Våra liv styrs av lagar och regler. Murphys lag (det som kan gå fel kommer att gå fel) och Goodwins lag (som fastställer moralisk förlust för den debattdeltagare som först drar paralleller mellan sin motståndare och Adolf Hitler och/eller nazismen) hör till de mer kända. Det finns fler.

Parkinsons lag
Parkinsons lag myntades 1955 av den brittiske marinhistorikern Cyril Northcote Parkinson, och fastställer att varje arbetsuppgift expanderar tills den fyller upp den tid som avsatts för att genomföra den. Om jag har fyra veckor på mig att skriva en artikel om glykemiskt index, inuiters kajakburna jakt på narval eller Mickey Dee tar det fyra veckor. Om jag har en halvtimme på mig att skriva ett blogginlägg, som detta, tar det en halvtimme. Oavsett om längden är ungefär densamma.

Petersprincipen
Har du länge gått och funderat på varför alla dina chefer är idioter? Doktor Laurence J Peter vet varför. Petersprincipen stipulerar att individer i varje given hierarki tenderar att befordras till sin inkompetensnivå. Tesen går ut på att en anställd förr eller senare kommer att befordras så länge vederbörande utför sina arbetsuppgifter med förtjänst. Till slut upphöjs vederbörande till en position där han eller hon inte längre klarar av att göra sitt jobb ordentligt, och blir kvar där. I min egen bransch är typexemplet att en reporter visar sig vara duktig på att skriva, och avancerar till nästa naturliga steg i karriären, redaktör. Att vara duktig på att skriva har ingenting med redaktörsarbeta att göra.

Snackwellseffekten
Den amerikanska lågkalorichokladkakan SnackWell har lånat sin namn åt Snackwellseffekten, som implementerats inom många andra kategorier än bara kosthållning. I sin renaste form gör idiomet gällande att den genomsnittliga lågkaloriekakekonsumenten äter fler lågkalorikakor än vad vederbörande hade ätit motsvarande kakor med normalt näringsvärde, och nollställer därmed den positiva effekten. Folk med energisnåla tvättmaskiner tvättar oftare, lågenergilampar lämnas tända längre.

Hanlon’s razor
Skyll aldrig på illvilja det som lika gärna kan förklaras med idioti. Hur många av oss har inte hemfallit åt konspirationsteorier genom att förutsätta att den kollega som lånade din datorladdare under lunchen så att din föråldrade laptop dog, varpå hela den 25 000 tecken långa Wordtranskriberingen av Michael Douglas-intervjun blev korrupt, gjorde det motiverad av ondska, avund och grava personlighetsstörningar, trots att den långt mer sannolika förklaringen är att vederbörande bara lider av ett milt förståndshandikapp och att vi alla snarare ska vara glada att han klarar av att sköta sin egen försörjning, intimhygien och toalettbesök snarare än att ligga samhället till last? Namnet är givetvis en referens till Occam’s razor: Den enklaste förklaringen är den mest sannolika. Hanlon’s razor är uppkallad efter den i övrigt okände Robert Hanlon, men liknande citat har tillskrivits författaren Robert Heinlein, Johann Wolfgang von Goethe och Napoleon Bonaparte. Ett brittiskt talesätt med snarlik innebörd lyder cock-up before conspiracy.

Herblocks lag
Om det är bra, kommer de sluta göra det. Personligen har jag kunnat belägga denna lag genom att upptäcka och uppskatta ett flertal nyintroducerade smaker av chips, som omedelbart efter att jag införlivat dem med fredagsrutinen slutar produceras.

Hutbers lag
Förbättring antyder försämring, enligt Patrick Hutber, sägenomspunnen ekonomijournalist hos Londonbaserade Sunday Telegraph från 1966 till 1979. Om någon förändrar något innebär det att verksamheten inte går tillräckligt bra. Själv gjorde jag en liknande yrkesmässig slutsats baserad på egna branscherfarenheter: All förändring är ett tecken på utebliven framgång.

Muphrys lag
Muphrys lag [sic] fastställer att om du i skriven text kritiserar någon för brister i korrektur eller grammatik, kommer din egen text att innehålla stavfel.
Det är ett välkänt faktum för alla som bedrivit någon form av diskurs i digitala forum att en motståndares hela argumentation kan negligeras om vederbörandes utläggning innehåller minst lilla språkliga fel, och att man då kan begränsa sig till att endast påpeka detta. Jag själv, som under en period i mitt liv la ner åtskilliga timmar av varje givet dygn med att trolla Dagens Medias kommentarsfält, är väldigt fascinerad av det märkliga identitetsfenomen som uppstår på anonyma forum av den sort som inte ens tvingar fram en pseudonym identitet, utan låter dig som vill skifta alias mellan varje skrivet inlägg (en avart som dött ut just för att den alltför enkelt förfaller i kaos och illvilja): Person A kallar sig själv A. Han skriver något. Person B påpekar att A:s kunskaper i svenska språket lämnar övrigt att önska. Person A blir då kränkt, och postar ett upprört genmäle under pseudonymen A, trots att A är den ende som vet att A är A, och att orsak och verkan över huvud taget inte finns där anonymitet råder. Efter ett tag började jag tycka synd om dessa vinddrivna existenser, och började sprida god karma genom att infoga medvetna särskrivningar och dem-istället-för-de-fel i mina kritiska kommentarer, för att förgylla deras vardag.

Poes lag
Poes lag, efter en Nathan Poe, gör gällande att man, utan att att infoga en blinkande smiley eller annan uppenbar visuell humorreferens, inte kan parodiera extremism i text utan att någon gör misstaget att tro att man menar allvar.

Sayres lag
I varje dispyt står intensiteten hos känslorna i omvänd proportion till värdet av det som står på spel. William Stanley Sayre, statsvetare och professor vid Columbiauniversitetet. Ett argument på jobbet kan anta hetsiga uttryck om något så oviktigt som fotboll; men inte om det är din chef du pratar med. Den som har något att förlora har vett att sansa sig, endast den som sitter säker har råd att bli arg. Det är därför ingen kan sätta sig på höga hästar som studenter: Det tjatades en hel del om pressetik under journalistutbildningen, men väldigt lite om ämnet när folk vädrade vikariat inom kvällspressen.

Hofstadters lag
Det tar alltid längre tid än du tror, även med hänsyn tagen till Hofstadters lag. Myntat av Douglas Hofstadter, mest känd som författaren till den pulitzerprisvinnande populärvetenskapliga boken Gödel, Escher, Bach (som jag starkt rekommenderar). Figuren Leonard Hofstadter i The Big Bang Theory är för övrigt en medveten referens till denne Douglas. I enlighet med lagen har jag själv kunnat observera hur tidsoptimisten alltid felbedömer också sin ursäktande sekundära tidsangivelse. Flera bästsäljande författare jag delar kontor med har denna egenhet: Du står redan där och väntar vid utsatt tid när textmeddelandet kommer och bedyrar att vederbörande kommer vara där om 10. Men det blir inte 10, blir det? Nä. Det blir 20. Om du har tur.

Benfords lag om kontrovers
Tonläget i en diskussion blir högre ju mindre saklig information som föreligger.

Keops lag
Ingenting som byggs håller tidsram eller budget.

Sturgeons lag
Theodore Sturgeon, författare till kultförklarade 50-talsromanen More than human: 90 % av allting är skräp.

Cunningshams lag
Ward Cunningham formulerade den under internets barndom, men den mänskliga naturen är ack så konstant oavsedd bandbredd: Det enklaste sättet att få det rätta svaret på internet är inte att ställa frågan, utan att skriva ett felaktigt svar.

Segals lag
En person med en klocka vet hur dags det är. En som har två kan aldrig vara säker. Lagen ifråga belägger en annan lag, som fastställer att den person efter vilken varje given lag är namngiven inte är den som ursprungligen formulerat den. Segals lag har fått sitt namn efter att felaktigt ha tillskrivits en Lee Segall, och dessutom med felstavat efternamn. Märkligt nog kan jag nu inte dra mig till minnes vad lagen om namngivna lagar heter. Kanske borde det finns en lag om det?