Många av de mest intressanta grenarna av vetenskap är också de mest hånade, bespottade av etablissemanget, förvisade till lärdomens skamvrå: Pseudovetenskaperna. Här hittar vi astrologi, studierna av Bermudatriangeln, läran om mystiska cirklar på amerikanska sädesfält, alla teorier om Tutankhamons förbannelse, intelligent design och det kontroversiella påståendet att det Malibaserade dogonfolket sedan urminnes tider känt till att Sirius följs genom rymden av en vit dvärgstjärna som inte ens är synlig för blotta ögat, och det eventuella bevis detta skulle kunna utgöra för stammens traditionella legender om en invasion från ett ödlefolk från rymden. En av de mest fascinerade av de discipliner som seriositetens tråkmånsar ofta pekar ut som pseudovetenskap är kryptozoologin. Fascinerande inte minst för att det, lite då och då, visar sig ha rätt.

Kryptozoologin är studiet av djur vars existens inte kunnat bevisas, eller, som merparten av alla mer akademiskt meriterade naturvetare föredrar att formulera det, inte finns. De aktuella djuren brukar kallas kryptider. Anledningen till att de är så sällsynta kan vara många: De kan vara representanter för arter vars existens bevisats i fossilform, men som sedan länge ansetts utdöda – den berömda kvastfeningen, en förhistorisk fisk som fastnade i ett nät utanför Sydafrikas kust 1938, är ett känt exempel, medan belägg för populationer av strävhåriga mammutar i Grönlands inland ännu inte kunnat styrkas. Att man kan upptäcka nya raser av skalbagge bara genom att svepa slumpmässigt med förnasållet i regnskogsmyllan är inget som rör den självaktande kryptozoologen: Hen vill bli först att hitta planetens kvarvarande megafauna: Yetis, Bigfoot, Nessie, sabeltandade tigrar, oljeriggsslukande megalodonhajar. Enhörningar. Drakar. Kimeror. Hydror. Tupilaker.

Det samfund av kryptozoologer som uppstod när förra seklet var ungt och världskartan ännu full av blanka fläckar har några fjädrar att hänvisa till i sin kollektiva hatt: Förekomsten av bergsgorillan, till exempel, betraktades med enorm skepsis innan det att kapten Robert von Beringe siktade (och sköt) två stycken i dåvarande tyska östafrika anno 1902. Hoan Kiem-sköldpaddan, en best på över 200 kilo, har varit känd hos lokalbefolkningen sedan länge, men fångades på film 1998 och drogs upp för medicinsk visitering i fjol (ett tragikomiskt försök att dra upp en Hoan Kiem-sköldpadda skedde även 1967, men tog en ände med förskräckelsen då en anlitad fiskare tolkade ordern ”dra upp den försiktigt i nätet” som ”slå den i huvudet med en kofot tills den inte rör sig mer”).

Den största och eventuellt även enda riktigt stora landvinningen för kryptozoologin skedde under 2000-talet, då man fick belägg för jättebläckfiskens existens. Diverse tydliga tecken på artens förekomst har funnits länge: Fiskare har länge förvånats över storleken på de sugkoppsmärken som upptäckts på vissa valar, och 1925 hittade man två enorma tentakler i magen på en kaskelotval. Ett japanskt forskarlag skickade år 2005 ner kadavret av en bläckfisk på 1 000 meters djup, och kunde efter några timmars vänta på film fånga hur kadavret attackerades av en den nio meter långa jättebläckfisk vars revir kränkts. Bläckfiskarna lever djupt under den södra oceanen, antas kunna uppnå storlekar närmare 14 meter som en följd av så kallad djuphavsgigantism, vilket får ryggradslösa djur att växa i storlek under förutsättning att de förekommer tillräckligt djupt under havsytan.

Vad sysslar kryptozoologerna med idag, frågar sig vän av ordning? De letar vidare efter kryptider. På topplistan över begärliga fångster hittar vi:

El Chupacabra, en bisarr och deformerad varelse som först observerades i Mexiko, syd- och mellanamerika i början av 70-talet, och som attackerar tamboskap om natten för att på vampyrers vis dricka deras blod. Andra hävdar att observationer av chupacabras går att härleda till diverse hundraser som drabbats av en otäck variant av skabb så svår att de antagit monstruösa utseenden.

Ahool, en okänd jättefladdermus som först observerades av upptäcktsresanden Ernest Bartels i regnskogarna på Java 1925. Bartels tillbringade åtskilliga år med att försöka hitta varelsen, vars namn härstammar från dess blodisande skrik. Skeptiker vidhåller att såväl läte som utseende påminner inte så lite om den javanesiska jätteträdugglan.

Sucuriju Gigante, en släkting till anakondan som lär kunna bli upp till tre gånger längre än denna orms toppnotering kring sex meter. Utsagor om jätteormar i regnskogen har duggat tätt genom historien, och vittnesbörder finns inte minst från de sydamerikanska djunglernas bofasta befolkning. Det är kryptozoologernas förhoppning att upptäcka en sentida släkting till den förmodat utdöda jätteormen Gigantophis, senast skådad under den eocena eran.

Olgoi-Khorkhi är det preliminära namnet på en kring en och en halv meter lång blodröd maskliknande tingest som påstås hemsöka inre Gobiöknen. Djuret ifråga är känt från mongolisk muntlig tradition, och uppges vara en aggressiv köttätare som kan spotta frätande gift på sina byten. Sökanden efter masken försvåras inte bara av det oländiga klimatet, utan även av den politiska situationen i området.

Dingonek – till synes en ras av valross som bor i djungeln. Även bland kryptozoologerna ifrågasätter de mest seriösa dess existens.

Även i Sverige har det förekommit kryptider: Dels har vi naturligtvis Storsjöodjuret, vars existens härletts både till malar och till den lokala turistnäringens vinstdrivande fantasi, men mer intressant är skvadern. Den första utsagan om skvadern kom via en lösmynt Sundsvallsbaserad jägare tillika flottningsinspektör vid namn Håkan Dahlmark, som under en blöt 1800-talsafton på Hotell Knaust berättade en rövarhistoria om hur han skjutit bom på ett märkligt kreatur i Timrå skog 1874, med en fälthares bakben och huvud, men med rygg och vingar som en tjäder. Dahlmark blev grundligt hånad. Till hans bemärkelsedag 1907 skramlade vännerna ihop till en tavla föreställande Dahlmarks flydda byte, och när tavlan sedermera gick i arv till Medelpads Fornminnesförening gav man en konservator i uppdrag att skapa en uppstoppad version av monstrumet, numera känt under namnet skvader. Det hela startade en trend bland inhemska konservatörer vilket resulterade i åtminstone ytterligare en uppstoppad skvader, utställd på biologiska muséet i Stockholm. Huruvida skogarna kring Timrå ännu hemsöks av harar som flyger i natten vet ingen.

Ursprungligen publicerad 25 maj 2012.