Det är säsongsavslutningstider, vilket även innebär att serier som misslyckats med att uppfylla ställda krav på tittarsiffror går ur tiden. Till serier som nämnts här tidigare och som nu läggs ner hör Awake. Icke desto mindre lyckades man ge den första säsongen och därmed hela serien ett tillfredsställande slut, trots det att beslut om nedläggning fattades först den elfte maj, två veckor innan det sista avsnittet sändes. Hur kommer detta sig? Hade Awake slutat på samma sätt även om NBC beställt en andra säsong? Hade man garderat sig genom att spela in dubbla avslutningar, en ämnad för fortsättning och ett alternativ i händelse av nedläggning?

Om det vore så väl. Det finns gott om exempel på raka motsatsen: Även serien Alcatraz fick schavottera efter endast en säsong. När musiken kulminerar för att avslutas tvärt medan bilden klipps till svart och eftertexterna börjar rulla svävar en av karaktärerna mellan liv och död. Hur det går kommer vi aldrig få veta. En skillnad här är att nedläggningsbeslutet också togs i maj, medan sista avsnittet visades redan i slutet av mars. Vid sändningstillfället visste därför ingen om serien skulle få en andra säsong, även om vikande tittarsiffror gjort en kvalificerad gissning ganska enkel.    

Finns det rutiner för hur man avslutar en tv-serie som plötsligt drabbas av nedläggning? Svaret förefaller vara nej. Huruvida en serie får en rimlig avslutning eller ej lämnas upp till de inblandade själva: Budget är förbrukad, och från kanalens sida finns inte längre några pengar att tjäna på att budgetera för ett ny- eller extrainspelat finalavsnitt där de få fans som troget väntar på en upplösning får vad de förtjänat. Där det inte finns pengar att tjäna finns ingen lojalitet och inga konstnärliga hänsyn. En duktig manusskribent, som är den ende som kan ta ansvar för slutet, lyckas lösa båda problemen redan från början: Skriva ett slut som fungerar både som en möjlig avslutning, men som ändå lämnar öppningar för fortsättning. Om det slut vi fick se i sista avsnittet av Awake var det enda, vilket är troligt, kan jag konstatera att Kyle Killen lyckats med just detta.  

Samtidigt är det lätt att sympatisera med en serieskapare som inte säkrar upp för en möjlig nedläggning. Det kan inte vara lätt att planera inför ett misslyckande, samtidigt som man kan rationalisera cliffhangerslut genom att hävda att en eventuell nedläggning beror på att ingen ändå bryr sig. De stora förlorarna blir då ironiskt och orättvist nog det tappra fåtal som faktiskt uppskattade serien. Den seriöse visionären tar sitt ansvar och ser till gräsrötterna får någon form av avslut även om detta måste ske genom andra medier: Serien Alien Nation avslutades med ett gäng tv-filmer. Jericho, som lades ner efter en säsong men återuppstod efter en publikkampanj bara för att avvecklas på nytt, avslutades i form av en serie. James Camerons Dark Angel avslutades i bokform efter sista avsnittets cliffhanger. I värsta fall kan seriens skapare åtminstone berätta om sina tankar på slutet, och vad som skulle hänt. Sociala medier gör det enkelt. Det finns förstås ett tredje alternativ: Cliffhangern som faktiskt passar utmärkt som avslutning. Jag har skrivit om öppna slut förr här, och skolexemplet inom tv-mediet är och förblir Twin Peaks.

Vilka seriefinaler minns läsekretsen? Bra eller dåliga, frustrerande eller tilldfredsställande?

Ursprungligen publicerat den 26 maj 2012.

Kommentar den 26 maj 2023: Tiden går, och allt förändras. Twin Peaks cliffhangerslut läts ej bestå, ett signum för den guldrusch som uppstod då streamingtjänsterna ännu var på uppstuds och jakten på innehåll var så frenetisk att jag under något år inte kan påminna mig om att jag mötte en enda kulturarbetare som inte hade ett projekt under utveckling tillsammans med Netflix. Idag är situationen en annan.

Awake är det väl få som minns ett decennium senare: Här mötte vi Jason Isaacs i den stjärnroll han så länge förtjänat, typecastad som han alltid varit till följd av sin magnifika förmåga att spela skurk, och sannolikt för all framtid bäst ihågkommen för sin gestaltning av Draco Malfoys farsa Lucius, iklädd – och jag citerar honom skälv – “that fucking Paris Hilton wig”. Upplägget bestod i att han efter enbart bilolycka upplever två parallella verkligheter, en i dröm och en i verklighet, den ena där hans son dog och den andra där det istället är hans hustru som förolyckats. En säsong blev det, efter fin kritik och låga tittarsiffror.

Jag har mycket lättare att fördra nedlagda tv-serier framför den mycket vanligare motsatsen: tv-serier som tillåts pågå för länge. Och det gör de i princip utan undantag om det finns pengar att tjäna. Vidare: Ju mer tv-serien vilar på en gimmick, ett high concept, vilket Awake i allra högsta grad gjorde, eller för all del Lost, eller Schmigadoon, eller Severance, eller The Good Place, eller Barry, eller You, eller Russian Doll, desto snabbare måste den avslutas. Detta är ensäsongsupplägg där det värsta som kan hända är att de dras i långbänk och spränger gränserna för vår suspension of disbelief. Jag drar en parallell till litteraturens novell, där författaren tack vare just det korta formatet kan ta ut svängarna och utveckla en idé som är för märklig för att hålla i romanform. Så sluta kolla på tv och läs George Saunders istället, är orden jag söker. Har jag rätt? Det har hänt att jag har fel. Tveka inte att upplysa mig.