Vissa regissörer har något speciellt, någon sorts ogripbar kvalitet som gör i princip allt de filmar intressant. Jag har funderat mycket på vad det är, utan att komma fram till något bestämt. Det är inte regin av skådespelarna, det är inte manuskriptet – det är någonting i bildberättandet som bara är hypnotiskt. Ett je ne sais quoi i ordets sanna bemärkelse. Takashi Miike är en sådan regissör, ett faktum som blir extra tydligt eftersom hans backkatalog är extremt spretig.

Samtidigt har jag förstås bara sett en bråkdel av Miikes produktion. Det gäller nog alla. Under sina mest produktiva år regisserar han sju-åtta filmer, en takt som inte ens fansubscenen tycks kunna hålla jämna steg med. Miikes rötter finns i japansk television, men han började snabbt röra sig in i vad som i Japan kallas V-Cinema, filmer som släpps direkt på video. Medan motsvarande scen i USA befolkas i princip enbart av B-filmer à la Steven Seagal >2000 eller independentmaterial så smalt att målgruppen knappast är lukrativ, åtnjuter direkt-till-video-industrin högre status i Japan. Det finns pengar i den, och därmed graviterar även talang dit. En annan faktor är att kraven på censur är avsevärt lägre, vilket tillåter regissörer med ekivoka intressen avsevärt konstnärlig frihet. Till dessa hör Takashi Miike.

Om hans produktion före millennieskiftet vet jag ytterst lite (fyll i luckorna, läsare!). 1999-2000 blev året för hans internationella genombrott – i begränsade kretsar – tack vare två filmer: Audition och Dead or alive. Den sistnämna är, liksom många av Miikes filmer, en yakuzafilm, med en hysterisk öppningssekvens som antingen förvandlar dig till en livslång Miikefanatiker eller får dig att stänga av och aldrig återvända: Det är en frenetisk korsklippning mellan ett världsrekordförsök i kokainlinelängd, striptease, homosexuellt pissoarsamkväm, motorcykelåkning och nudelfrosseri. Filmens titel formas av de nudlar som lämnar den nudelglade mannens mage efter att någon avlossat ett hagelgevär i hans mellangärde.

Audition, som en idag håller en självskriven topplacering som något av det bästa Miike gjort, är baserad på Ryu Murakamis roman med samma namn (tidigare omnämnd under Litteratur från öst I, härom veckan). Audition är en av få filmer som använder genrebytet som ett stilgrepp (Rodriguez-Tarantino-samarbetet From dusk Till dawn kommer osökt på tanke). Den börjar som ett romantiskt drama: En änkeman och ensamfar försöker lämna sorgeprocessen efter sin avlidna hustru. Han får hjälp av en god vän som jobbar som filmproducent: De definierar hans drömkvinna, och kallar sedan till en audition för rollen, i hopp om att han där ska träffa den rätta. Redan filmens omslag lyckas spoila förvecklingen rätt bra, så jag kan med gott samvete nämna att allt inte står helt rätt till med den utvalda kvinna som mannen bestämmer sig för att dejta. Exempelvis har hon en levande torso i en säck hemma i sin omöblerade lägenhet, som hon matar ur en hundskål genom att kräkas i den.

2001 blev ytterligare ett triumfartat år för Miike: Mangabaserade Ichi the Killer är sannolikt den mest berömda av hans filmer. Den marknadsfördes som något av det våldsammaste och obehagligaste som spelats in, och premiärvisades med spypåsar vid biografsätena. Därmed inte sagt att den är omöjlig att titta på, men jag kan varna den finkänslige för att redan filmens titel framträder genom att resa sig ur en pöl sperma som en fönstertittare lämnat efter sig efter att ha tjuvtittat på en misshandelsvåldtäkt. Sperma som för övrigt inte är en majsenabaserad specialeffekt, som man kunde hoppats, utan som Miike lär ha samlat ihop av hela filmteamet. Inte för alla, därmed. Själva handlingen berör en försvunnen yakuzaboss, och hans masochististe underlydandes strävan efter att identifiera hans mördare. Du lär inte se något liknande någon annanstans, vilket inte nödvändigtvis är en bra sak.

Visitor Q är långt mindre välkänd film, involverades en mystisk gäst som flyttar in hos en djupt dysfunktionell familj och klubbar ner dess medlemmar med en medhavd sten vi väl valda tillfällen, utan att säga ett ord. Jag kan med kraft hävda att Visitor Q är den enda film jag sett där en nekrofil familjefar fastnar i ett lik till följd av rigor mortis, lemlästar ett ungdomsgäng och ges di av sin fru bara minuter från ett slut som bara kan beskrivas som lyckligt och helande för alla inblandade.

The Happiness of the Katakuris, från samma år, är en sorts skräckkomedi. En familj öppnar ett värdshus på den japanska landsbygden, med till följd av diverse olyckliga missöden dör alla deras första gäster på diverse dråpliga sätt: En sumobrottare får hjärtinfarkt under samlag och kväver sin späda flickvän, exempelvis. Familjen, som inte vill få sitt etablissemang stämplat som dödens bed-and-breakfast, bestämmer sig för att göra sig av med kropparna. Det förekommer även sångnummer. Och claymationsekvenser.

Miike har producerat massvis av annat under decenniet som gått sedan dess; Izo – om en mördare från feodaltidens upplevelser efter sin död, Gozu – en film om yakuza och en minotaur, One missed call – ett rätt dåligt försök att haka på post-Ringu-J-horror-vågen och mycket annat. Jag tänkte lämna er med två kortfilmer: Först Imprint, en timslång film tänkt att ingå i den amerikanska Masters of horror-serien, där kända skräckregissörer fick carte blanche att hitta på vad de ville. Miikes episod bedömdes föga förvånande vara olämplig för sändning i tv, men fick ett stort gensvar som dvd. Historien sällar sig liksom Rashomon till traditionen med opålitliga berättare, och berör en amerikans försök att hitta en kvinna han en gång förälskat sig i det tidiga 1900-talets Japan, bara för att finna spåren sluta vid en mycket obehaglig bordell på en isolerad ö. Om man kan bortse från huvudpersonens inte helt solida skådespelarprestation – och det finns tack och lov en hel del som distraherar från denna – hör detta till Miikes förnämsta verk.

Filmen Three extremes lät tre asiatiska regissörer göra varsin tredjedel. Filmen är väldigt sevärd i sin helhet: Fruit Chans inledande segment Dumplings är oerhört bra. Ofta genialiske Chan Wook Park (Oldboy, Sympathy for Mr/Lady Vengeance) berättar en historia om en missunnsam man som vill bestraffa en före detta arbetsgivare för att denne är en god man med hyggligt resultat. Miike avslutar med Box, med en suggestiv historia om två systrar som utför ett cirkusnummer där de viker ner sina kroppar i omöjligt små lådor. Box är förmodligen det bästa jag sett av Miike, sannolikt för att han för ovanlighetens skull är väldigt återhållsam.

Återhållsam var han även i Cannes i fjol, där jag såg hans nyinspelning Hara-kiri: Death of a samurai, som dessvärre var en besvikelse, inte minst med tanke på att det svartvita originalet, Masaki Kobayashis film från 1962, är helt fantastisk.

Varför gillar jag Takashi Miike igen? Jag önskar jag kunde svara.

Ursprungligen publicerad 12 april 2012.

Kommentar 12 april 2023: Redan när detta skrevs var det hyggligt tydligt att den Miike som på allvar börjat omfamnas av mittfåran hade för avsikt att krama tillbaka så hårt han bara kunde. Han snittar idag 2,5 film årligen, och det vore lögn att säga att jag gjort stort mer än stickprovskontroller. Under en långresa med en flyglinje som erbjöd andra filmer än Hollywoods såg jag en märklig historia vid namn God’s Puzzle, som jag mot slutet började undra om den inte kunde vara en Miikefilm. Det var den. För den skull inte bra, tyvärr. I en på pappret gynnsam korsbefruktning mellan folk jag hyser respekt för var för sig gav sig Miike på att anno 2017 filma Hiroaki Samuras vackert och rätt icke-mangaaktigt tecknade Blade of the Immortal, en manga som jag följde med stor entusiasm ända fram till den en punkt där jag minns varje ny episod som ännu en mardröm där den odödlige Manji fick sina lemmar kapade och ympade på andras kroppar. Ja, jag vet hur fantastiskt det låter, men omväxling förnöjer. Filmen var jag dessvärre inte särskilt nöjd med, och motvilligt har jag förlikat mig med tanken att den kontroversielle, provokative Miike blott var en persona han anlagt i väntan på större framgångar.

På det personliga kreativa planet tål att nämnas att den uppskurna mungipa som plågar antagonisten Tycho Ceton i 1794 och 1795 hämtat inspiration från Kakihara i Ichi the Killer.