Thomas Wedérus text i Dagens Nyheter gör mig uppmärksam på att det gått hela 40 år sedan John Carpenters The Thing fick sin premiär. Det är en film som jag haft en innerlig relation till så länge jag kan minnas, och innehåller fler än en scen av den sort som jag tänker mig som delar av mitt eget dramaturgiska vokabulär: sekvenser som påverkat mig så kraftfullt att jag sannolikt kommer behöva förhålla mig till dem under resten av mitt liv. Bland dessa slutet.

Som framgår även av det Thomas Wedérus skriver är The Thing ett verk av den sort som mottogs svalt av sin samtid, men omvärderades i takt med att den generation som tillhörde målgruppen växte upp och kunde göra sin röst hörda. 1982, när den kom, framstod premissen som cynisk och kall, nattsvart i sin brist på nåd. Just detta hör till de grepp som attraherade mig mest med The Thing. Hopplösheten. Det faktum att den uppoffring som görs i filmens slut inte på något sätt garanterar den vinst som båda huvudpersonerna ändå kommer gå miste om, ihjälfrusna. Ändå vinns en bitter seger av någon sort, den bästa inom räckhåll. Min förmåga till självinsikt är naturligtvis begränsad av närsynthet, men jag vill inbilla mig att jag finner någon sorts tröst i att det går att utvinna vad jag uppfattar som konst också ur det till synes tröstlösa. Hemska ting kan kläs i vacker prosa. Eller som i Carpenters fall, i vackra filmbilder, spänning och epokgörande specialeffekter (mer om vilka under morgondagen).

Faktum är att slutscenen i The Thing i hög grad inspirerat en sekvens mot slutet av 1795. The Thing:

Childs: Fire’s got the temperature up all over the camp. Won’t last long though.
MacReady: Neither will we.
Childs: How will we make it?
MacReady: Maybe we shouldn’t.
Childs: If you’re worried about me…
MacReady: If we’ve got any surprises for each other I don’t think we’re in much shape to do anything about it.
Childs: Well… what’ll we do?
MacReady: Why don’t we just wait here for a little while. See what happens.

Och 1795 (har du inte läst den och har så för avsikt – inget obligatorum föreligger för att få läsa bloggen – kanske det är bäst att avstå texten nedan, spoiler alert som det även kallas). Tycho Ceton och Mickel Cardell, i öde Lill-Janskog om midvintern medan natten faller, dit den sistnämnde tagit den förstnämnde. Jag vill påstå att Cetons teser rimmar väl med John Carpenters, framhävda i Wedérus text, och med slutet som en direkt referens till filmen.

Ceton talar först, apropå året som snart är slut.

”Men kanske gör allt detsamma. Åtminstone kommer ingen skillnad ur siffror i en kalender. Sanningen är att en livstid inte är tillräcklig för att lära sig av vad som varit. Ur andras lidande springer ingen lärdom. Varje ny generation är en draksådd. Ingenting blir bättre, annorlunda på sin höjd. Män som du och jag kommer alltid att höja oss över mängden, lika starka och sluga, lika stinna av hat. Vi kommer förkovra oss och resa nysmidda vapen att göra varandra mer skada än gårdagens slagskämpar kunnat drömma om, och vad liv som går till spillo längs vägen bekommer oss knappast. I ring ska vi dansa kring skändligheterna tills vi stampat en fåra djup nog till grav åt hela vårt släkte.”
Ceton skrattar till.
”Ska jag belägga min ståndpunkt? Se oss nu, se på dig och mig. Vad spelar det för roll om jag är den som har rätt, när du är den starkare? Du dödar mig.”
”Rent praktiskt är det kylan som gör det.”
Cetons röst görs bitter i sitt svar.
”Du inbillar dig väl inte att det är någon vinst att tala om, detta? De värsta går fria, nu som alltid. Hur kunde det vara annorlunda? De är vad som händer när människans väsen besjälas med makt nog att lägga drömmar inom räckhåll. Vad vore den rikes förmögenhet värd om han måste underkasta sig lagar som stiftats åt fattiga? Ni kunde lika gärna utsett havets våg till er fiende, eller snön som faller. De offrar bara vad de lätt kan avvara, och du går dem villigt till mötes. En seger så futtig att den inte är namnet värd.”
Cardell rycker på axlarna.
”Alltid något.”
Ceton besinnar sig, trummar mot marken med sina fötter.
”Vet du, på sätt och vis är detta en stund jag väntat på länge, om än med blandade känslor. Ingenting jag gjort eller sett har gett mig någon kunskap. Äntligen får jag veta.”
Tystnaden sänker sig mellan dem, och de sitter så länge. Ceton skakar sitt huvud, gör sig ett eget snöfall om axlarna när han fnissar till i förvåning.
”Jag fryser inte längre. Se.”
Han håller ut båda händerna bland flingorna framför sig. De är bleka och utan skälvning, och han vänder dem än upp, än ner, låter dem bölja över osett klaver. Som i trots lättar han på skjortans krage och höjer ett ögonbryn åt Cardell.
”Kanske går det inte som du tror.”
Cardell spottar ut i mörkret, ett brunt ärr snabbt läkt.
”Låt oss vänta lite till.”

Apropå filmreferenser i böcker skrivna av kulturbloggare ska jag dela med mig av en annan sådan. I den mån saker citeras ur min 1793 är det gärna ett ordstäv som Cecil Winge tar till för att sammanfatta de politiska motiven till mordet på Gustav III, och hur kungen själv lyckades skapa förutsättningarna för sin hädanfärd:
“Det sägs att man ofta möter sitt öde på den väg man tagit för att undvika det.”

Låter det bekant? Lyft rakt ur Kung Fu Panda. Tack, mäster Oogway.