Steve Reich fladdrade förbi här på bloggen sent i förra veckan, då som ytterst ansvarig för ett konsertdebacle som för all del väcker frågan om vad för sorts förkunskaper man kan kräva av sitt publikum egentligen. Due diligence. Förlägg gärna barnkalaset till Yoump hellre än till en visning av Michael Hanekes Amour.

Det händer att jag får frågan om jag lyssnar på musik medan jag skriver. Svaret är inte självklart: ja men nej. Eller jag lyssnar, men det är inte alltid som jag skulle kalla det för musik.

Jag hade tidigt en romantisk idé om att det kanske vore välgörande att lyssna på tidstypisk musik om man, som jag har gjort, skriver om en specifik historisk period. Att lyssna på diverse Bellmantolkningar fungerade dock ej, eftersom jag inte kan ha svenska ord i öronen medan jag försöker skriva andra svenska ord. Sökandet gick vidare med fokus på absolut musik, vilket resulterade i spellistor dels med verk som komponerades under året 1793, och dels med äldre verk av den sort som det var mer sannolikt att någon som befann sig i Stockholm 1793 faktiskt skulle ta del av – även om Mozart var högaktuell nere i Europa bestod intresset för med barockt klingande toner här i den höga nord: vår egen Johan Helmich Roman, men också Glück, Händel. Postgången var trög och trender spreds långsamt. Hur som helst fungerade detta dåligt att skriva till, för mig. Stämningen i musiken skiftar, och ett stort mått av flax tarvades för att det skulle uppstå välgörande synergieffekter mellan det som kom in genom örat respektive ut via fingrarna.

Jag upptäckte Steve Reich av en händelse, via en god vän som är mycket rytmiskt intresserad. Efter att ha sonderat terrängen lite hittade jag ett av denne modernists mest namnkunniga verk, Music for 18 Musicians, och majoriteten av de skrivtimmar som bubblade ner till 1793 tillbringades med detta verk på repeat. Jag gillar det inte särskilt mycket, som musik räknat. Skulle aldrig falla mig in att lyssna på det för nöjes skull. Men det finns en framåtrörelse, och en nästan hypnotisk puls, och eftersom musiken låter rätt snarlik hela tiden hör jag den snart inte längre. Allteftersom månaderna gick införlivades musiken med skrivrutinen, och blev till nyckelretning. Jag började lyssna på den just nu för första gången på länge, och hej vad det går! Faktum är att jag skrivit så mycket till Music for 18 Musicians att det uppstått någon sorts synestesi: det är så här det låter när jag skriver.

Inom ramarna för den utbildning jag gick i jakt på en filosofie kandidatexamen i journalistik undervisades det även i videoproduktion. Utbildningen förde ett nära samarbete med SVT Växjö, och en av mina lärare var Petter Bragée, redan då spindeln i nätet bakom mången produktion, men i skrivande stund mest celeber för hjärnan bakom vad Hanna Fahl i DN kallat för Barnkanalen Cinematic Universe. Jag var en usel elev, ska sägas, och i den mån Petter har några minnen alls av mig kan jag inte tänka mig att de är goda. Icke desto mindre gillar jag att det uppenbarligen finns ett kreativt överlapp mellan mina 1700-talsböcker och Sommarskuggan.

En god vän till mig introducerade mig under denna period till David Lynch. En av min väns egna videoproduktioner föranledde en jakt på ljudspåret till Lynchs förstlingsverk Eraserhead. För ljudproduktionen står Lynch själv tillsammans med en Alan R Splet, som tillsammans arbetade nio timmar om dagen i 63 dagar – enligt Lynch, för all del en notoriskt opålitlig berättare – av filmen femåriga produktionstid för att skapa dess säregna ljudbild, med egenhändigt uppfunna metoder som att blåsa på mikrofoner hängda upp och ner i delvis vattenfyllda glasburkar. Resultatet är ett mardrömslikt och olycksbådande industriellt brummande. Att använda dessa ljud, av Lynch själv i en intervju jag läst beskrivet som “the sound of something happening”, ovanpå egenfilmat material rönte insikten att vad som helst blir oerhört ångestframkallande. Jag tyckte av någon anledning väldigt mycket om det här ljudet. Det kanske inte är för alla.

Åren gick. I nådens år 2014 förökade jag mig för första gången. Ganska snart aktualiserades kampen för att hitta en ljudbild som gynnade sövandet av barnet (givetvis till föga nytta). I sökandet efter en dylik visade det sig att det fanns de som hävdade lugnande verkan om ljuden i barnkammaren påminde om dem som barnet i nio månader vant sig vid inne i livmodern. Dylika ljud visade sig, i likhet med det mesta, kunna uppbådas via Spotify, och även om barnet ifråga förblev lika piggt som någonsin gavs jag intressanta ledtrådar till varför åtminstone jag kände mig så hemma i Lynchs ljudlandskap:

Under mina besök i Japan har det hänt att jag klivit in i en pachinkohall, och förundrat betraktat hur dessa människor sitter och ser dankar rinna nedför neonfärgade ramper till det öronbedövande spraket av vad som tycks vara en AM-sändare satt på slumvis frekvens. Jag har dristat mig till att undra vad för tillvaro som är dessa människors vardag att detta är att föredra. Men insikten slog mig efterhand: ljudet är inte till för att lyssnas på. Det är till för att göra kommunikation omöjlig, och därmed tillföra ytterligare en dimension av isolering och privatliv i denna överbefolkade stad. Samma sak har även jag, som delar kontor med en annan författare, tidvis behov av. Om man på något sätt kunde hitta ett ljud som är kapabelt att dränka alla andra, och som samtidigt bär en stämning som passar mina skönlitterära ambitioner? Och det var så jag fann メルツバウ, för västerlänningar känd som Merzbow, denne banbrytande noisepionjär. Sedan 1980 har Merzbow gett ut i runda slängar 400 inspelningar, och jag är ingalunda någon komplettist. Mycket låter snarlikt. Jag har min egen spellista, och det är i princip uteslutande till denna som 1794 och 1795 skrevs. Utöver att ljuden dränker alla andra och åtminstone jag uppfattar dem som rätt otäcka främjar de koncentrationen: när jag skriver går det rätt snabbt innan jag slutar höra dem, men i samma sekund som man får för sig att klicka på sin ack så allestädes närvarande webbläsare för att se om det hänt något festligt på internet medan man skrivit, så inser man snabbt vad det är man har i öronen, och det är naturligtvis helt olidligt.