Denna dag för elva år sedan avhandlades på Kullturkrock säsongsfinalen i den andra säsongen av Game of Thrones, och den gamla sårskorpan var vi ju just och rev i. Istället detta.

Under många, många år hörde jag till de som mer eller mindre undvikit att kliva på ett av största tåg som trafikerat den skandinaviska litteraturens järnvägsnät på senare år: Karl Ove Knausgård. Jag undvek nogsamt Min Kamp, helt enkelt för att jag anade att den helt oavsett sina kvaliteter inte riktigt var för mig, som nyligen sammanfattade mina käraste teman som läsare för en vän såsom alver, styckmord och cynism. Jag kom till läsningen som eskapist, och har i mångt och mycket stannat där i samma uppsåt. Verkligheten än någonting jag gärna undviker, och ju verkligare den är, desto mer flyktbenägen blir jag. Ju bättre Min Kamp lyckades i sitt ärende att sammanfatta ett modernt liv, desto mindre skulle jag uppskatta den, så som jag såg på saken.

Så kom Morgonstjärnan, anno 2021. Jag var rätt sen även till den festen, men i fjol snubblade jag över en handfull utlåtanden som väckte resonans: det talades om en mystisk stjärna, om döda som vaknar, om raffinerade ritualmord på black metal-orkestrar. Ja, du hör ju själv. Bok köptes, och läsning inleddes.

Denna i effektsökande syfte paginerade kloss (666 sidor, nudge nudge, know what I mean?) inhalerades i ett enda långt lektörsmässigt andetag. Vilken läsfest. Perspektiven är många och skiftande, och Knausgård visar sig inte stå David Mitchell efter när det gäller trolleritricket att dra en ny engagerande figur ur rockärmen så kvickt att saknaden efter den du just investerat tid och känslor i lindras på stället. Många jämförde boken med Stephen King, (oväntat; få drog den parallellen till Min Kamp) och jag håller med i viss mån: det övergripande perspektivet känns igen, likaså den krypande känslan av vanliga människors vardag under allt hårdare belägring av det okända, likaså drivet i berättandet som sporrar till sträckläsning.

När jag läste Morgonstjärnan hade uppföljaren, Vargarna Från Evighetens Skog, nyss kommit ut (777 sidor, inte lika självklar symbolik där, om det nu inte råkar vara en säregen slump). Omedelbart efter att jag vänt sista sidan i Morgonstjärnan gav jag mig av till min lokala boklåda med en hastighet som, om den blott klockats av oberoende kontrollanter, skulle förpassat Usain Bolt ur löparhistorien, och det hela var inte mindre imponerande då jag till skillnad från Bolt hoppsade hela vägen också.

Döm om min besvikelse när jag efter några hundra sidor tvingades processa det faktum att Vargarna visade sig infria alla de värsta fördomar jag haft om Karl Ove Knausgårds författarskap baserat på var jag hört i andra hand: ingalunda får vi någon fortsättning på historien som påbörjats i Morgonstjärnan, utan istället en extremt detaljerad skildring av en Syvert Löynings norska uppväxt, hans familjeförhållanden, hans tafatta uppvaktning av en lokal jänta, hans provanställning på en begravningsbyrå – vi anar kopplingen till händelser i Morgonstjärnan här, men den moroten når aldrig åsnan inom ramarna för just denna volym – och med tiden hans upptäckt av en okänd syster boende i Ryssland. Du hittar exempel på vad jag anser är bokens problem på varje given sida, men låt oss här lyfta fram Syverts resa till Moskva. Jag kan inte se att själva resan tjänar något specifikt dramaturgiskt syfte förutom att karln behöver ta sig till Ryssland, men vi får taxiresan till flygplatsen, stämningen på flygplatsen, väntan på passkontroll, avlyssning av ett samtal mellan ett ålderstiget par som också råkar befinna sig i passkön, känslan av att sitta på ett flygplan, själva resan, landning och ankomstprocess, känslan av Moskvas flygplats, transport till ett trist hotell, en promenad i staden, beslutet om att ta ett bad efteråt, missnöjet med att avrinningen i badkaret lämnar övrigt att önska. Syverts historia utgör vad mig anbelangar den evighetens skog som titeln avser. Om blott vargarna kunnat hitta mig och göra slut på mitt lidande. Det bästa jag kan säga om den är att boken revolutionerat mitt sätt att panera fisk; när Syvert steker får vi följa processen i stor detalj, och hemligheten bakom ökad frasighet visar sig vara mängden matfett. Mycket smör ska det vara! Kontraintuitivt, tyckte jag, men ta mig fan om inte fiskpinnarna blir smarrigare. För denna påtagliga förbättring av en av barnfamiljens gastronomiska hörnstenar är jag Karl Ove Knausgård tack skyldig. Under bokens sista femtio sidor bränner det till en aning, får jag tillstå, då en viss anknytning till händelserna i Morgonstjärnan gör sig påmind.

Det var med bävan jag härom dagen köpte nyutkomna Det Tredje Riket, ty uppenbarligen är denna bokserie lik Forrest Gumps metaforiska chokladask, och man kan aldrig vara säker på om den godbit man stoppat i munnen vid bettet visar sig innehålla körsbärslikör. Förvirrande nog fann jag Det Tredje Riket vara en virtuos uppvisning helt i linje med Morgonstjärnan. Inte heller här förs berättelsen för all del vidare i rent kronologisk bemärkelse: istället skiftar perspektiven mellan figurer som innehade statistroller i den första boken, och händelser vi redan blivit varse fördjupas, förändras. Här finns samma rikedom i ensemble, samma driv. Boken bryter förvisso gängse sidantalsmönster och blir den kortaste volymen hittills, men jag för min del hade inte klagat om sista sidan burit nummer 888.

Igår dryftades ett gammalt blogginlägg om skräckfilm, och ett annat perspektiv lyftes fram i kommentarsfältet. Frågan är om inte Knausgård nya böcker är svaret på precis det gnäll som undertecknad där framför, om hur åldern tar ut sin rätt i termer av matthet över genrefiktion: hans verk anknyter till skräck, men fjärmar sig från dess konventioner.

När jag härom året läste Mats Strandbergs Konferensen, som jag fått förfrågan om att blurba, slog mig den plötsliga och för all del självklara insikten om att denna berättelse om ett blodbad med fingertoppskänsliga splatterfilmsförtecken inte alls kommer fungera om författarens inte lyckas engagera läsaren i gruppdynamiken på ett möte bland tjänstemän inom kommunstyrelsen (det går för övrigt alldeles utmärkt). Hos John Ajvide Lindkvist gäller samma regel: vem som helst kan väl skriva om vampyrer, men försök att göra ett samtal bland 70-talsalkisar i Blackeberg inte bara trovärdigt utan också underhållande, inkännande? Och så vidare. En skräckförfattares framgång står och faller med hens förmåga att återge det vardagliga, således.

Som nämnts igår är problemet med just skräck som genre att den är så bunden till sina konventioner. När det vardagliga väl etablerats återstår crescendo och final, och dessa tenderar att följa väl invanda mönster för vad vi förväntar oss av en skräckhistoria. Till och med den oväntade slutförvecklingen brukar att vara väntad i sin förutsägbara överraskning.

Jag tror mig kunna lova att vi aldrig kommer få se någon egentlig upplösning eller slutsats vad gäller skräckelementen i Knausgårds bokserie: jag efterfrågar heller ingen sådan, skulle inte välkomna den. Böckerna handlar om till synes övernaturliga händelsers effekt på samling trovärdigt återgivna individer. Genom detta grepp har Knausgård gjort sitt författarskap attraktivt också för någon som jag, ett faktum som jag mycket tacksam för. Ett fall in i konventionellt berättande skulle banalisera det existentiella anslaget. Det tror jag författaren är högst medveten om från första stund, vilket skiljer Morgonstjärnan från ett ofta framhållet exempel som tv-serien Lost med fler premisstunga verk, där upphovsmännen själva inte tycks medvetna om att det mysterium de berättar aldrig kan fås till avslut eftersom hela bygget är ett intellektuellt luftslott. Knausgård skriver i full vetskap om att vägen leder ingenstans, tror jag, och kan därför rättfärdiga resan genom att lägga fokus annorstädes än på okänt mål. Morgonstjärnan et al presenterar ett mysterium vars lösning jag inte vill ha. Kanske detta är just den nivå av skräck jag önskat mig? Nästa nivå av skräck?

Apologeter som känner sig tvungna att gå i försvarsställning kring Knausgårds fallenhet för detaljer i överflöd har framhävt att just här finns hela poängen: att i vacker prosa förhöjda det normala, det småskaliga, och göra oss medvetna om livets mirakel, det stora i det lilla. Det må väl i så fall vara ett angeläget budskap i denna mörka tid av idel gamnackar krökta i dyrkan av små löjliga skärmar under en livstid som snart nog tar slut. För min del gör det inte god läsning, helt enkelt, och medan skräckelementen i Morgonstjärnan-serien är på precis rätt nivå, lever jag paradoxalt nog nu i ständig fasa för att de ska gå i kvav under mindfulness i textform.

Om du har denna bokserie oläst, och avskräcks av mitt utlåtande om Vargarna Från Evighetens Skog vill jag göra dig följande förslag: Efter Morgonstjärnan, köp Vargarna och börja läs. Kanske håller du inte alls med mig och ser en skönhet där som gick mig förbi. Låt oss hoppas. Blir du uttråkad, avbryt läsning och gå direkt på Det Tredje Riket. Jag kunde inte hitta någonting där som förutsatte förkunskaper om boken innan. Efteråt pratar vi om det.