I fjol fick jag för andra gången i mitt författarliv tillfälle att göra gemensam sak med den illustra Carina Burman. Redan i det material jag läste för att försöka förkovra mig i den svenska 1700-talet fanns hennes romandebut från 1993, en litterär gestaltning av Johan Henrik Kellgrens liv och leverne, Min salig bror Jean Hendrich, som tog avstamp i den avhandling med vilken hon framgångsrikt disputerade för att vinna sin doktorshatt i litteraturhistoria (angående romanen och apropå gårdagens inlägg om de lagar som styr tillvaron föreligger kring detta verk vad jag preliminärt kallar för Niklas Natt och Dags lag, och som formuleras du kan inte i Carina Burmans närvaro korrekt återge titeln på hennes roman Min salig bror Jean Hendrich – jag har försökt flera gånger).

Första gången vi sågs deltog vi i ett gemensam seminarium då hennes Bellman. Biografin nyss kommit ut, modererat av ingen mindre än Augustprisvinnaren Magnus Västerbro. Värt att notera är att Bellman. Biografin avslöjar Carina som en stor Harry Potter-beundrare genom ett antal infälla referenser, varav titeln på första kapitlet, Pojken som levde, sätter ribban direkt – konfronterad med detta visade sig hon även ha skrivit fler än en Under Strecket i ämnet. Detta bland “kanske femtio” totalt. Grundmurat intellektuellt alibi således, och jag har aldrig känt något behov av att nämna min egen filosofie kandidat i journalistik när vi träffats. Andra gången vi sågs var i Storkyrkan, då Carina var aktuell med God natt Madame, en roman Anna Charlotta von Stapelmohr, vars kvickhet gjorde henne om intet när hon lyckades kränka seklets svenske kulturman par excellence, Gustav III själv. Vid detta andra tillfälle fick jag äntligen möjlighet att ställa den fråga som plågat mig ända sedan jag gjorde anteckningar inför det första seminariet, men till min fasa glömde att ställa (bortsett från ett nådeseminarium som Fredrik bjussade på under min första bokmässa någonsin var detta mitt första):
– Har i ditt liv humor någonsin utvunnits ur det faktum att ditt namn påminner en del om Carl Orffs sångcykel Carmina Burana?

Det visade sig att det hade det. Rätt mycket. Bekanta har som stående skämt att ringa från främmande städer där detta stilbildande körverk framförs och säga saker som vi såg på affischerna att du var i stan, nej vänta förresten, oj hoppsan.