Bibehållen ironi

I egenskap av sen 70-talist tillhör jag den ironiska generationens sista årskullar – en typ av svensk som tillskrivs exceptionell förmåga att uppskatta, använda och missbruka konsten att säga en sak men mena en annan. Med det i åtanke tänkte jag idag ta upp två kulturellt epokgörande verk inom delikatessgenren sustained irony. Jag har ingen bra översättning – bibehållen ironi, kanske? – men det handlar om en korsbefruktning mellan ironi och utmattningshumor som jag är svag för. Det ena av verken har att göra med musik. Dagens inlägg är en ett försök att sätta i juxtaposition Jonathan Swifts 1700-talsverk A modest proposal och grincorepionjärerna Anal Cunts femte fullängdsalbum Picnic of love.

Den irländske skriftställaren Jonathan Swift är mest känd för sin elaka reseskildringssatir Gulliver’s travels från 1726 (om din relation till verket i huvudsak bygger på filmen med samma namn och Jack Black i huvudrollen är det möjligt att du fått felaktigt intryck av boken). Några år efter färdigställandet av Gulliver’s travels skrev Swift sitt näst mest uppmärksammade verk, i form av en tidningsartikel i insändarform. Den fullständiga rubriken för Swifts långrandiga artikel var A Modest Proposal for Preventing the Children of Poor People in Ireland From Being a Burden on their Parents or Country, and for Making them Beneficial to the Publick. Situationen för det av England styrda Irland var allt annat än ljus under 1700-talets första hälft: Fattigdomen var allmängiltig, beskattningen stenhård och det sociala kontraktet oresonligt och orättvist. Swift lägger ner betydande utrymme och energi på att beskriva rådande missförhållanden i landet. Han tar upp problematiken. Han förefaller rationell och påläst. Ungefär halvvägs in i texten inleder Swift sitt förslag på en tänkbar lösning. Det går ut på att irländska fattigföräldrar borde sälja sina barn, efter ett drygt år av amning, som delikatessmat för mer välbeställda samhällsmedborgare:
– Ett ungt, välgött barn vid god hälsa är vid ett års ålder ett alldeles delikat och välgörande födoämne, oavsett om tillagningsmetoden är stuvning, rostning, ugnsbakning eller kokning. Jag tvivlar heller inte på att samma barn skulle komma väl till sin rätt även i en frikassé, eller till och med en ragu.

Resten av texten går åt till att i stor detalj redogöra för hur hanteringen av kannibalismen lämpligtvis borde skötas, och hur den ur ekonomiskt hänseende skulle gynna alla inblandade och samtidigt lösa problemet med den ständigt växande katolska befolkningen. Syftet är naturligtvis att driva med den inhumana hanteringen av det fattiga irländska folket och med kraft antyda att den engelska ockupationsmakten huvudsakligen utgörs av sadistiska arslen. Swift ruckar inte på pokeransiktet en enda gång, utan fullföljer sitt argument utan tillstymmelse till antydan om att det skulle röra sig om ett skämt. En av följderna blev att många misslyckades med att inte ta texten bokstavligt, och en storm av kritik följde. Vilket naturligtvis spelade Swift i händerna genom att skapa uppmärksamhet kring frågan. Hela verket finns att läsa här.

Seth Putnam var under sitt korta och turbulenta liv – han avled i juni 2001, bara 43 år gammal, till följd av vad som förmodas varit en hjärtinfart – frontman för grindcorebandet Anal Cunt. Putnams liv dedikerades kompromisslöst åt en enda sak: Att provocera till vilket pris som helst. Det ögonblick under hans karriär som kom närmast mittfåran var som gästande röst på Panteras The great southern trendkill (det är Putnam som inleder albumet med ett gutturalt primalskrik). Han bildade Anal Cunt 1988 som en form av antimusik – majoriteten av bandets verk består av mindre än en minut långa explosioner av oväsen. Bandets första skiva, Everyone should be killed, lyckades få in 58 spår på en speltid kring timmen. Med tiden kom bandets låttitlar att bestå av förolämpningar riktade mot allt och alla, från Everyone in the underground music scene is dumb till No, we don’t want to do a split 7” with your stupid fucking band, You look adopted eller You’re old (fuck you). Seths kamp att stöta sig med allt och alla ledde tidvis till konflikter även med skivbolaget, som tvingades gå in med veto dels när Seth ville döpa en skiva till You’re gay och låta omslaget bestå av en spegel, eller när han kort efter det att Eric Claptons fyraårige son dött i en tragisk fallolycka ville döpa en låt till Connor Clapton killed himself because his father’s music sucks (till och med jag, som dedikerat en livstid åt studier av morbid humor, blir lite provocerad av det). På sätt och vis kom Seth Putnam att få vad många tyckte att han förtjänar, till följd av en ironisk olycka några år efter kompositionen av låten You’re in a coma: Seth hamnade i koma, efter att ha råkat överdosera på olycklig blandning av heroin, crack, sprit och sömnpiller. En musikjournalist tog upp det ironiska i det hela efter att Seth vaknat, och fick svar på tal:
– Actually, it turned out it was just as gay as the song I wrote.

Efter några år hände det oundvikliga: Anal Cunt hittade en publik. Seth stod därmed inför ett helt nytt, om än angenämt, problem: Att göra sig av med sina egna fans genom att kränka dem. Resultatet blev skivan Picnic of love. Bandet ändrade sin musikstil drastiskt, från vrål och distade gitarrer till falsettsång och akustisk musik. Skivan innehållen elva låtar av klassiska balladsnitt, med titlar som I respect your feelings as a woman and a human, I’d love to have your daughter’s hand in marriage, My woman, my lover, my friend, In my heart there’s a star named after you och I couldn’t afford to buy you a present (so I wrote you this song). Skivan kan belyssnas nedan.