Tiden går, ärade läsare, och innan man visste ordet av har det hunnit gå ett decennium sedan min vän, kontorskamrat och författarkollega Fredrik Backmans debutroman tillika mastodontsuccé En man som heter Ove kom till världen. Förutom kalaset där Fredrik bjöd alla på Laserdome har denna begivenhet firats med en jubileumsupplaga av själva boken, diger av extramaterial: utöver författarens egna kommentarer kring tillkomsten av varje kapitel, konsten att skriva, skämt om irländare i båtar, med mer, kallades även några nyckelvittnen för att nedteckna sina minnen kring verket under vinjetten Min Ove. I en heterogen skara bestående av amerikanska och svenska filmstjärnor, förläggare, redaktörer, adaptörer, regissörer och litterära agenter av internationell dignitet återfinns även undertecknad, och denna text publiceras dagen till ära här via muntlig överenskommelse. Nå nu:

Min Ove av Niklas Natt och Dag, författare

Författaren undantagen kan det finnas få som vunnit så mycket på En man som heter Ove som jag.

Att tio år har gått känns märkligt, en känsla som går igen vad gäller många andra stora ting som kantat mitt liv: på en och samma gång känns de som att de alltid varit orubbliga faktum lika mycket som att de hände alldeles nyss. Men låt oss börja från början.

Det var en gång två magasinskribenter. Niklas hette en, Fredrik den andre. Vi arbetade på konkurrerande media. Som modet dikterade under åren efter millennieskiftet försökte dessa till svältdöden dömda publikationer med spirande panik hitta fotfäste i digitala sammanhang. Redaktionsbloggarna såg dagens ljus, ett forum där Fredrik firade triumfer. Det personliga tilltalet kom så naturligt för honom, han kunde tälja guld med sin förmåga att förvandla det vardagliga och lågmälda till komedi av högsta karat. Jag fann mig själv inte bara tillhöra konkurrensen, utan också publiken. En dag låg Fredrik hemma förkyld, vilket inte hindrade honom från att blogga. Han efterlyste i ett öppet brev någon mindre nogräknad strömningstjänst att förströ sig med under konvalescensen. Jag svarade med en länk. Vi höll kontakten via mejl efter det. Vi borde varit fiender, men valde att bli vänner istället. Skälen var legio. Jag tror att det vädjade till en känsla för det absurda som vi hade gemensam. Det var mörka år också, dessa; underbetalda, överarbetade och identitetskrisande, och vi kanske båda hade lärt oss värdet av ljuspunkter i tillvaron, om än aldrig så små, och i misär är det gott att ha en olycksbroder. Mest av allt kände vi nog i varandra igen samma kärlek till skrivandet, en vi båda upplevde inte delades av alla ens i ett yrke som vårt. Ett underlig rus som inte känner några substitut: Det var inte mycket vi hade, men när vi skrev var allting vårt.

Några år gick. Vi sade sinsemellan upp oss från våra anställningar, båda med ambitionen att skriva vidare, men hellre på frilansbasis. Fredrik föreslog att vi skulle hitta ett kontorsrum att dela, om ett dylikt kunde uppbådas inom rimlig budget. Jag fann ett: Min mor hade på avvägar fått höra att den byggnad där hon tidigare arbetat skulle omvandlas till bostadsrätter, men att man i samband med renoveringar ville hyra ut kontorsrummen för en överkomlig summa. Adressen var bekväm: På Birger Jarlsgatan 53 halvvägs mellan Kungliga Biblioteket och Jarlaplan. Inte enbart av godo, skulle det visa sig, då vi tidvis delade ytan med folk av högst varierande sort som, anade vi, såg postnumret som lösen för förment seriositet. Strebers, sprättar, kufar, dagsländor till start-ups i febrigt fall mot undergången. Men mest av allt var det tomt. På vårt våningsplan satt vi oftast ensamma. En labyrint av öde rum och ekande trapphus, tystnad och dammråttor. Postapokalyptiskt, spöklikt. Jag minns den täta känsla av främlingskap som gror i den som isoleras: Det du gör är fel, för se runt omkring dig, vore det rätt skulle väl här finnas andra som gör samma sak? Men vi hade varandra.

Det var i denna miljö av lågintensiv desperation som En man som heter Ove började ta form, i tandem med frilansuppdrag av alla de slag.

Jag underskattade Fredrik (som å sin sida kompenserar genom att konsekvent överskatta mig). Sett till vad framtiden skulle visa sig ha i sitt sköte fanns det knappast någon som inte gjorde det, och efter fullbordat faktum finns det många som idag kan se tillbaka på den saken som sin karriärs mest graverande misstag. Jag bidrog med absolut ingenting när det gällde arbetet av En man som heter Ove, vilket är en källa till bestående skam för mig, en som knappast blivit mindre i sken av den enorma generositet i termer av tid, energi och ekonomi Fredrik skulle komma att visa mig flera år senare, då våra roller var ombytta. Å andra sidan minns jag processen som ett väldigt lätt tåg att missa med tanke på den fart det höll. Mina förhärskande minnen kring publiceringen är hur snabbt allt gick, hur ofrånkomligt det tedde sig. Det finns en myriad faktorer som alla syftar till att hindra en bok från att bli utgiven och möta den publik den förtjänar, och dessa visade ingalunda särskild hänsyn för En man som heter Ove. Nog gjorde de vad de kunde för att förhala, förändra och förminska; de hade bara aldrig någon chans. Fredrik visste vad han åstadkommit, och drev arbetet framåt med bergsprängarens kraft och kontinentalsockelns självförtroende. Från tidigt stadium framstod manuskriptet som en Saab 9-5 släppt från hög höjd genom maktlösa spindelnät mot den succé som tycktes självklar; inhemsk först, snart global. Slumpen hade ingen roll att spela. En insiktsfull människa med egna erfarenheter i frågan har sagt att tre saker krävs av en författare: Passion, talang och arbetsmoral, med tillägget att det är möjligt att lyckas om du bara har två, förutsatt att den ena är arbetsmoral. Fredrik har alltid haft alla tre i förskräckande överflöd. Till allt detta gavs jag plats på första parkett. Sedd med tillbakablickens skärpa är det en av mitt livs stora upplevelser.

Jo, en sak bidrog jag med, förresten. Bland alla tomma kontor som fanns hade vi oturen att tilldelas det som placerats jämte ett mötesrum. Mötena stod inte direkt som spön i backen, men de hände, och en annan sak vi båda har gemensamt är en överkänslighet för ambienta ljud som ingalunda lindras när de består av entreprenörsledda väckelsemöten bräddstinna av tomma optionslöften och naiva glädjekalkyler, alla silade över oss och våra egna ambitioner genom en spröd gipsskiva. Stödd mot gissningen att nyckeln till detta rum säkerligen förlagts i samband med renoveringen lyckades jag låsa dörren inifrån och därmed säkerställa den för kreativiteten så gynnsamma arbetsron. Det tarvades en del tankemöda. Verktygen bestod av eltejp och fiskelina.

Idag, ett decennium hän från det som här avhandlas, händer det att folk förundras över det faktum att En man som heter Ove och min egen debutroman 1793 skrevs i samma rum. Ändå känns det som vi mest pratade, och pratar, eftersom vi sitter där än, om än på ny plats; ett och samma vindlande, eviga samtal om konventioner, dramaturgi, karaktärsbygge, grammatik och ordval, alla de böcker vi älskat och hatat, alla de smärtpunkter där en text vinner kraften att beröra på allvar eller misslyckas med detsamma och varför; en diskussion som pågått i mer än tio år och växt sig stor nog att utveckla sitt eget sällsamma gravitationsfält, egna normer och en egen väv av internlogik och omkväden. Så utdraget och ihållande att det, i en av sidospår av metadiskussion, till slut fick oss att fråga hur vi egentligen alls fick någonting skrivet.
N: ”Allt jag behöver skriva den dagen skriver jag hemma innan jag går hit.”
F: ”Jag skriver allting här efter att du har gått hem.”