Kommentar 260123: Postat på allmän begäran. Intervjun med Folke Rydén gjorde jag sensommaren 2011, som en del i ett artikeluppslag som jag själv föreslagit, men kom att bittert ångra för att det var rätt svårt att organisera. Det absolut värsta jag visste som journalist (eller, som jag hellre säger “journalist”, eftersom jag företrädesvis arbetade med vad vi väl kan kalla lättviktig underhållning snarare än tredje statsmakten-grejer) var att göras ansvarig för fotograferingar, vilket är en styggelse där person, fotograf och rekvisita alla ska sammanståla vid given tidpunkt i en studio eller annan jobbig plats, och fast det mesta av anstängningen är din kan du inte påverka resultatet. Tanken med artikeln var att en person som varit om sig och kring sig i professionella sammanhang skulle dela med sig av dragna lärdomar, med viss fokus på kläder och accessoarer (eftersom det hela skedde inom ramarna för modemagasinet King). De andra tre intervjuobjekten var fotografen Mattias Klum, bergsklättraren Fredrik Sträng och världsomseglaren Gurra Krantz. Ångern över uppdragets vedermödor tröstades av att jag blev rätt nöjd med resultatet, och lärde mig en hel del som jag sedermera fått nytta av. Formatet blommade ut till en serie magasinsavslutande ensidesartiklar där någon mer eller mindre bemärkt figur lade ut texten i transkriberat förstapersonsperspektiv om diverse erfarenheter och dragna slutsatser. För detta format kom jag att intervju varenda känd person i hela Sverige som kunde tänka sig att ställa upp.

Längst ner återfinns en anekdot som inte hade någon plats i artikeln, men som återgavs på Kulturkrock i januari 2012, och som gav mig bestående men.

CV Folke Rydén: Född 1958. Reporter på Sveriges Television mellan 1982 och 1997, från 1987 med utlandsfokus. Har rapporterat bland annat från Västbanken (1988), Beirut (1988), New York (2001), Ache (2005) och Bagdad (2005-2007). Vinnare av Stora Journalistpriset 1993. Femfaldig svensk mästare i fallskärmshoppning. Sedan 1998 frilansande och flerfaldigt prisbelönt dokumentärfilmare.

– Jag har rest med samma kavaj i tolv år. För länge sedan tipsade en kollega mig om ett litet märke med en enda butik i London, vid namn Rohan. Kavajen tar nästan ingen plats, och låter mig se rimligt proper ut när tillfället så kräver. Jag kan knöla ihop den hur mycket som helst, och när jag släpper vecklar den ut sig helt utan rynkor. Den är också i princip osårbar mot fläckar.

– Det är livsfarligt att checka in bagage. Man blir alltid av med bagaget när man ska iväg och filma – i synnerhet nu när flygbolagen är restriktiva med kabinväskor. Jag har en rock med specialsydda fickor – gigantiska fickor. Stora nog att få ner ett kamerastativ i. När jag ska ombord på flyget plockar jag ner batterier, lampor och allt annat viktigt i rocken, tar den över armen och går ombord. Det har jag tjänat mycket på under åren, medan kollegor blivit stående vid tomma bagageband.

– Man ska inte underskatta värdet av ett gott bordsskick. När jag rapporterade från OS i Seoul gjorde man stor sak av att de koreanska restaurangerna slutat servera hund. Jag hittade tämligen enkelt en restaurang som fortfarande hade hund på menyn, och gjorde ett inslag där jag beställde in och åt en dylik. Det blev folkstorm och krigsrubriker: Svensk reporter äter hund. Efter ett tag ringde till och med min mor. Hon var besviken. Jag försökte förklara att skillnaden mellan hästar, kor och hundar knappast är speciellt stor om man utesluter de kulturella aspekterna. ”Folke, vad pratar du om? Du hade ju armbågarna på bordet i sändning!”

– Jag och min fotograf blev kidnappade i Beirut. Vi tvingades ner i bakluckan på en bil under pistolhot. När de plockade ut oss ställde de oss mot en vägg och rev av fotografen hans Rolex. Samma sak med en silverkedja han hade om halsen. När det blev min tur att mönstras sneglade de på min billiga quartz-Timex och bara fnös. Dyra accessoarer har sin tid och plats – Beirut 1988 är ett exempel på en dålig sådan.

 – Allting är relativt, inte minst boende. Bor man på ett femstjärnigt lyxhotell med trasig AC blir man rasande. När jag rapporterade från Ache-provinsen i sviterna efter tsunamin var jag glad över att vi hade tak över huvudet. Efter några dagar fick vi tag på en bordsfläkt. Känslan var euforisk.

– Jag följer en personlig uppsättning strikta regler när jag befinner mig i en krigszon med kidnappningsrisk. Jag bär aldrig säkerhetsbälte i bilen – då ser de att jag är utlänning med en gång. På morgonen pratar jag högljutt om vart jag är på väg, och sedan åker jag någon annanstans. Jag går aldrig ut genom samma dörr som jag kom in. Jag försöker undvika att bära skyddsväst så mycket det går – det väcker uppmärksamhet.

– På flygplatser: Köa om möjligt bakom japaner. De är välorganiserade och har slip-ons på fötterna.

– Skor ska se rimligt bra ut utan att ge avkall på funktionalitet. De ska gå och ta av och på smidigt. De måste gå att springa snabbt i. Efter att ha fått en spik genom foten har jag lärt mig att tjocka sulor är en nödvändighet, inte minst på tsunamidrabbad mark.

– Blyertspenna är det enda som funkar när det är minusgrader ute.

– Jag har hoppat fallskärm i trettio års tid. Känslan av viktlöshet och adrenalinrus går inte att uppleva på annat sätt. Dessutom finns det ingen aktivitet som är så bra för att skingra tankarna.

Ur Kulturkrock, 4 januari 2012:
Jag frågade Folk hur han bär sig åt när han besöker ett krishärjat område för att rapportera därifrån; hur bemöter man drabbad lokalbefolkning med värdighet och respekt snarare än att projicera sensationslystnad? Han berättade då följande historia.

Omedelbart efter tsunamin i Indiska oceanen i slutet av december 2004 befann sin Folke Rydén med fotograf i Aceh, det av topografiska och sociologiska skäl värst drabbade området inom räckhåll för vågen. Det fanns ingenting kvar. Bara kringspolade spillror och döda kroppar. Plötsligt får de syn på en kvinna med ett barn, till synes oskadda, på väg hand i hand genom bråtet. De går fram till henne, hälsar. Hon förstår vilka de är. Hon räknar sig som lyckligt lottad för att hon lever. Hon vill gärna berätta sin historia. När vågen kom hade hon tre barn. Hon såg en vägg av vatten komma ur mörkret, och insåg att hon bara kunde bära två av barnen. Hon lämnade det äldsta. När vågen hann i fatt henne insåg hon att hennes enda hopp om överlevnad var att klamra sig fast vid ett träd. För det behövde hon en arm fri, så hon släppte sitt nästa äldsta barn för att rädda det yngsta. Vid det laget vände sig Folke Rydén om för att be fotografen att sluta filma, för att det var för personligt, för öppenhjärtigt och för hemskt att filma, och otänkbart att använda som material. När han vände sig om fanns det ingen där: Fotografen hade stängt av kameran, ställd ner den på marken och gått därifrån för att sätta sig ner och gråta.