Sommaren 2018 frågade Jack Werner mig om jag inte hade lust att skriva någonting till hans långkörande podcast i Sveriges Radio, Creepypodden. Det hade jag! Historien blev en av två som utgjorde avsnitt 103 i ordningen, och fick titeln Brorsans kamera.

Jag har kommit upp i en ålder där jag har slutat tänka på cancer som en sjukdom, och mer som det sätt på vilket de flesta dör. Så många omkring mig har gått bort den vägen. 

Själv fick jag kräfta i prostatan för några år sedan, även om jag hade turen att få den upptäckt i tid. Cellgifter och strålning hjälpte då, men efter vad jag sett av andra vet jag att tumörerna oftast bara vaggas till sömns för en tid, för att sedan återkomma värre än förut. 

Förr tänkte jag sällan på döden. Nu gör jag det ofta. Kanske är det ofrånkomligt att också älta huruvida det finns någonting som väntar på andra sidan. I hela mitt långa liv finns det egentligen bara en sak som någonsin inbillat mig att så kan vara fallet. Först gjorde det mig illa till mods. Nu känner jag snarare förtröstan.

Jag är uppvuxen i avfolkningsbygd, en bit längre norrut än midjan. Min mor var ensam med mig och min bror. När de började kalla hennes yrke för lokalvårdare fnös hon högt och svor på sin finlandssvenska. Själv kallade hon sig aldrig för annat än städerska, och tyckte att om de nu vill höja hennes status kunde de väl hellre visat det på lönen. 

Min bror var sju år äldre än jag. Det talades aldrig om några fäder i huset, men så snart jag blev gammal nog förstod jag att vi inte hade samma. Idag hade man säkert satt någon diagnos på honom, någonting inom Aspergerspektrumet eller kanske rentav full autism. Han var hopplös bland folk och höll sig helst för sig själv. Kanske hade hans personlighet präglats av att vi bodde avsides, långt in på en skogsväg en bra cykeltur från andra. Han hann tillbringa rätt många år ensam med mor innan jag kom, och jag hade ju dem båda från första början. Mor var den enda han stod nära, och det på gränsen till beroende.

Jag visste alltid att jag skulle flytta hemifrån så fort tillfälle gavs. Jag pluggade en hel del för att få de betyg som krävdes. Sedan kom lumpen. Ing 3, Boden. Bror fick förstås frisedel. Sedan sökte jag universitet och mor följde mig till stationen för att vinka av mig, och efter det kom jag egentligen aldrig hem igen. När det hade gått tillräckligt med tid hamnade mina pojkrumssaker i kartonger på kattvinden, och mitt gamla rum blev bara ett gästrum där jag kunde sova om jag kom för att fira jul och tillbringa någon vecka över sommaren. Bror bodde kvar hemma. Gammpojk, som det kallas.

När han blev en bit över fyrtio måste något ha hänt. Jag fick aldrig veta vad, men mor bestämde sig tydligen för att sparka ut honom. Som jag fått det berättat för mig av gamla bekanta på bygden ordnade hon en arbetsintervju åt honom och gick med själv för att föra hans talan. Det var ett jobb på en mekanisk verkstad i den större stad som låg närmast. Bror hade alltid gillat motorer och bilar, och det arbete han skulle göra krävde egentligen inte ens det som merit. Det var en tjänst som någon sorts allt-i-allo. Inte mycket lön, förstås, men tillräckligt för att mor skulle kunna skaffa honom ett hyreskontrakt. Hon hade bekanta i staden, tanter i hennes egen ålder som gick med på att hålla lite reda på honom mot några flaskor hemkört som symbolisk betalning. Och så flyttade bror hemifrån han också. Hon hade väl hoppats att han kunde träffa en flicka. När mor inte fanns i hans närhet hade jag ingen kontakt med honom alls, men jag förstod på vad han berättade senare hur mycket han vantrivts.

Kräftan tog mor strax efter att hon fyllt sextio. Hon han inte ens bli pensionär. Kanske hade hon inte trivts med det ändå. Hon var en sådan som aldrig visste vad hon skulle göra med fritid. Hon hade säkert haft ont mot slutet, men förstås tigit som muren tills det inte gick längre. När väl domen föll gick det snabbt. Hon hade in i det sista tjatat på personalen att inte oroa mig i onödan och att det minsann fanns gott om tid. Det gjorde det inte. När jag åkte hem var det för begravning och mottagning, och jag träffade min bror för första gången på många år. När vi skulle reda ut arvet visade det sig att mor hade lyckats spara en del under de sista åren. Husets hade knappt något värde med stadsmått mätt. Vi behövde inte många ord för att avgöra saken, min bror och jag. Han sa upp sig och flyttade hem igen. Arvet fick han ta hand om själv. Mor var ekonomisk intill snålhetens gräns, och inpräntade i oss båda självhushållets värde. Kött fanns alltid att få billigt efter jakten, skogen var full av bär och svamp, det steniga trädgårdslandet gav potatis i mängder. Arvet som helhet motsvarade inte många månadslöner för mig, men som han levde skulle det räcka länge och väl.

Jag märkte inte mycket av bror. Jag hade mitt eget liv, kände att jag var en annan nu än när vi delade samma tak och att vi inte längre hade någonting gemensamt. Men när han fyllde femtio tyckte jag ändå att det var dags att hälsa på, och tog bilen tillbaka. Huset var som jag minns det, om än aningen mer åtgånget av kalla vintrar och blöta somrar. Inuti samma sak. Varje föremål på samma plats. Mortelsamlingen, kopparpannorna på väggarna. Jag såg att han också hållit mors rum precis som det var, fast det var husets bästa och jag gott tyckte han borde tagit det till sitt eget. Inte nog med att rummet såg ut som om mor just klivit ut genom dörren, det var också dammat och rent. I garderoben hängde allt nyborstat och i ordning, från den gulnade bröllopsklänning det aldrig talades om till den blommiga finklänningen som hon varit så rädd om, den som åkte fram varje gång något skulle firas men aldrig annars. Jag skakade väl på huvudet. Man hör sådant om föräldrar som förlorar sina barn, men sällan tvärtom.

Jag hade köpt honom en kamera i present. En fin systemkamera. Jag minns än idag att det var en Canon T90, och att säljaren berättade för mig att det var den tåligaste kamera som någonsin byggts, även om modellen hade några år på nacken. Den kostade en hel del. Jag antar att jag skrev av kostnaden på mitt dåliga samvete. Vi hade bara hörts för att växla några ord kring storhelgerna, över knastrig landlina som ofta låg nere om det hade blåst uppe i skogarna; gick inte tonen fram fick det väl gå ett år till. Bror hade alltid varit intresserad av naturen, och jag tänkte att kameran kunde bli en förströelse. Han skulle kunna fotografera fåglarna nere i vassen, eller rådjuren som brukade komma om kvällen för att palla surkart från vildapeln nere vid tomtgränsen. Tackar, sa han kort, och bockade sig som mor hade lärt. Jag visade honom hur man bytte batterier och hjälpte honom ställa datumet rätt, och sedan var det inte mer med det.

Bror blev inte sextio han heller. Vi hade en granne som brukade se till honom någon gång i veckan, och turen föll sig så att han inte behövde ligga mer än någon dag. Hjärtat gav upp. Knall och fall. Han hade helt enkelt säckat ihop över köksbordet. Det var vinter, både vedspisen och kakelugnen hade brunnit ut efter någon timme och lämnat huset utkylt, så han hade hållits sval.

Min fru insisterade på att följa med upp och hjälpa mig med döstädningen. Det var hon som påpekade att bordet där han lämnat det jordiska var dukat för två. Jag kan inte tänka mig att han väntade gäster, så jag kunde bara anta att det var någon egenhet han lagt sig till med. Lappsjukan har fått folk att göra underligare saker.

Vi gjorde inte mycket. Han hade inte lämnat något efter sig. Vi städade, gick igenom pärmen där alla viktiga papper samvetsgrant hade tryckts ner i plastfickor, låste och åkte hem. Huset blev en surdeg som vi aldrig tog tag i och alltid sköt framför oss. Det fanns planer på att göra det till en sorts sommarstuga, eller att sälja, men det kom alltid annat i mellan och det var enklare att låta saken bero.

En sommar ringde grannen från byn och berättade att han varit förbi huset för första gången på länge, tagit en lov till baksidan och sett några spräckta takpannor. Gubben hade egen nyckel, gick in, och mycket riktigt hade det regnat in ett bra tag. Vattenskadorna var omfattande. Jag såg ingen annan råd än att åka upp själv för att se vad som kunde göras.

Granngubben hade inte överdrivit. Det hade runnit vatten rakt nedför takstolarna, och fyllts på och torkat ut i omgångar. Tapeterna buktade och trossbotten luktade mögel. Möblemanget var mest avlutade furumöbler och därmed nästintill osårbara, men det mesta av lösöret var förstört, och bara att lasta på hyrsläp för bortforsling till tippen medan en lånad byggfläkt fick stå och jobba för öppna fönster. Bland grejerna hittade jag brors kamera. Det var kondens i objektivet, och jag hyste inget större hopp om att få igång den igen, men när jag öppnade luckan såg jag att den film som satt i var slut. Säkert var det samma som satt i när jag gav den till honom. Han hade fotat slut, lagt den ifrån sig och glömt bort den. Jag lät den ligga, men filmen tog jag med mig hem till staden, och i samma veva som jag åkte till butiken för att lämna årets semesterbilder till framkallning lämnade jag in den också.

Fukten hade krupit ända in i negativen. Så mycket för säljarens lovsång till kamerans tuffhet. Man kunde ändå urskilja något av bilderna. Bror hade knäppt flera stycken på den familj gröngölingar som bott uppe i skogen i generationer och som ibland kunde skymtas när de hoppade runt i morgongräset nere på ängen. Där fanns ett par tranor, som något senare också tycks ha fått en unge. Skogsbrynet i kvällning med något som skulle kunna varit en älgstuss i flykten. Men där fanns också en handfull andra bilder, alla tagna inomhus och med självutlösare. Varje framkallat kort hade datumkoden kvar i nederkant, och det var inte svårt för mig att hitta mönstret i siffrorna. Det var julafton, min brors födelsedag, min mors födelsedag, och så julafton igen.

Jag kan inte ta gift på att min bror inte haft någon damsällskap som han aldrig velat berätta för mig om, vem nu det skulle vara, eller att han kanske inte var lika noggrann med mors kvarlämnade saker som det verkade när jag kom på besök. Allt jag kan säga säkert är att den kvinna som finns på bilderna jämte bror min, båda med ansikten alltför suddiga för att synas klart, har samma blommiga klänning på sig som mor alltid bar när hon ville vara fin, och att den sitter precis lika illa på henne som den alltid gjorde på mor.