Bilden jämte är en anonymiserad skärmdump av ett meddelande från det skomakeri dit jag under julledigheten sänt ett par svårt blesserade vandrarkängor för upprustning. Liknande frågeställningar är ett kors vi Natt och Dagar tvingats bära sedan namnet officiellt antogs på 1700-talet, som en av de allra sista ätter att göra så snarare än att bara gå under patronym och föra skölden – benämningen Natt och Dag är från början en konstruktion av genealoger som behövde ha något att kalla ätten (i sig känd sedan 1280) av rent praktiska skäl, och då valde något som hyggligt beskrev vapenskölden, delat i guld och blått. Vi är rätt lyckligt lottade under omständigheterna. Det finns många roliga exempel på liknande benämningar, oftast av ätter som förekom under medeltiden men som sedan länge utslocknat – Räv i Småland, Pil Från Höger, Tillbakaseende Ulv (som alltså av okänd anledning förde en varg som ser sig över axeln som sköldemärke) och min personliga favorit Halvt Djur (djuret på skölden har visat sig omöjligt att identifiera, men om att det är halvt råder konsensus). Dessa var alltså aldrig menade att användas som faktiska namn, och gjorde det säkerligen aldrig heller, men det är ändå kul och suggestivt när man sitter där djupt försjunken i Elgenstiernas ättartavlor och plötsligt noterar att man är avlägset befryndad med, säg, Johan Ehrengisle Halvt Djur från det glada 1300-talet.

Jag vill inte kritisera skolväsendets förfall, men från min ungdom minns jag ärenden med min far där bryderier om vårt säregna namn slutade i att den undrade sken upp i plötslig åtkomst av minnen från katederundervisning, pekade på oss och utbrast “Det var ni som mördade Engelbrekt!” varpå vi fick påpeka att saken aldrig prövats juridiskt och att vi själva på vår höjd tillstår dråp. Så icke längre. Nu är det idel “är det ett företag?”, “har du hittat på det själv?” eller, som löd den första kommentar jag någonsin tog del av angående mitt författarskap, detta i Adlibris kommentarsfält; “det var den dummaste pseudonym jag någonsin sett”.

Detta föranleder återpostning av trenne historier till min fars ära. Den sista, som ursprungligen berörde min fars funderingar kring internets ägarskap, har här ersatts med en ny som berör frågeställningen ovan.

Min far heter Bo. Det faktum att hans förnamn även kan läsas som ett verb, och att hans fullständiga namn på så viss utgör en nästan komplett mening – vars innebörd vid upprepade tillfällen försvårat exempelvis hotellrumsbokningar – har tidigare berörts här. Detta handlar om honom, i tre korta kapitel.

Kapitel I: Den kontroversiella karaokesessionen

Min fars yrke inom kylfraktsbranschen tog honom under det glada 80-talet tidvis till Japan i affärer. Detta var en tid då den uppgående solens rike var långt mer exotiskt än det kan påstås vara idag, efter inflytande från väst som blivit allt mer intensivt i globaliseringens fotspår. I Japan rådde ännu bubbelekonomin. Framtiden var ljus, byggd på den kår av tjänstemän och kontorsarbetare som går under namnet sararimen (från ”salarymen”), livstidsanställda kostymklädda kloner med 80 timmars arbetsvecka och the original gangsters bakom den i princip världsunika dödsorsaken karoshi – döden genom övertidsarbete.

Den japanska affärskulturen var och förblir mycket speciell: När den gängse kontorsarbetaren avslutat sin långa övertid förväntas vederbörande tillbringa även kvällen med sina kollegor, på en bar eller nattklubb, i ett framskridet stadium av berusning som i många fall görs värre av den genetiskt betingade asiatiska oförmågan att spjälka alkohol. Vissa aspekter av denna umgängesform har kulturella motsvarigheter i vårt eget land: Liksom de mest bisarra oförrätter på våra breddgrader kan förlåtas i utbyte mot de gyllene lösenorden ”fan vad full jag var igår” anses det i Japan vara ett faux pas av rang att ens knysta det minsta om vad som hänt under gårdagens apokalyptiska slipsen-i-pannan-holmgång.

När västerländska affärsmän besökte Japan tvingades de allt som oftast med ut på lokal efter arbetsdagens slut, och kunde knappast neka av rena etikettsskäl, oavsett hur oproffsigt det upplevdes och hur jetlagsdrabbad man var. Så även min far. Då som nu var karaoke en exceptionellt populär umgängesform, och det var således till karaokebaren som kosan styrdes. Trots att min far aldrig jobbat så hårt för att aktivera sitt osynlighetsfält dröjde det inte länge innan denne gravt tondöve och svagröstade man började knuffas i riktning mot scenen av ett gäng överförfriskade japanska kollegor:
– Bo-san! You sing now!
– No, please, I really can’t sing very good.
I Japan tillhör det god ton att slentrianmässigt underdriva sin egen förmåga.
– Ooooh, Bo-san! Sing now! Come on, Bo-san!
– No, I’m not kidding. I sing very bad.
– Bo-san, come on now! Booooo-saaaaaan! Must sing now, Bo-san!

Äh vafan, tänkte farsan, stolpade fram till karaokemaskinen och valde med avsevärt dödsförakt ett Frank Sinatra-nummer. Efter att pliktskyldigast ha framfört en så smäktande version som de naturliga förutsättningarna tillät av I’ve got you under my skin återvände han till ett bord där det snabbt visade sig att stämningen förbytts från uppsluppen till gravallvarlig. En samling likbleka japaner satt blickstilla och dödstysta och stirrade framför sig. En av dem drog diskret i min fars kavajärm. Övriga famlade efter garderobsbrickor och tycktes betrakta sprickorna i taket med plötsligt intresse. Ansikten gömdes bakom händer.
– Must leave now, Bo-san.
– What? But we just came here.
– We go now, Bo-san.
– I don’t understand.
– No time now, Bo-san, come on. Must go now, Bo-san.
– But why?
– Sing very bad, Bo-san.

Det visade sig att pappas prestation varit så undermålig att hela sällskapet förlorat ansiktet inför andra närvarande, och hade inget annat val än att gå därifrån i hopp om att mentalt kunna asfaltera över det inträffade. Den bedömdes ha transcenderat gränsen för acceptabel lyteskomik och rört sig in i en aldrig förr skådad dimension av social kompromettering. Uråldrig samurajheder hade kränkts. Pappa vidhåller än idag att han sjöng helt okej, uppträdde mot protester, hade utfärdat tydligt artikulerade varningar på förhand, och vad var ens problemet från första början. Han har aldrig tagit en ton i offentliga sammanhang sedan dess. Det är ett öppet sår än idag.

Kapitel II: Den klanderfrie konversatören

I slutet av 90-talet lämnade min far den tidslinje på vilken de flesta av oss befinner oss. Han lyckades med detta genom att flytta till ett teknologiskt u-land precis när det svenska samhället på allvar började digitaliseras. Tiden stannade. Han har aldrig skickat ett sms, aldrig skickat ett mejl, aldrig använt internet. Han har en fax och tycker att text-tv är ett förnämligt sätt att hålla sig uppdaterad med det senaste. Att tala om aktuella händelser med min far blir en allt mer exotisk upplevelse för varje år som går. För ett tag sedan befann han sig på besök i Sverige, och vi var bjudna på middag hos släkten. Min far presenterades för en anförvants sambo och förhörde sig, som man ju gör, om vad vederbörande jobbade med.
– Webbredaktör på SVT Play.

Jag insåg att den fortsatta diskussionen luktade katastrof. Denne välartade 30-åring hade lika gärna kunnat säga att han grävde guld på månen eller att han bar huvudansvaret för att rykta prinsessan Kunigundas hjord av pastellfärgade enhörningar i Landet i Fjärran. Döm av min förvåning när farsan lyckades kryssa igenom detta minfält med hjälp av allmänna frågor om lön, framtidsutsikter, hierarki och trivsel. Jag trodde inte mina öron. Precis när webbredaktören ursäktat sig för att uppsöka påfyllningsbrickan vände sig pappa mot mig:
– Hördudu Nicke… finns det färg på internet?

Kapitel III: Gamla anor

Som nyss nämnt förgät min far Bo-san fosterlandet till fördel för varmare breddgrader för många år sedan. En första led i detta avsked till Sverige blev dock att flytta från min uppväxts Lidingö till en liten bruksort i Södermanland. Efter att köpekontrakt skrivits delgavs min far av den tidigare ägaren vissa grundregler för umgänge med en annan boende i grannskapet: Svensson.
– Det är lugnt att prata med honom. Men släpp inte in honom i huset. Då blir du aldrig av med honom.
Svensson visade sig vara till förväxling lik Stig Cederholms skapelse Åsa-Nisse, så som han i många filmer gestaltats av den ikoniske John Elfström. En talträngd, finurlig och utöver mången egensinnig hobby huvudsakligen sysslolös herre med glimten i ögat och en räv bakom örat, på ständig flykt, inbillar jag mig, undan fjärsman. Svensson slog sig gärna i slang med alla som kom inom hörhåll, och utmärkte sig för sina många vindlande anekdoter där protagonisterna – Svensson själv ofta i hjältens roll flankerad av ett brokigt entourage – ofta gjorde ur dramaturgiskt hänseende omotiverade pauser för att “ta sig en rejäl whisky”, det senare konsekvent uttalat med enkel-v. Mycket tidigt i min fars bekantskap med Svensson uppstod frågor över det nya namn som nyss satts upp på brevlådan.
– Natt å da? Va e di för någe?
– Vi heter så. Gammal adelssläkt.
Svensson plirade oförstående, tills far kände sig tvingad till ytterligare försvar av ättens heder.
– Sveriges äldsta namn.
Svensson strök sig över hakan och blev inte svaret skyldig.
– Dei trodde ja vau Svensson.
Touché.