Låt oss tala om elefanten i rummet: Det faktum att den trettio titlar långa boklistan som började publiceras här inte omfattar Sagan om ringen. Det var naturligtvis ett kontroversiellt beslut. Själv brukade jag läsa trilogin en gång om året, och har tagit mig igenom den sju gånger. Jag har även lyssnat igenom den i trevlig engelsk ljudboksform för några år sedan, och har lite dåligt samvete för att jag inte inhandlat om läst igenom den svenska nyöversättningen. Sammanlagt är Tolkiens Midgård en av de två imaginära platser där jag tillbringat mest tid. Icke desto mindre vilar hela ansvaret för att boken inte finns med på listan på mina axlar: Jag tyckte inte att den hörde hemma där. Mest för att den är så polariserande. Antingen är Sagan om ringen väldigt mycket ens grej, eller inte alls.
När jag var runt tio valde jag alla mina vänner med Sagan om ringen som rådgivande instans. Eller, rättare sagt, jag sa mer eller mindre omedelbart upp bekantskapen med folk som kom med den tämligen vanligt förekommande repliken:
– Nja, alltså, jag började läsa, men jag tyckte den var så seg.
Det är de första hundrafemtio sidorna av Sagan om ringen som är vattendelaren. Där skils agnarna från vetet. I dessa fyra-fem inledande kapitel har Tolkien fortfarande diffusa begrepp om skalan på den historia han börjat berätta, och man kan fortfarande höra ekon från den totalt väsensskilda föregångaren Bilbo. Den långa, minimalistiska startsträckan blir motvikten för hela resten av boken, framför allt när vi kommer till slutet efter slutet, The scouring of the Shire, den mest nyanserade skildringen av ondskans långtgående effekter i hela trilogin.

Det finns många skäl till att inte läsa de första hundrafemtio sidorna av Sagan om ringen. Man kan lida brist på vilja, tålamod och målmedvetenhet. Man kan vara ointresserad av fantastik. Man kan befinna sig en litterat bekantskapskrets och vägra vara konformist. Man kan vilja konformera sig med en icke läskunnig skara vänner. Man kan ha andra tidskrävande fritidsintressen. Man kan vara en långsam läsare.

Som liten drog jag snabbt slutsatsen att om man inte orkar ta sig igenom de första hundrafemtio sidorna av Sagan om ringen kommer man förmodligen inte orka med mig heller. Jag hade förstås fel. Läsning är ingen bra merit att bedöma människokvalitet efter. Det skulle snabbt visa sig att jag sällan delar mer än ett intresse med mina vänner, utan tvärtom dras till folk som har kvaliteter jag själv saknar. Min bästa vän i lågstadiet var en lovande talang inom fotboll och hockey med ett brinnande sportintresse, som kom att växa upp till en av dessa män som kan räkna hela sitt bibliotek på ena handens fingrar. Den första stora krisen i vår vänskap kom efter att jag lånat honom en bok som han slutat läsa för att han råkade slå igen den utan bokmärke och inte kunde hitta tillbaka till det ställe där han slutat läsa. Vi pratade aldrig om böcker igen efter det. Det funkade svinbra.