Den bärande tanken bakom tonen i den här bloggen kom, som mycket annat, under ett samtal med min vän F, för lite mer än ett halvår sedan. Han hade sett HBO-programmet Talking funny, där en panel bestående av Ricky Gervais, Jerry Seinfeld, Lewis C.K. och Chris Rock diskuterar humor – sin egen, de andras, i största allmänhet. Lewis C.K. tar upp en händelse som inträffat många år tidigare, då han klev in på en bar där det satt en trubadur med en gitarr och sjöng en version av Otis Reddings soulklassiker Sittin’ on the dock of the bay, modifierad så att texten istället löd ”sittin’ on a cock ’cause I’m gay”. Lewis C.K. berättade att han än idag kunde komma på sig själv gnolandes just den texten, och hans poäng var att man inte själv kan välja vad man tycker är roligt. Vissa saker talar till en, andra inte. Så är det med allt: Jag har aldrig tagit ett medvetet beslut om att röras till tårar av Project Runway eller av tecknade möss som brister ut i sång, jag vet själv inte vad det är i mig som får sådan resonans av Harry Potter. Samma princip gäller även, mer relevant för just det här inlägget, vad som skrämmer dig.

Under veckan som gått har jag sett två filmer som tillhör samma subgenre av skräck, vid namn The awakening och The Woman in Black. Vi talar om spökhistorier som brukar beskrivas som ”psykologiska”, och med det begreppet vet jag inte exakt vad som avses, men gissar att det handlar om att huvudpersonens vett och sans ofta ifrågasätts efter att vederbörande sett lite för många likbleka ansikten dyka upp i lite för många speglar, och att det därmed skapas ett tvivel om var gränserna mellan idé- och sinnevärld egentligen ska dras. Henry James klassiska novell The Turn of the Screw brukar åberopas som anfader till genren – jag vet inte om någon begåvad läsare kan spåra släktträdet ännu längre tillbaka, men det är säkert fullt möjligt. Filmmässigt kan man med visst fog hävda att 2001 års The Others, av Alejandro Amenábar och med Nicole Kidman, utgör genrens apex. Spanska The Orphanage från 2007 är ett annat paradexempel. Om du känner för att själv producera en spökhistoria av denna typ behöver du ett antal fastställda ingredienser.

Först och främst en plats: Du behöver en labyrintliknande byggnad med tills synes ändlösa korridorer, mängder av dörrar som låses och låses upp, säregna planlösningar som tillåter tidigare okänd rum att helt gömmas genom att man rätt och slätt tapetserar över dörren, vilket ju antagligen skulle avslöjas rätt snabbt hemma i hyresrätten. Institutioner av olika slag lämpar sig väl för ändamålet: En skola, ett internat, ett gammalt sjukhus, ett barnhem.

Du behöver ett barn som går igen. Hemsökelsen är knuten till platsen där historien utspelas. All nödvändig dokumentation finns lagrad lokalt, att hitta för den som förmår lägga ihop två och två.

Du behöver vidare ett glockenspiel och en stråksektion, utan vilka soundtracket inte kommer kunna bidra till effekten. Klockspelet är gemensam nämnare för all musik som vill uppfattas som mystisk, och horden av violinister finns där för att bara för att dra stråkarna över strängarna samtidigt som de låter fingrarna glida över greppbrädan med otäcka dissonanser som följd. Jag fick sitta med när Daniel Espinosa la musiken till Safe House, och vet därför att detta oftast görs i realtid – musikerna spelar efter färdigkomponerade noter till den rullande filmen. Jag skulle mycket gärna vilja se hur skräckfilmer hanterar detta: Överkvalificerade musiker som sitter och gnider instrumenten atonalt medan någon tappar en lykta i ett mörkt trapphus. Improviserar de? Har filmens musikkompositör brytt sig om att skriva noter?

Du behöver en twist, en slutgiltig förveckling som ställer allt på sin ände och i grunden förändrar allt det vi tagit för givet av vad vi sett. Vad gäller twisten har jag märkt att den inte är avgörande för hur otäck filmen är, men däremot helt och hållet reglerar hur tillfredsställd man blir efteråt.

Jag ska villigt erkänna att den här typen av skenbart enkla spökhistorier skrämmer mig likt inget annat, och det trots att de inte påverkar mig det minsta rent intellektuellt. Jag kan inte rationalisera bort det: När ett suddigt, dött barn plötsligt panoreras in i bild någonstans i bakgrunden, medan huvudpersonens intet ont anande ansikte är vänt rakt in i kameran får jag kårar så kalla att det känns som frossa. En ren ryggradsreaktion. Lost Highway må göra något liknande för min hjärna, men kroppen reagerar automatiskt på detta och accepterar inga surrogat. Filmen ifråga behöver inte ens vara bra.

The Awakening utspelar sig strax efter första världskriget. Miljoner döda har skapat en marknad för spiritister, som lurar sörjande anhöriga att försöka nå sina hinsides barn. Florence Cathcart försörjer sig på att avslöja charlatanerna, tills den dag då hon kallas till en pojkskola för att utreda vad som förefaller vara ett tvättäkta spöke. Ett extra barn förekommer på varje års skolfoto, decennier tillbaka i tiden; suddigt, med förvridet ansikte och vidöppen mun. Filmen är effektiv, faller på sin inte helt trovärdiga twist men innehåller några scener som är genuint skräckinjagande. Den bästa av den involverar ett dockhus som visar sig vara inrett efter situationer som redan inträffat i filmens verklighet, och som kommer allt närmare nuet.

I The Woman in Black får vi ett kärt återseende i form av Daniel Radcliffe, som spelar en ung advokat och änkeman som under tidigt 1900-tal skickas till en fjärran by på den engelska landsbygden för att ställa en avliden kvinnas papper i ordning. Barn i byn dör under märkliga omständigheter, under överinseende av en svartklädd kvinnlig gestalt. Av de två filmerna skulle jag säga att detta är den sämre, främst på grund av kardinalfelet att överarbeta den vitala twisten, samt att göra vissa lån från en av genrens framgångsrika asiatiska kusiner, Ringu. Därmed inte sagt att jag inte höll på att befläcka mig vid mer än ett tillfälle; detta är som sagt något som händer mig helt oberoende av kvalitet.

Ursprungligen publicerat den 5 april 2012.

Kommentar den 5 april 2023: Liksom så mycket annat hörde denna typ av skräck till saker som mer eller mindre försvann ur mitt liv i samband med familjebildning. Värdekursen för den enstaka lugna timme som är föräldrarna förunnade i tv-soffan mellan det att avkomman sövts och man själv svimmar av utmattning i sviterna av dagens vedermödor steg brant, och vikten av att under denna ack så värdefulla tid hitta någonting som uppskattades kollektivt blev högsta prioritet. Den solidaritet och empati som krävs för att titta på något man själv inte var så värst pepp på enkom för sin partners skull var en barlast vi tvingades hiva över relingen för allas bästa. Vad jag vill säga är att min livskamrat inte är så förtjust i skräckfilm, och därmed tvingades även jag till avvänjning.

Jag har blivit varse att andra förökade par i min närhet löst detta dilemma genom ett sorts populärkulturellt särboarrangemang: man tar varsin laptop med hörlurar och kollar på vad man helst vill. Utan att sätta mig på alltför höga hästar har jag lite svårt att begripa detta, eftersom jag anser att vår ynka tid på tu man hand ändå måstet handla om samvaro och gemenskap, och skapandet av gemensamma minnen och diskussionsämnen om än kring något så torftigt som television, snarare än enskild dyrkan av vår tids gyllene kalv streamingtjänsterna. Hellre ärtsoppa tillsammans än oxfilé ensam, liksom. Hellre Modern Family tillsammans än Werner Herzog själv. Nota bene att gränsen för kompromissvilja alltså dras norr om skräckfilm.

Vi läser dock inte samma böcker tillsammans, lyckligtvis. I litterär form har jag sedan detta skrevs förkovrat mig i Shirley Jacksons författarskap. Hennes The Haunting of Hill House är stilbildande var gäller konventioner för hanteringen av hemsökta hus, och det är ingen lätt uppgift när det kommer till prosa. Filmens verktyg är liksom väldigt väl anpassade till genrens inneboende problem: suspension of disbelief över någonting som i grund och botten är irrationellt och potentiellt löjeväckande, samt behovet av snabba skrämseleffekter. Under läsningen av en bok finns gott om tillfällen att påminna sig om att det egentligen inte är speciellt otäckt med hemsökta hus, och att fundera över vad de dödas bevekelsegrunden egentligen är utöver att få handling till stånd å författarens vägnar. Jag minns att jag mot slutet av The Haunting of Hill House satt med ett självgott leende i tron om att det inte fanns någon rimligt sätt att ro en sådan här historia i hamn på ett tillfredsställande sätt. Oj vad jag bedrog mig.

En annan klassiker som har bäring på ämnet är Thomas Tryons The Other från 1971, som tycks sorgligt bortglömd fast den mig veterligen var först att muta in ådror som sedermera brutits friskt av alltifrån Sjätte Sinnet till ovan nämnda filmer. Vi följer ett par tvillingpojkar i trettonårsåldern under en till synes idyllisk uppväxt. Den ene är ett godmodigt och väluppfostrat barn, den andre en sociopat, och deras gemensamma lekar blir allt mer osunda, till omgivningens förvirring. Det finns en twist, förstås, och du som inte vill få boken fördärvad kan sluta läsa nu: Naturligtvis dog en av dem för ett tag sedan. Tryons bok använder sig av en teknik som jag är oerhört förtjust i, och återkommer till gång på gång både som konsument och i eget skrivande: det gränsland mellan vanföreställning och övernatur där tolkningsutrymme ges åt läsaren, trots att resultatet är detsamma.