörren öppnades av Matsuyama-sensei, en pensionerad japansk herre som tillsammans med ytterligare en framstående elev drivit undervisningen vidare efter mästarens död. Matsuyama-sensei kunde inte ett ord engelska, och min japanska var – och är – knappt på en treårings nivå. Det enda gemensamma språk vi behärskade var flöjtnoter och musik. Det fungerade alldeles utmärkt. Mot slutet av lektionen, som blev mycket lång eftersom Matsuyama-sensei visade sig vara en väldigt generös lärare, försökte jag förmedla att jag hade bråttom för att hålla det möte med min fru i Shibuya som tidigare avtalats. Det var inte lätt. I Japan går artighet framför allt, så det dög inte att bara rusa från platsen. Istället gick Matsuyama-sensei och hämtade en liten pudding, som han erbjöd mig. Själv åt han ingen, utan satt bara med ett milt leende och betraktade hur jag försökte vräka i mig puddingen så snabbt som möjligt, utan att bryta mot etiketten, och samtidigt med gester och ansiktsuttryck förmedla hur god puddingen var och hur glad jag var att få äta den. Det var fantastiskt, och jag hoppas på ett da capo nu på söndag.

Ursprungligen publicerad 15 mars 2012.

Kommentar 15 mars 2023: Ah, semester. Att flanera runt i en storstad utan andra bekymmer än shoppingkassarnas tyngd. Det var innan man förökade sig, det, även om telningarna nu blivit så till åren att jag i och med detta sportlov ges tillfälle att återuppleva min egen barndom ur min pappas perspektiv, det vill säga att stå och försöka värma upp ett huttrande barn i en backe genom att skrika åt det att ploga ordentligt, detta efter att var morgon ha genomlidit ett logistisk och moralmässigt gatlopp, och allt detta för det habila priset >30 000 kronor och 16 timmar i bil. Eller, så hade det kunnat vara. Jag fick ett gott råd i elfte timmen som bidrog till att rädda mig från detta.

Veckan före sportlovet gick jag på en tillställning hållen av och hos mitt förlag, en begivenhet som går under namnet Guldboksgalan, och som syftar till att uppmärksamma de av förlagets alster som sålt bra under året som gått. Personligen hade jag gärna undvikit tillställningar av den sorten efter jag anser att en klausul av jantelagen är av extra intresse för författare och jämförbara yrken: Jag anser att tron att jag är någon är direkt kontraproduktiv för skapandet av god prosa. Det är inte riktigt jag som skriver mina böcker, som jag ser det, i kraft av de fantastiska gåvor jag förlänats av arv och miljö. De är frukten av hårt arbete: skrivandet av ett utkast vars största existensberättigande är att belägga att ingen av mina ursprungliga idéer fungerade som beräknat och att jag uppenbarligen lärt mig mycket lite av tidigare erfarenheter, följt av en lång period av ifrågasättanden av varenda liten detalj i texten, stor som liten, och omskrivning på omskrivning tills resultatet blästrats så nära idévärlden som står inom min makt. Nå, Guldboksgalan: Den är inte heller för mig, har jag sent omsider insett. Det är nämligen inte jag som säljer böcker heller. Det är förlaget. Så jag går i hopp om att förskjuta fokus från mig själv till alla andra kompetenta människor som befattat sig med mina verk, uttrycka uppskattning för deras ansträngningar och förhoppningsvis bidra till en trevlig kväll i största allmänhet.

En egenhet med Guldboksgalan är att förlaget presenterar fackboksklassen först. Här syns ofta folk som inte riktigt är yrkesförfattare, utan ofta, säg, en person som varit med om någonting omvälvande och kanske med hjälp av en skriv- och redigeringskunnig medförfattare berättat sin historia. Inte bara boken i sig, utan också att uppmärksammas på detta vis, kan bli en mycket stark känslomässig upplevelse. Efter denna dos verklighet är det så dags för oss fiktionsmakare, som glättig får svara på lite frågor om hur mycket gåslever vi egentligen orkar äta i en sittning. Jag raljerar, men du fattar. En av dem som tog emot pris i fackboksklassen var Caroline Bankler, för Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk tillsammans med framlidne Björn Natthiko Lindeblad. Hon återberättade en anekdot om hur Björn och hans medmunkar skulle förflytta en stor buddhastaty medelst handkraft och (förhoppningsvis milda) svordomar. Munkar av västerländsk härstamning bildade snart en liten klunga där man diskuterade hur förflyttningen av statyn kunde göras med optimal effektivitet istället för hur den för tillfället bars. Björn var en av dem. Efter ett tag kom abboten själv förbi och förtydligade läget: “Det viktiga är inte att det går så snabbt som möjligt, det viktiga är hur alla mår efteråt.” Caroline inskärpte att detta var någonting värt att tänka på för alla skidentusiastiska föräldrar därute såhär inför sportlovet.

Jag försöker verkligen att göra mitt bästa, men sitter på en dålig uppsättning gener: Min far Bo-san förvandlades till en svår fascist i skidsammanhang, för vilken det var av yttersta vikt att stå i backen när liften öppnade och åka till stängning, oavsett väderlek och huruvida någon, han själv inberäknad, egentligen tyckte det var roligt. Vilket jag sällan gjorde: I vår stugby fanns en intern tv-kanal som visade barnfilm varje dag klockan tre. Det var inte sällan NIMH:s hemlighet, och hela min egen idiosynkratiska skidåkarstil utvecklades stick i stäv med 80-talets förhärskande ihop-med-benen-och-vicka-på-höfterna-ideal till någonting bredbent och kråkliknande för att med passiv aggressivitet utstråla kompakt ointresse och lidande, i hopp om att kunna göra pappas dåliga samvete till bundsförvant och erodera hans självkänsla tills sammanbrottet var ett faktum. Alla Bo-sans bästa sidor tenderade liksom att vändas mot honom så länge det stod ett par pjäxor i närheten, med familjedynamisk friktion som följd. Själv har jag mången gång bevisat mig vara illa skaffad som barnpedagog, och mycket riktigt blev jag lite, lite irriterad redan när min yngste inte förmådde ploga enligt skolboksexempel på första försöket. Trots att jag nyss berättat hur. Högljutt. Därifrån gick det utför, märk väl endast i bildlig bemärkelse. Sedan mindes jag Guldboksgalan. Efter det satte vi trevnaden i centrum istället. Funkade svinbra för alla.

Inte för att det har något med saken att göra, men på Guldboksgalan fick jag också för första gången ta i Camilla Läckberg (i handen) och delge henne min respekt och beundran. Förra galan, en helt digital händelse av pandemiska hänsyn, gästade hon för övrigt på videolänk från någon kurort i Spanien, sittandes nylögad i en stökig säng med en handduk om huvudet. Typ det bjussigaste jag sett.