Nedanstående är en artikel jag skrev 2010, för King, och sedermera publicerade även på Kulturkrock. Läst med dagens ögon finns en del att tillägga: den skrevs för en tidning riktad mot en tämligen homogen manlig målgrupp, och av de ursprungliga 30 böckerna kunde jag helt enkelt inte leva med att här ta med Neill Strauss The Dirt, som kvoterades in i originalet – inte nödvändigtvis för att det inte är en välskriven och underhållande bok, utan mer för att det inte är någonting jag skulle rekommendera. Jag har med andra ord inte haft envälde över listans utformning. Det slår mig att en mer totalitär lista kanske vore på tiden att skriva?

För övrigt kan jag berätta av femton år av deltagande i att foga samman diverse listor över olika saker – Modesveriges 100 Mäktigaste-listan åkte jag på att skriva i sin helhet ett år (notera dock att urvalet gjordes av andra) och hade så tråkigt att jag skrev alla de paragrafer som hamnade på jämnt tiotal som limerickar, varav den om Klas Östergren fick jag tillfälle att dra för honom själv många år senare när vi gjorde ett gemensamt scensamtal – har en tendens att göra en rätt desillusionerad vad gäller listors sammansättning. De rankar gärna saker som inte riktigt går att ranka, avspeglar redaktionens personliga tycke, smak, vänskaper och antipatier, diverse kvoter ska fyllas beroende på vilken värdegrund som råder just då, samt lyder under en egen lag där olika företeelser bedöms vara “bra för mixen” och därför inkluderas fast de kanske inte borde. Skadad av insikter som dessa har jag svårt att idag känna entusiasm vid de tillfällen då mina egna verk nomineras till saker.

Nåja. Listan är vad den är, i mångt och mycket en tidskapsel. Men jag erinrar icke desto mindre om Falstaff Fakirs odödliga ord:
Viktigt läsa, gör dig klok
Därför läsa varje bok

Fursten av Niccolò Machiavelli
Fursten skrevs 1513 som en gåva till den florentinske härskaren Lorenzo di Medici från statsmannen Niccolò Machiavelli, som gjort den taktiska missen att hamna i onåd hos den förstnämnde. Fursten är en politisk instruktionsbok om hur en envåldshärskare bör agera för att gripa och till varje pris behålla kontroll över staten och är än idag ett standardverk om hanteringen av makt. Boken är full av närmast komiskt cyniska sanningar – som att det är strategiskt klokare att göra någon rejält illa än bara lite, eftersom det första alternativet föder fruktan medan den andra leder till hämndlystnad, samt att avrättning är den förnämsta formen av bestraffning eftersom den löser problemen permanent.

Shogun av James Clavell
Britten James Clavells första erfarenhet av japansk kultur kom som internerad krigsfånge i Singapore under andra världskriget, och den skapade en livslång fascination med lika delar förakt och respekt. Clavell är förmodligen världens bästa pojkboksförfattare – hans skildringar är episka äventyr med invecklade handlingar och stereotypa men ändå komplexa karaktärer. Tusensidorsklossen Shogun är, i tät konkurrens med opiumsmugglarstänkaren Tai-pan, det förnämsta av hans verk – en skildring av ett holländskt fartyg med engelsk lots som strandar i 1600-talets feodala Japan och blir en bricka i spelet om exekutiv makt.

Ondskan av Jan Guillou
Det svenska skolväsendet brukar ombesörja att Ondskan hör till den handfull böcker som även den mest illitterate avverkar under sin uppväxt, och värre ställt kunde det absolut ha varit. Vi följer det tunt kamouflerade och rimligtvis generöst överdrivna alter egot Erik Ponti, som misshandlas av en sadistisk styvfar under sin uppväxt och själv präglas till att bli ett monster. För den filosofisk lagde finns här en svår frågeställning om huruvida hårda nävar och hänsynslöshet kan användas i konstruktivt syfte, och för alla mindre nogräknade finns en generös portion snyggt underhållningsvåld.

Fågeln som drar upp världen av Haruki Murakami
Den jazzälskande japanske postmodernisten Haruki Murakamis skapligt digra produktion är ojämn läsning: Utflippad science fiction varvas med introverta märkligheter. Först i Murakamis åttonde roman Fågeln som drar upp världen är balansen mellan berättarglädjen, melankolin, romantiken och realismen helt perfekt. Det börjar med att den synnerligen apatiske arbetslöse slashasen Toru Okadas katt försvinner, fortsätter via japanska krigsbrott under ockupationen av Kina och går raskt vidare till mystiska blå födelsemärken med helande effekt.

Blood Meridian, or the evening redness in the west av Cormac McCarthy
Om Cormac McCarthys namn ringer en klocka trots att ditt bibliotek inte är särskilt omfattande beror det sannolikt på att du sett hans namn blixtra förbi under förtexterna till filmerna No country for old men eller The road, som båda bygger på hans alster. Blood Meridian från 1985 är McCarthys mästerverk, en våldsam skildring av det historiska Glantongänget, en samling legosoldater som ursprungligen jagade indianer på licens men snabbt flippade ur och började massakrera alla som kom i deras väg.

Vit jazz av James Ellroy
Världens bäste deckarförfattare – inte minst om man frågar honom själv – har tillbringat de senaste 18 åren med att färdigställa sin trilogi Underground USA, en bloddrypande skildring av amerikansk historia från mordet på JFK och framåt. Innan dess skrev han fyra böcker om polisen i 50-talets Kalifornien som fått samlingsnamnet The L.A. Quartet, av vilken bok nummer tre, L.A. Konfidentiellt, förmodligen är den mest kända tack vare filmen med samma namn. Vit jazz är däremot både den sista och den bästa, och markerar startpunkten för Ellroys numera så stilbildande hackiga skrivspråk, försvenskat bland annat i Snabba cash.

Röde Orm av Frans G Bengtsson
Kvalitativa vikingaböcker (eller vikingaböcker överhuvudtaget) går det inte direkt tretton på dussinet av, men Frans G Bengtssons mustiga skröna från det tidiga 40-talet är en klassiker som bör ha styrt sin drakhövdade kosa genom varje pojkrum. Det gås bärsärk, det utkämpas envig, det dricks mjöd, det göms sydländska konkubiner i koffertar som den gubbsjuke Harald Blåtand råkar sätta sig på, och mycket mer.

Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams
Jorden är i själva verket inte alls en planet, utan en superdator konstruerad av en ras hyperintelligenta rymdfarare i syfte att komma fram till svaret på frågan om livet, universum och allting – eller rättare sagt frågan till svaret, eftersom en tidigare superdator redan kommit fram till att meningen med livet är 42. Jorden kommer dock i vägen för bygget av en intergalaktisk farled, och demoleras av en osympatisk ras misslyckade poeter. Ett fragment av superdatorns kalkyler kan dock ha klarat sig i hjärnan på den siste överlevande jordlingen, Arthur Dent. Världens längsta trilogi (i fem delar) är essentiell läsning för var och en som har för avsikt att utveckla ett riktigt torrt sinne för humor.

American Psycho av Brett Easton Ellis
Brett Easton Ellis skoningslösa satir av det pengakåta konsumtionssamhället där ytligheten upphöjts till dygd och där personliga relationer inte går djupare än att en vansinnig seriemördare (eller är han?) kan gå på skövlingståg genom Manhattan utan att någon tar större notis om det – ej att missa vare sig man njuter av stilistiska våldsskildringar av det mer makabra slaget, Genesistrivia, god ansiktsvård eller bara vill bygga på sin allmänbildning inom modern litteraturhistoria.

Dune av Frank Herbert
Under sitt liv hann Frank Herbert med att jobba bland annat som krigsfotograf, journalist, talskrivare, psykolog, politiker och marinbiolog. När han skrev sin framtidssaga Dune 1965, efter fem år av research, kanske det därför inte bör komma som någon överraskning att den behandlar teman som evolution, religion, psykologi, semantik, teknologi, och framförallt, politik. Allt sammanfattat i en sprudlande intrig 21 000 år in i mänsklighetens framtid, på och kring ökenplaneten Arrakis, enda källan till en krydda som är universums mest dyrbara substans. Dune är än idag den mest sålda science fiction-roman som skrivits, och det med rätta. Vill du läsa uppföljarna funkar det enligt mönstret att varannan är bra, varannan dålig.

Om krigets konst av Sun Tzu
Allt som är värt att veta om krig sammanfattades redan 600 år före Kristus i en minimalistiskt skriven och extremt pragmatisk liten manual på bamburulle. Om krigets konst är grundläggande kurslitteratur för alla studenter av militär strategi, och dess kvaliteter har även gjort den till obligatorisk läsning för höga chefer inom många asiatiska storföretag. Grundtesen är sympatisk: Den verkligt skicklige vinner utan att behöva utkämpa några strider.

Greven av Monte Cristo av Alexandre Dumas
Alexandre Dumas (den äldre) klassiska äventyrsberättelse om flykt, hämnd, nåd och förlåtelse är en odödlig klassiker lika mycket som den är en timslukande sidvändare. Den oskyldige Edmond Dantes sätts på fästning till följd av falska anklagelser, men flyr efter 14 år och återvänder stenrik till Paris för att hämnas på dem som förrått honom – men finns det utrymme för någon annat än vedergällning i hans liv? Är förmågan att förlåta en dygd? Och vad återstår när varje skuldbetalning krävts in?

1984 av George Orwell
I en dyster framtid är Partiet totalitär makthavare. Minsta detalj i medborgarnas liv styrs med järnhand, och den som begår ”tankebrott” försvinner spårlöst i den ansiktslösa rättsapparaten. Winston Smith arbetar som historierevisionist på partiets propagandaavdelning, men i hemlighet hatar han samhället han tvingas leva i och drömmer om frihet och kärlek. Boken fick omedvetet erkännande även hos icke läskunniga när det centrala begreppet Big Brother adopterades av en dokusåpa.

Överlevnadshandboken av John Wiseman
Överlevnadshandboken, eller The SAS Survival Handbook, är sedan 1986 standardverket när det gäller överlevnadsteori. Upphovsmannen är Special Air Service-soldaten och överlevnadsspecialisten John ”Lofty” Wiseman, som 1959, 18 år fyllda, blev den yngste fallskärmsjägaren i brittisk militärhistoria. Boken täcker rubbet: Knopar, navigering, jakt, sjukvård, ätliga växter, avvisande av hajattack från uppblåsbar flotte, morsekod, vildsvinsgiller.

Midnattsbarnen av Salman Rushdie
En fördom om Salman Rushdie är att hans alster skulle vara svårlästa och långt mer koncentrationskrävande än vad den genomsnittlige Liza Marklund-konnässören mäktar med. Sanningen är en helt annan: Rushdie är en godmodig sagofarbror som kan berätta en bisarr skröna med enorm bravur. Grundpremissen i Midnattsbarnen är att de indiska barn som föds i samma stund som nationen vinner självständighet – klockan tolv på natten den 15 augusti 1947 – begåvas med extraordinära övernaturliga egenskaper. I centrum ser vi Saleem Sinai, en telepat med fantastiskt känslig näsa (som dessvärre rinner hela tiden).

On writing av Stephen King
Stephen King är inte bara en av världens bäst säljande författare (vilket för all del inte bör förväxlas med kvalitet), han är även en av de allra mest produktiva. Varje dag skriver han 2 000 ord, varken mer eller mindre, och slutar inte förrän kvoten är uppnådd. Det motsvarar lite drygt all text i den här artikeln. När det gäller skrivhantverket finns det få som är mer lämpade att uttala sig, och hans okaraktäristiskt tunna volym med handfasta tips för alla som är intresserade av författandets konst kan inte rekommenderas nog. För den som föredrar mer fiktiv läsning, se Årstider, den novellsamling som gett upphov till filmerna Stand by me och Nyckeln till frihet.

Gösta Berlingssaga av Selma Lagerlöf
Selma Lagerlöf är sannolikt den bästa författare vi någonsin haft här i landet, vilket även ett välplacerat Nobelpris vittnar om. Redan i hennes debutroman, Gösta Berlings saga från 1891, är varje kapitel en till perfektion konstruerad liten historia som för fram sagan om häradsbetäckaren Gösta Berling, som överger prästyrket för att istället leva som en av de libertinska kavaljererna på Ekeby gård, bland folktro, spöken, dramatik, otrohet och pakter med djävulen.

Watchmen av Alan Moore
Watchmen är serien som förändrade ett helt medium. Den krävde ett helt nytt begrepp för att beskrivas; graphic novel. En roman i bilder. I ett alternativt 80-tal där USA gått segrande ur Vietnams djungler råder överhängande fara för att kalla kriget ska urarta i atomvinter. Avdankade superhjältar, som kriminaliserats av staten, tas av daga i tur och ordning, och de överlevande börjar ana en konspiration – men vem lyssnar på en dåre i trikåer? Watchmen är författaren Alan Moores största stund i en karriär som innehåller extremt få svaga ögonblick.

Rosens namn av Umberto Eco
Vad händer när en spränglärd italiensk akademiker sätter sig ner och skriver en profan deckare? Underbara saker, lyder svaret. I Rosens namn från 1983 anländer den oortodoxe franciskanermunken William av Baskerville till ett ensligt kloster i kargaste norditalien, där ett antal oförklarliga dödsfall avlöser varandra. Munkarna viskar om att Satan själv smyger runt bland klosterpelarna, men Williams logiska hjärna anar andra intriger: Någon försöker skydda en urgammal bok med förbjuden kunskap. Den som får mersmak kan ta en titt på Ecos nästföljande roman Foucaults pendel, som kallats den tänkande mannens Da Vinci-koden.

Öster om Eden av John Steinbeck
Steinbecks Möss och människor hör till kurslitteraturen i många skolors svenskaundervisning, men tegelstenen Öster om Eden är ett vida överlägset verk. De två familjerna Hamilton och Trask, som båda flyttat till den snustorra Salinasdalen i Kalifornien, tycks i varje generation återuppleva de tidigaste bibliska historierna; Adam och Evas förvisning ur lustgården, och Kains mord på sin bror Abel. Mindre pretentiöst uttryckt är boken en lysande släktkrönika som, om den hade filmatiserats med usla skådisar, skulle påmint inte så lite om Falcon Crest.

Spionen som kom in från kylan av John le Carré
Brittiske MI6-agenten David John Moore Cornwell började redan under sin aktiva karriär inom underrättelsetjänsten skriva böcker under pseudonymen John le Carré. Hans spionromaner står, högst medvetet, i skarp kontrast mot glamouren och naiviteten i kollegan Ian Flemings mer lättsamma böcker om James Bond. Le Carrés kalla kriget-romaner är av en helt annan kaliber, och det återkommande temat är moral och det motsägelsefulla förhållandet mellan spionverksamhet och statens demokratiska grundvalar. Hans magnum opus från 1963 är Spionen som kom in från kylan, om en brittisk dubbelagent i Östtyskland under 1950- och 60-talen.

Utvandrarna av Vilhelm Moberg
Vilhelm Mobergs mäktiga tetralogi om de fattiga svenskar som emigrerade till Minnesota för att söka lyckan under mitten av 1800-talet är en strålande bit historisk fiktion, som dock fick utstå svidande kritik är det gavs ut. Den ideella organisationen Riksaktionen mot smutslitteraturen och mot svärjandet såg inte med blida ögon på böckernas grova språkbruk och ”skabrösa berättelser avsedda att öka försäljningen” (en typ av kritik som vore intressant att tillämpa på, tja, Millenniumtrilogin?). Utvandrarserien har gång på gång röstats fram till Sveriges bästa böcker av en trogen läsekrets som vet vad de sysslar med.

Super/System av Doyle Brunson
Super/System, först publicerad under titeln How I made 1 000 000 dollars playing poker, är den första och än idag bland de bästa böcker som skrivits om pokerspel. När boken kom 1979 gav den allmänheten en första inblick i hur ett pokerproffs resonerar vid bordet i termer av matematik, statistik och psykologi. Dess inflytande i pokerkretsar kan inte överdrivas, och legendaren Doyle Brunson själv – än idag pokerspelare på elitnivå vid 76 års ålder – sammanfattade bokens stora genomslag med att den förmodligen kostat honom mer pengar i uteblivna vinster än vad den tjänat honom i provision.

Hell’s Angels av Hunter S Thompson
Hell’s angels: The strange and terrible saga of the outlaw motorcycle gangs är Hunter S Thompsons första bok, publicerad 1966 och baserad på ett år av nära umgänge med motorcykelgängets filialer i San Bernadino och Oakland och med presidenten och grundaren Sonny Barger, en medveten risk som till sist slutade med att Thompson fick ett rejält kok stryk av medlemmar som tyckte han blivit lite väl familjär. Boken är ett strålande reportage, och en påminnelse om hur hög journalistisk standard Thompson kunde hålla även då han skrev om annat än sina egna snedtrippar, vilket senare blev mer regel än undantag.

Den gamle och havet av Ernest Hemingway
Bland alla Hemingways verk kommer hans karga prosa bäst till sin rätt i denna enkla, kloka och gastkramande fabel om den ålderstigne fiskaren Santiagos ensamma kamp mot en svärdfisk i mexikanska golfen utanför Kuba. Boken, skriven på åtta veckor och så kort att den ges som läsuppgift i grundskolan, ansågs av Hemingway själv vara det bästa han någonsin skrivit. Boken blev också det sista av hans verk som publicerades under hans livstid. 1954, tre år efter utgivningen, fick han Nobelpriset, och 1961 tog han sitt liv.

Den store Gatsby av F Scott Fitzgerald
Det tog nästan ett kvarts sekel för världen att ta Den store Gatsby till nåder. Boken skrevs 1925 som en svidande kritik av den nyrika amerikanska överklassens dekadens, och i förlängningen av hela den livsåskådning som brukar kallas den amerikanska drömmen. Ett nytryck av boken efter andra världskrigets slut nådde hundratusentals läsare, och gav till slut Den store Gatsby sin rättmätiga plats i världslitteraturen. Vid det laget var F Scott Fitzgerald redan död sedan fem år, bortglömd som författare och själv övertygad om att han var ett misslyckande.

On the road av Jack Kerouac
Jack Kerouac tillbringade slutet av 40-talet med att kuska runt i USA och Mexiko tillsammans med diverse mer eller mindre suspekta vänner ur vad eftervärlden skulle beskriva som The Beat Generation. I sex år reste han runt och skrev frenetiskt i sina många anteckningsböcker. När han till sist ansåg sig ha material till en bok tejpade han ihop alla A4-sidor han hade till en 40 meter lång sammansatt remsa, som han matade in i skrivmaskinen och som lät honom skriva kontinuerligt utan att byta papper. Det tog tre veckor, och resultatet blev On the road, en epokgörande självbiografisk skildring av utanförskap, jazz, marijuana och sökandet efter identitet. Samtida litteraturikonen Truman Capote reserverade sig minnesvärt mot bokens storhet med orden ”that’s not writing, that’s typing”.

Den stora sömnen av Raymond Chandler
I Den stora sömnen skapade Raymond Chandler egenhändigt den moderna detektivromanens språk. Engelsmannen Chandler var själv klassiskt skolad på Londons välrenommerade Dulwich College, men lärde sig att skriva vad som kallades pulp fiction – kiosklitteratur – för att kunna försörja sig på sitt skrivande i Amerika. Där Chandlers ansenliga begåvning kolliderade med genrestereotyper som femme fatales, privatdetektiver i trenchcoats, rykande revolvrar, stetsonhattar och kedjerökning uppstod magi. Huvudpersonen i Den stora sömnen, Phillip Marlowe, gav fem år efter bokens succé Humphrey Bogart ikonstatus på vita duken.

Neon av Jay McInerney
Jay McInerneys debutroman Neon – eller Bright lights, big city som den heter på originalspråket – är historien om en icke namngiven ung man (hela boken är skriven i andra person, ”du”, ett stilgrepp som sedermera blivit lika efterhärmat som svårbehärskat) som jobbar som faktakontrollant hos en tidskrift i New York. Han kompenserar för arbetets mördande tristess och den frätande saknaden efter den hustru som nyss lämnat honom genom febriga nätter i den snöstorm av kokain som var 80-talets yuppiefester.