För några veckor sedan blev jag varse en roman vid namn Q, utgiven 1999 och skriven av en Luther Blissett. Jag vet vad du tänker, kalenderbitare där: Inte den Luther Blissett, väl? Inte den jamaicabördige engelske fotbollsyttern och landslagsspelaren från 80-talet, sedermera proffs i AC Milan och kortvarig tränare för Chesham United? Nej, precis, inte den Luther Blissett. Men å andra sidan finns det bara en Luther Blissett. Du känner hur mystiken tätnar.

Den Luther Blissett som står som upphovsman för Q är i själva verket ett kollektiv bestående av fyra författare från Bologna. “Luther Blissett” var ett projekt som drevs från 1994, ty innan det fanns ett internet att trolla fick man nöja sig med verkligheten. Under pseudonymen Luther Blissett kunde den som kände sig manad hitta på diverse kulturella rackartyg. Inom ramarna för projektet lurade man ett tv-program med fokus på sökandet efter försvunna personer att en konceptuell konstnär försvunnit spårlöst i bergen på den slovakisk-italienska gränsen under kampen för att på mountainbike cykla fram bokstäverna ART på kartan, något som aldrig hänt. Och så vidare. Närmast mittfåran kom Luther Blissett som byline till det manifest där K Foundation, alltså herrarna bakom KLF, åtog sig att bibehålla tystnad under de kommande 23 åren avseende en förklaring till varför de eldade upp en miljon pund i en liten stuga på Jura. Namnet Luther Blissett fungerade med andra ord som en sorts hundvissla för den som var införstådd. Man påminns om Chuck Palahniuks Fight Club, där hans Project Mayhem bär stora likheter till verklighetens Cacophony Society, som sysslade med saker som att klä ut sig till jultomtar en masse, dricka sig kalasfulla och dra ut på stan mitt i sommaren. Ack, 90-talet, det var en underbar tid.

Q skrevs som ett avsked till Luther Blissett. De fyra författarna är idag verksamma under en annan pseudonym, Wu Ming, en kinesisk term för anonymitet. Det rör sig av allt att döma om en seriöst hållen historisk roman, dignande av faktiska figurer som agerar i enlighet med vad vi ännu kan veta om dem, sömlös i sin prosa trots de multipla upphovsmännen. Jag påstår inte att jag besitter encyklopedisk kunskap om historiska romaner, men jag förvånades ändå över att plötsligt upptäcka en sådan som betraktas som klassisk eller åtminstone med kultstatus, tillika en som härstammar från samma Bologna som min älskade Umberto Eco. Jag uppmärksammandes på boken när den av en italiensk läsare jämfördes med 1793 (till min nackdel), och bestämde mig på stående fot för att läsa den.

Q handlar om reformationen: de protester mot den katolska kyrkans envälde som skakade kristenheten under 1500-talet. Martin Luther är det namn vi minns, men det fanns många andra grenar av protestantismen, och med dessa befattar sig boken. Främst med anabaptismen. Anabaptisterna, “omdöparna”, hävdade att det var fel att döpa de nyfödda, som omöjligt kunde ha något förståelse för religionens mysterium. Dopet skulle man erhålla som vuxen, och det som ett aktivt beslut efter att ha till fullo begripit Jesu natur. Vidare hävdade anabaptismen att detta beslut innebar automatisk frälsning och fribiljett till evigt liv. Katolicismen, å andra sidan, bibehöll sin position genom att hävda att frälsningen enbart kunde komma av goda gärningar löpande under en livstid, och genom de sakrament som var kyrkans ensamrätt. Notera hur respektive grens dogmer är skräddarsydda för deras behov: katolicismens för att bibehålla makt över sina troende, anabaptismens för att värva medlemmar.

Anabaptismen spred sig som en löpeld genom Europa. Det gick så långt att man helt tog över den befästa staden Münster, utropade en egen teokrati och existerade under en kort tid under vad vi väl kan kalla eskalerande Joseph Conrad/Mörkrets hjärta-liknande omständigheter där höga ideal sakta med säkert eroderades av den mänskliga naturens fantastiska fallenhet för maktmissbruk, för att slutligen totalt krossas av de förment rättrogna. Katolska kyrkan såg sig allvarligt hotad av rörelsen, Inkvisitionen återupprättades, folk brändes på bål efter ymniga erkännanden med all den samarbetsvillighet en luttrad inkvisitor kan utvinna genom lemlästning med glödgade tänger. I Q följer vi två enigmatiska personer på var sin sida om konflikten: en anabaptist till synes utan gudstro som i revolt mot samhället rör sig mellan kätterska grupperingar, och i takt med att de inblandade tjudras till pålar och läggs i aska allt mer närmar sig rörelsens centrum. På andra sidan finner vi Q själv, anonym kunskapare åt en tongivande kardinal med egna planer för påvedömets utveckling. Genom decennier av ränker och dubbelspel blir dessa två gradvis varse den andres existens, och i takt med åldrandet blir de allt mer varandras besatthet och, till slut, enda kvarvarande skäl till överlevnad. Om vilket syfte Q har under Luther Blissett-projektets paraply tvistar de lärde. Det närmaste jag kan komma en bra gissning handlar om protagonistens bevekelsegrunder: Han tycks inte religiös, och hans motivation förblir ett mysterium. Ett allmänt auktoritetstrots? Tron på kaosets renande verkan? Kanske tjänar bokens historieskrivning därmed även som en tematisk självbiografi av Luther Blissett. Din gissning är så god som min. Sina förtjänster har boken oavsett.

En på många sätt skakande insikt, åtminstone för min del, som kommer av att skriva och läsa historiskt material, handlar om att det förhärskande paradigm som människor levt under i svunna tider i regel är sådant som vi idag kommit att betrakta som felaktigt. Religionen och det sätt på vilken den praktiseras ligger närmast till hands: i den mån en högre makt erkänns i dagens moderna västerländska samhälle är det en högre makt som har tämligen lite gemensamt med den som dominerade vår värld fram till Upplysningen. Folk levde och dog under Guds hårda bud, man fruktade evig bestraffning och hoppades på frälsning, kyrkans position som maktfaktor och förmedlare av sanning, nåd och straff självklar. För tron krigade och mördade man, viss om sin rättfärdighet. Två hundra år senare är allt förändrat, enligt de tre steg som varje sanning enligt Arthur Schopenhauer måste ta: Först förlöjligas den, sedan motarbetas den med våld, sedan accepteras den som någonting helt självklart. Jag bär ej foliehatt till vardags och räknar mig inte som förfäktare av konspirationsteorier, men med vår historia i åminnelse är det svårt att undvika den fråga som logiken bjuder: Vilka av våra sanningar kommer framtidens människa att betrakta som absurda falsarier? Jag har mina misstankar, men vad tror du?

Av Q lär vi oss en deprimerande läxa om den lutheranska protestantism som majoriteten av oss, det svenska folket, omfamnade som den enda sanna tron från Gustav Vasa till härom seklet: enda anledningen till att just denna gren av 1500-talets irrläror visade sig så livskraftig var att den lätt lierade sig med makten. Där andra förespråkade en radikal omkastning av samhället inklusive omfördelning av all rikedom, förordade Luther fortsatt servilitet gentemot världsliga härskare. Dessa världsliga härskare såg därmed enbart fördelar med att ställa sig bakom den nya tron, och i samma veva bemäktiga sig allt av värde som den katolska kyrkan ackumulerat i det aktuella landet. Och vad gjorde vi, fåren? Vi trodde.

Så Q, ärade läsare. En spionroman från reformationen. Allt detta och ett redigt äventyr till på köpet. Jag rekommenderar den! Köp den hos Adlibris nu. Eller hos Bokus om du föredrar det. Eller allra helst hos din lokale bokhandlare, som för en tynande kamp mot kulturskymningen i litteraturens skyttegrav. Sedan pratar vi om den. Jag är här natt som dag. Oh no he didn’t! Får jag provision för råd av denna sort, förresten? Oh ja. Litteraturens gud har lovat mig ny bil vartannat år i bokhimlen för att jag sprider hens evangelium.