Jackie Chan: En uppskattning

1960 emigrerade Jackie Chans – då känd under sitt dopnamn Chan Kong-sang, även känd under smeknamnet Paopao, ”Kanonkulan” till följd av sitt överskott på energi – föräldrar till Australien. De hade inte råd att transportera och förflytta hela sin familj, utan tvingades istället göra ett fruktansvärt val: De gav bort sitt enda barn. Inte för alltid, förvisso, och inte utan fördelar för barnet själv. Chan Kong-sang, sex år gammal, anförtroddes till Pekingoperan, och skrev på längsta tänkbara kontrakt, ett dokument som bland annat tillåter hans läromästare att dela ut varje tänkbart straff som inte resulterar i döden.

Utbildningen var skoningslös: Väckning vid fem. En timmes fysisk träning. Två timmars sångträning, sjungandes mot en mur så högt som möjligt för att bättre kunna höra sin egen röst. Frukost vid åtta. Kampsportsträning. Skådespeleri- och sånglektioner fram till lunch. Under eftermiddagen praktisk tillämpning av inlärda färdigheter i form av uppträdanden inför andra elever. Middag vid sex. De äldre eleverna skickades ut för att uppträda inför folk om kvällarna, de yngre återgick till träning fram till läggdags. Misstag tillrättavisades med kollektiv bestraffning: Om en elev gjorde ett misstag fick samtliga stryk, för att därpå börja om samma uppgift, som kunde bestå i att balansera i en svår och obekväm position i timmar. Sammo Hung, som tillsammans med Jackie Chan och Yuan Biao gick vidare till stjärnstatus inom Hong Kong-filmen, spelar själv sin egen mästare i filmen Painted Faces från 1988, där skådespelarnas prövande barndom skildras. Mästaren Yu Jim-yuens personlighet och pedagogik illustreras kanske bäst av en anekdot som förekommer i filmen: Han ägde en liten sköldpadda som husdjur. Sköldpaddan hade dock en tendens att långsamt krypa iväg och försvinna, varpå Yu slog två flugor i en smäll: Han placerade sköldpaddan under ett ojämnt sängben. Tio år senare var sköldpaddan fortfarande kvar under benen, alltjämt levande och samvetsgrant matad. Det säger lite om det medlidande Yus studenter kunde förvänta sig.

Pekingoperans dagar var dock på dekis. Filmen hade kommit till orienten, och de gamla konsterna uppskattades inte som förr. Under allt mer knapra förhållanden tvingades Yu låna ut sina bästa elever som stuntmän, där deras exceptionella talanger kom väl till pass. Vid 17 års ålder gjorde Jackie Chan sina första större roller som stuntman i Bruce Lees Fist of fury och Enter the dragon. Försök att själv bli stjärna misslyckades tyvärr, och Jackie begav sig tillbaka till sina föräldrar i Canberra, där han försörjde sig som byggnadsarbetare. En australiensisk man vid namn Jack tog honom under sin vinge, vilket ledde till smeknamnet Litte Jack, som med tiden kom att bli Jackie.

Chans stuntarbete hade dock inte glömts i Hong Kong, och 1976 letade man efter en ny Bruce Lee. Chan ringdes hem, och resten är mer eller mindre historia. En historia som på sätt och vis just tagit slut, då Jackie Chan under Cannesfestivalen i år tillkännagav att hans dagar som actionstjärna nu är över, 58 år gammal. Bakom sig har han en filmkarriär som saknar motstycke. Mitt eget första minne av Jackie Chan kommer från vänner i gymnasiet, som lyssnade mycket på hiphop och via Wu-tang Clan börjad odla en fetisch för kung fu-film. Det förekom VHS-kassetter med tidiga Chanfilmer, och när hans stora Hollywoodgenombrott, Rumble in the Bronx, visades på svenska biografer i augusti 1996 var euforin total. Här är fyra milstolpar i en oöverträffad underhållares karriär.

Dragon lord, från 1982, markerar början på Jackie Chans sägenomspunna perfektionism. I egenskap av regissör och framgångsrik filmstjärna åtnjöt han visst förtroende av den välrenommerade Golden Harvest-studion, ett förtroende som han bland annat utnyttjade till att filma den historiska shuttlecock-matchen i Dragon lord. Denna arkaiska sport, en sorts blandning mellan fotboll och badminton, demonstrerades i filmen, och för att färdigställa scenen till Chans förnöjelse krävdes 2 900 tagningar, vilket står sig som ett rekord än idag. Filmens budget spräcktes med besked.

Klippet nedan kommer från Wheels on meals från 1984, och utgörs av den slutliga slagsmålsscenen mellan Jackie Chan och Benny ”The jet” Urquidez. Den Los Angeles-födde Urquidez är en kampsportslegendar med få likar, som 1977 inledde en karriär som kickboxare i Japan, gjorde slarvsylta av landets ärorika elit och blev mer eller mindre helgonförklarad i öst. Scenen anses allmänt vara en av de bästa kampsportssekvenser som filmats, och höjdpunkten är det klipp där Urquidez släcker alla ljus i en kandelaber genom att sparka i luften. Det är inte trickfilmat, utan något Urquidez faktiskt var kapabel till.

Det halsbrytande Jackie Chan-stunt som fascinerat mig mest kommer från Project A, 1983. Det berömda fallet från klocktornet, inspirerat av stumfilmsstjärnan Harold Lloyd. Det tog Jackie en vecka att samla mod för att göra stuntet, och han har i efterhand berättat att han inte vågade släppa taget om klockans minutvisare, utan höll i tills greppet lossnade av sig själv. Sedan gjorde han det två gånger till för säkerhets skull.

Sist men på intet sätt minst, det stunt som mer än något annat skapade det internationella varumärket Jackie Chan, en blandning av humor, koreografi och utmanande av ödet, från Rumble in the Bronx, 1995. Hoppet från ett parkeringshus till en balkong som avslutar sekvensen nedan. Det kan ses hur många gånger som helst.

Bonusklipp: Den följande fightsekvensen i all ära, men den replik jag mest av allt tycker förkroppsligar kombinationen av charm, humor och hårdhet som är Jackie Chan kommer i början av detta klipp, också från Rumble in the Bronx, framfört på generöst urusel engelska: ”You are all garbage!”