Om en scen: The Thing

I. Scenen: En oväntad defibrillation, The Thing (1982).

II.
The Thing är ett nostalgiskt minne från den tid då vinjetten John Carpenter’s framför en titel var en form av om inte kvalitetssäkring så åtminstone en garanti för tillfredsställelse för den morbide. Det sena 70-talet och större delen av 80-talet blev hans guldålder. Efter den av sin samtid sorgligt missförstådda Big Trouble in Little China (1986) hamnade Carpenter svårt på dekis, och repade sig aldrig. Hans sista försök att återvända till storskalig filmproduktion blev 2001 års Ghost of Mars, och vid det laget var vi många som vant oss vid att regissörens insisterande på att placera sitt eget namn i filmtiteln var en varning om att till varje pris undvika alstren ifråga. Nämnda film är även ett exempel på en spaning bloggen torgfört förr, det vill säga att det inte går att göra film om planeten Mars utan att dra på sig fiasko.

1982 stod Carpenter på toppen av sin förmåga, och filmade den udda skräckfilmen The Thing, i vilken en isolerad polarforskningsstation utsätts för besök av en udda rymdvarelse kapabel att på mycket kort tid smaska i sig och imitera levande organismer. Exakt vad organismen har på agendan är oklart: Kanske är det bara skrämd och missförstådd efter att ha väckts abrupt från mångårig dvala i isen, och bara ömsesidig aggression hindrade en diplomatisk lösning från att komma till stånd. Det hör inte till saken, då filmen lämnar dylika bryderier därhän och klokt nog koncentrerar sig på den komplicerade kampen för överlevnad, som försvåras ytterligare av det kärva klimatet.

The Thing innehåller en mängd för sin tid uppseendeväckande effekter, som trots dryga tre decennier på nacken bibehåller sin styrka. Visst, vi kan fnissa elakt åt stop motion-sekvensernas hackiga stelhet, men man måste också erkänna att det inte är varje dag man ser ett huvud liksom rinna loss från den kropp där det en gång hörde hemma, hala sig längs golvet med hjälp av en kameleontliknande tunga för att sedan spruta ur sig sex ben och ett par extraögon på stänglar ur hakar, för att sedan avvika över golvet för att sätta sig i säkerhet bortom räckhåll från Kurt Russels eldkastare. Det petige kan för all del fråga sig varför inte huvudet tryckte ur sig benen med en gång och därmed rationaliserade bort tunggymnastiken, men låt oss inte klyva hår: Här har en fantasi utöver det vanliga varit verksam. The Thing liknar fortfarande ingenting annat, inkluderat avsevärt försenade och från John Carpenter helt autonoma uppföljare (prequel, egentligen) som förvirrande nog också heter The Thing.

Denna fantasi tillhör Roy Bottin, ensam ansvarig för samtliga specialeffekter i filmen (med ett undantag där han fick hjälp på grund av överbelastning). Bottin var endast 22 år vid tillfället och något av ett underbarn, och fick carte blanche av Carpenter att göra vad han kände för. Bottins enda egentliga claim to fame före The Thing var ett sent inhopp i den stressade effektavdelning som jobbade på The Return of the Jedi, och som gav Bottin fria händer att formge det udda band som underhåller i Jabbas palats på Tatooine. Bottin själv gestaltar den längste av dem. Tyvärr vanställdes hans arbete i den digitala uppfräschningen av den ursprungliga trilogin, där just denna sekvens förlängdes med hjälp av klandervärd datoranimation.

Bottin var till stor del autodidakt, och tvingades experimentera en hel del för att få till stånd det vi ser framför kameran i ovan bifogade sekvens, och resultatet blev inte alltid det avsedda: Där huvudet sakta lämnar sin hals valde han helt enkelt att hetta upp plasten och låta tyngdlagen göra sitt, lyckligt ovetande om att han i samma veva startade en kemisk reaktion där thinner frigjordes och förvandlade hela historien till en ytterst flamfarlig förening inte helt olik napalm. Den fattade mycket riktigt eld under dramatiska omständigheter, men då scenen lyckligtvis ändå skulle sluta med att ensemblen kremerade odjuret medelst eldkastare fanns gott om brandsläckare tillgängliga, och ingen hann komma till skada. Arbetet, däremot, fick göras om från början, och efter att ha jobbar i stort sett alla dygnets vakna timmar dagligen i mer än ett år diagnosticerades Bottin med utmattningssyndrom och fick skrivas in på sjukhus. Den första vågen av kritiker, som var allt annat än imponerade av The Thing, ansåg att effekterna var för bra: De var så underliga och kraftfulla att de stal all energi ur den övriga filmen. Eftervärlden skulle komma att korrigera omdömet: Filmen är en kultklassiker och effekterna en integrerad del av en oförglömlig helhet.

Nedan en intervju med Roy Bottin. Apropå hans utmattning påpekar en talande kommentar under denna video att Roy är 22 år gammal här, men ser ut som 40.

4 responses to “Om en scen: The Thing”

  1. T Avatar
    T

    På tal om Mars – vad tyckte bloggen om Watchmen TV-serien?

    Like

  2. Niklas Natt och Dag Avatar

    Mina åsikter erinrar lite om diskussionen med kommentator Martin under inlägget om Alan Moores Illuminations, om fenomenet att vissa böcker liksom inte vill fastna i minnet utan att för den skull nödvändigtvis vara dåliga. Jag har sett Watchmen, minns att jag tyckte den var “förvånansvärt bra”, även om jag för all del inte tyckte att kopplingen till originalet var uppenbart. MEN – och det här har slagit mig förr oberoende av din fråga – jag kan inte minnas en enda specifik detalj ur serien. Något med Ku Klux Klan? Någon enstaka glimt av huvudrollsinnehavaren?

    Jag läste en intervju med Moore där han fick en fråga om HBO-serien. Showrunnern, som verkar vara en inbiten beundrare av den tecknade Watchmen, hade gjort ett fåfängt försök att höra av sig till Moore. Han hade skrivit ett brev som började med någonting i stil med “Mr Moore, I’m one of the bastards currently destroying Watchmen…” Alan tyckte inte alls om det här självironiska stilgreppet – och till min fasa kan jag se mig själv skriva exakt samma sorts brev efter att ha tackat ja till jobbet som showrunner för Watchmen i hopp om någon form av välsignelse eller absolution, eller bara något litet, ynka tecken på god vilja – och är karaktäristiskt tvärsur över att det görs ännu mer material utifrån material han inte äger rättigheterna till.

    Efter att ha läst mer om Moores syn på sin Watchmen har jag lite mer förståelse för hans inställning: Han brukar framhäva att tecknade Watchmen var ett försök att förhöja själva seriemediets formspråk till något nytt, men att dess arvegods i själva verket tycks ha blivit legitimering av en mörkare tematik inom serier (vilket sedermera. spred sig till filmversionerna) – typ att figurer kan ha cancer, har ett sexliv, är homosexuella, etc. Han tycker att det är en trist utveckling, tolkar jag det som, så länge det görs till självändamål. Varje verk måste förstås bedömas för sig, men jag håller nog med. Och ett försök att göra tv/film av något som skapades för att framhäva ett helt annat mediums unika natur blir en självmotsägelse, oavsett om resultatet blir, tja, bra tv. Jag tyckte detta blev uppenbart även med Netflix tolkning av The Sandman. Det blev väl okej. Men serien förändrade mitt liv, och rörlig bild ter sig så torftig i jämförelse.

    För övrigt är det lite lustigt med ett verk som Watchmen (serien) som jag skattar så högt: från upphovsmännens sida är den en kommentar och motreaktion mot de fyra-fem decennier av serieskapande som föregått den, men den dimensionen går mig helt förbi. Watchmen var så att säga min instegsserie, och det som var så revolutionerande med den är för mig själva definitionen av normalt (fast med enorm kvalitet, förstås).

    Vad tycker du om HBO:s Watchmen, T?

    Like

    1. Martin Avatar
      Martin

      Intressant det här med tolkning av verk i andra medium. Det känns som serier väldigt sällan blir lika bra på film, trots att det på sitt sätt borde vara enklare att göra film av något som redan är visualiserat på det sättet som många serier är. Filmatiseringar av böcker håller ju varierande kvalitet såklart, men jag får för mig att de mindre ofta blir lika ifrågasatta som motsvarande tolkningar av serier. Men kanske har det mer att göra med många serier (i alla fall historiskt) har handlat om superhjältar eller science fiction och att en del idéer är enklare att acceptera om man får fylla ut verkligheten mellan serierutorna eller orden på egen hand, istället för att se dem i film där det måste verka verkligt så att säga.

      Har inte sett Watchmen, och vet inte om jag vågar – hittar ganska få som tycker den var något att ha och det är lite synd att sabba minnet av serien. Sandman stod på listan med saker att hinna titta på, men nu kanske den ska tas bort av samma skäl.

      Om vi ska hålla oss till Moore så tycker jag V for Vendetta höll bra i filmformat. Tycker inte den ligger långt efter serien som upplevelse faktiskt. Vad säger ni om den?

      Like

  3. T Avatar
    T

    Ditt svar är värt en hel bloggpost precis som det är och dtt första stycke beskriver vad jag tyckte om serien bättre än jag själv kunnat säga det, även om jag minns några detaljer mer. Jag kände inte till Tulsa innan, så lite bildning förde den dessutom med sig.

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

Blog at WordPress.com.

%d bloggers like this: