Utan annan källhänvisning än egna fördomar gissar jag att dagens icke-atletiska ungdom har det lättare än vi hade under 80-talet. I en barndom som till allt större del utspelar sig i digitala miljöer kanske egenskaper som koncentrationsförmåga och anemi uppgraderats från blinkande måltavlor till tecken på att man kanske skulle vara en bra kompis att inkludera i sitt WoW-gille eller ta med sig till Dreamhack. Jag hoppas det, i alla fall. Om du var nörd för 20 år sedan var chansen dock stor att du förr eller senare sökte skydd i en lokal där de visade sig att liktänkande jämnåriga ägnade sig åt att spela schack. Det hände mig, och från mellanstadiet inleddes ett livslångt förhållande till detta fascinerande brädspel.

Min far slutade vara en intressant motståndare strax före tonåren. Inte för att karln är renons på intellektuella resurser, utan för att han redan då var sägenomspunnet tankspridd. Det visade sig snabbt att långa diagonala löpardrag som öppnade sig över hela brädet endast via till synes oskyldiga bondeförflyttningar lika gärna hade kunnat vara osynliga vad gällde honom. På den nivå jag spelar schack handlar spelet till stor del om uppmärksamhet. Så är det naturligtvis inte bland folk som verkligen kan spela.

Schack handlar om att förutspå framtiden. Så länge parametrarna är tillräckligt få går denna annars påstått övernaturliga förmåga alldeles utmärkt. Detta blir uppenbart när man spelar mot folk som verkligen har talang. Det hände mig i slutet av 90-talet, då jag efter något decennium av spel mot medelmåttiga motståndare inbillade mig att jag var ganska bra, och utmanade en samling naturvetenskapligt bevandrade pokerentusiaster. Jag fick så grundligt med stryk att jag inte såg någon poäng med att fortsätta spela. All glädje dränerades ut spelet under loppet av några få partier. Det skulle gå ytterligare tio år innan jag lyckades återupprätta självförtroendet genom en revansch.

För några veckor sedan kom jag mig till slut för att se fjolårets dokumentär Bobby Fischer against the world, om den legendariske schackvärldsmästaren, sedermera kronvraket. Fischer klev upp mot toppen av schackparnassen mitt under kalla kriget, och ställdes i egenskap av amerikan mot en hord ryska schackgenier i vad Hideo Kojima hade kallat ett proxykrig, en sportslig metafor för det rådande kalla kriget, med oproportionerliga prestigeinsatser från båda sidor. Den redan då högst excentriske Fischer slog Boris Spasskij i en 21 partier lång match. Efter en snabb genomgång av Fischers barndom fokuserar dokumentären huvudsakligen på denna uppmärksammade schackhändelse, för att därpå gå vidare till Fischers allt mer tragiska fortsatta tillvaro, där hans maniska fokus på schack istället kanaliserades till paranoia och bisarra konspirationsteorier om världsjudendomen (Fischer var själv av judisk börd, men jag antar att detta var hans sätt att hantera ett livslångt trauma över en ansvarslös och frånvarande far).

Den schackhändelse under Fischers liv som jag själv alltid varit mest fascinerad av utelämnas ur dokumentären. Den utspelade sig då Fischer bara var 13 år gammal, i oktober 1956. Hans motståndare var av de ledande amerikanska mästarna, Donald Byrne, och partiet gick till historien som The game of the century. Fischers status som underbarn var vid detta lag inte lika allmänt accepterat som det kom att bli efter partiet, som blev inledningen på en dramatiskt klättrande formkurva som slutade med världsmästartitel.

Partiet gick till historien tack vare drag nummer 17 – Fischers. Byrne hotade slentrianmässigt Fischers dam. Inte på något avgörande sätt, enkelt att undvika, något vilken spelare som helst hade gjort rent instinktivt. Fischer valde att istället flytta en helt annan pjäs, och lämna damen öppen för slag. Schacktermen är gambit, ett medvetet offer av en pjäs som oftast döljer en tämligen enkel fälla, men som vädjar till motståndarens girighet. Att offra en dam, spelets i särklass mest flexibla pjäs, är inget man gör om inte chansen att avgöra spelet hänger på det. Det visade sig mycket riktigt att så var fallet, med den skillnaden att detta avgörande låg 21 drag längre fram i partiet. Byrne kunde inte motstå Fischers dam, och trodde sannolikt att hans trettonårige motståndare drabbats av någon form av nervsammanbrott. Omedelbart efter damoffret inleder Fischer en massaker på Byrnes pjäser som inte låter den sistnämnde återfå initiativet en enda gång innan han står schack matt. När det gäller att förutspå framtiden på ett schackbräde är detta en av de mest visionära demonstrationerna som någonsin genomförts. Hela partiet gås igenom på ett trevligt sätt här, om du har några minuter över:

Dokumentären om Bobby Fischer gör också misstaget, i mitt tycke, att tillskriva själva spelet schack mystiska egenskaper, som eventuellt kan driva känsliga utövare till vansinne och obestånd, och redovisar en handfull underliga schackmästarlivsöden som bevis. Jag är av åsikten att det är precis tvärtom. För några veckor sedan lyssnade jag på en tasmansk flöjtspelarkollega, som uttalade sig insiktsfullt om genialitet i allmänhet, och varför väldigt framstående utövare av vad det vara må ofta är rätt underliga människor: Hans tes gick ut på att det är lättare att bli bra på något om du är introvert och enkelspårig, manisk och i behov av emotionella distraktioner. Det underlättar att inte ha några vänner eller intresse för ett socialt liv. Jag tror att detta stämmer bra i allmänhet, och i fallet Bobby Fischer i synnerhet. Hans schacktalang drev honom inte till galenskap i samma utsträckning som den var ett symptom för den.

Ursprungligen publicerat den 13 april 2012.

Kommentar den 13 april 2023: Schack gick ju svårt mainstream i och med The Queen’s Gambit (som jag tyckte var helt okej, även om jag är en motståndare till rörlig bild av modernare snitt) i kombination med det faktum att sociala medier dels gjorde tillgången på motståndare oändlig, liksom möjligheterna att stoltsera med sina framgångar.

Utöver incidenten med min ryske översättare Sergej har min obesvarade kärlek till schack letts till slutgiltigt uppbrott då jag haft tillfälle att spela en hel del med mina barns kusin under de senaste åren, från det att den var i 16-årsåldern och uppåt. Av dessa många, många partier har jag nåtts av slutsatsen att jag kanske, kanske har en liten chans att vinna om den har en riktigt otur när den tänker, och jag av en slump råkar göra ett drag som är mycket bättre än jag trodde. Det är en rätt trist bit humble pie, får jag tillstå, att på ett så tydligt sätt som schack medger ställas inför sina egna begränsningar.

Inte nog med att kusinen ifråga är bra mycket kvickare i huvudet än jag: den gör sina läxor till råga på allt, och vips kan man bli föremål för sådana väldokumenterade lustmord som The Fried Liver Attack, känd och fruktad från det glada 1600-talet. Bobby Fischer själv, för övrigt, klagade under sina sista förföljelsemaniska år på något som blivit allmängiltigt inom schack sedan han var ung och lovande: nötandet. Vi ser det också i The Queen’s Gambit: den sortens träning som handlar om att memorera strategier, lära sig öppningsvariationer, nagelfara celebra partier. Fischer menade att detta berövade spelet sin spontanitet och skönhet. Å andra sidan kan man invända att det är en tankemiss närbesläktad med fördomen att en Rubiks Kub skulle vara någon sorts allmängiltigt intelligenstest, när lösningen helt enkelt handlar om att lära sig en handfull algoritmer utantill. Det finns ett trick. Ungefär lika orättvist som att vissa får alla rätt på proven för att de redan kan svaren.

Men rationalitet är för tråkmånsar. Själv spelar jag mycket hellre som Bobby Fischer. Minus talangen förstås.