Förra tisdagens bokinlägg resulterade i en åtminstone för mig väldigt givande diskussion i kommentarspåret, som bland annat bjöd på nya insikter i hur livet kan te sig för folk som läser böcker i bullet time. Därför tänkte jag försöka uppmuntra till samma sak igen: Presentera ett tema och lämna ordet fritt.

Förrförra sommaren blev jag strandsatt på den tyska landsbygden i ett antal veckor, och fördrev tiden med att plundra den enda engelskspråkiga hylla (min tyska är ej att lita på trots sex år av lektioner i högstadie och gymnasium) som fanns att tillgå i den lokala bokhandeln: Klassiker. Jag gjorde mitt bästa för att köpa och läsa en mängd böcker som ofta omnämns i litterära sammanhang, men som man själv aldrig läser för att det går mycket som är bra på tv och att man i vilket fall som helst får ungefär samma kick billigare av att läsa One Piece.

Vissa tyckte jag om, vissa inte, som sig bör. Vissa klassiker hade jag dock så svårt att relatera till att jag ställde mig helt frågande till deras höga status. Jag funderade mycket på det, om den resulterande hypotesen är som följer: Ponera att en bok i samband med sin publikation ansågs banbrytande. Den influerade sin samtid, den imiterades och bildade skola. Decennier gick. Nya generationer läsare föddes, och vi läste derivaten innan originalet. När vi väl letar oss tillbaka till att läsa klassikern går den inte längre att uppskatta i samma kontext som den gavs ut, och läsupplevelsen blir en antiklimax. Man har redan hört samma sak, fast berättad med andras röster. Jag inbillar mig att om man läst stora mängder, tja, Stephen Donaldson, så blir man gissningsvis läsningen av Sagan om ringen inte den omstörtande upplevelse den varit för andra. Motsatsen är givetvis också relevant: Vi som läst kilovis med Anne Rice ställer oss förmodligen mer skeptiska till Charlaine Harris och Stephanie Meyer.

Nedan följer fyra exempel på klassiker som inte höll vad de lovat, för min del.

Röda rummet
Strindbergs debutroman blev starten för modernismen inom svensk litteratur: Samhället skildrades med realism, cynism och kritik. 1880-talistgenerationen av författare fick skit redan på sin tid, och kallades hånfullt för ”skomakarrealister”. Jag minns läsningen av Röda rummet som mycket tråkig, och don’t get me started on Tjänstekvinnans son. I och för sig var jag rätt ung när det hände, och det är möjligt att jag är skyldig den här boken en chans till. Mycket annan samtida litteratur är jag mycket förtjust i: Selma Lagerlöf tillhör generationen därpå, 90-talisterna, som återintroducerade teman som nationalromantik och sagoberättande, och hon är en husgud för mig. Jag tycker också mycket om Strindberg som dramatiker, speciellt när han flummar ur.

The great Gatsby
F Scott Fitzgeralds magnum opus nämns slentrianmässigt som en av den amerikanska litteraturens största stunder: Jag gillar den inte alls. Nu är jag i för sig kategoriskt negativ till alla former av bildungsromaner som kretsar kring unga män som festar, men de förvecklingar som avslutar The great Gatsby har repeterats så till den grad att de är genrestandard. Jag läste den för sent.

Mästaren och Margarita
Mikhail Bulgakovs underliga roman nämns av många som något av det bästa de läst: Jag blev inte alls förtjust. Jag är annars en stor konsument av magisk realism, och har med stor behållning läst väldigt mycket av Salman Rushdie och Haruki Murakami. Gissningsvis var det precis detta som förstörde Mästarn och Margarita för mig: Jag är övertygad om att boken har en hedersplats i båda senast nämnda författares bokhyllor.

Förnuft och känsla
Att Jane Austens debutroman (publicerad under pseudonym av politiska skäl) om två systrars romantiska äventyr briserade som en bomb i 1811 års tillknäppta England kan jag förstå. Dess betydelse ur ett feministiskt perspektiv går ej att ta miste på. Jag tycker bara inte alls om den. Jag skulle gärna läsa de lite mer sentida Brontë-systrarna som kontrolvärde, men har inte kommit dit än.

Frågan lyder således: Vilka klassiker har ni blivit besvikna på, och har ni några teorier om varför?

Ursprungligen publicerat den 13 mars 2012.

Kommentar 13 mars 2023: Så här knappa tre månader in i Kulturkrocks omstart slår det mig att jag inte riktigt fått formatet rätt från början. Det var T:s kommentar under helgen som gjorde det, och som belyste det faktum som också slår mig när jag läser om dessa texter idag: Att elva år har gått sedan de skrevs. En del känns oerhört daterade, andra inte, men mest av allt känns själva tidsperioden från nu till då orimlig. Om inte annat erinrar den om ett fjärran liv då jag inte hade barn, och väcker givetvis relevanta frågor om vad fan man gjorde med all sin fritid på den tiden. Får jag en timme över ensam i hemmet nuförtiden blir jag rastlös och det brukar sluta med att jag dammsuger. Hur som helst: Jag tänker behandla bloggen som den tidskapsel den är, och publicera elva år gamla inlägg som korresponderar med dagens datum, samt komplettera med kommentarer, och när jag har annat på hjärtat tänker jag skriva utanför det formatet. Det blir som vi alla vore elva år yngre!

Finns det några andra klassiker som jag läst under det dryga decennium som gått, frågar jag mig idag, och vilka intryck har de gjort? Ja, jag hade en period då jag försökte måla igen vissa luckor i min allmänbildning, och gav mig på då de tunga ryssarna. Först ut var Lev/Leo (Team Leo här) Tolstojs Krig och fred. Bortsett från omfånget var den ju inte så mycket att oroa sig för: det är ju en såpopera, i ordets bästa bemärkelse. Det är dramatik, krig, kärlek, svek och vänskap. Om jag har någon invändning skulle det väl vara den sorts sensmoral som idag känns rätt ålderstigen, det vill säga att en sexuellt utlevande kvinna måste straffas genom att dö i barnsäng, typ.

Efter detta kom turen till den ryska litteraturens andra stora kioskvältare med titelmönstret X och X, Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Jag tyckte den var rätt trist. Ja, kalla mig ytlig, men det är nog den mest stringenta recension jag förmår. Eftersom jag inte direkt är känd för att lära mig mina läxor gick jag raskt vidare till Idioten av samme upphovsman, och blev desto gladare. Idioten lever gott på att furst Mysjkin är en så älskvärd figur, och med tanke på att den spelberoende och kroniskt utfattige Fjodor behövde leverera material till det magasin som publicerade verket som följetong hittade han här ett format som vann stort på improvisation: Den aparte Mysjkin behöver bara introduceras i olika scener i en den ryska borgerliga miljö som Dostojevskij kände så väl för att resultatet skulle bli dråpligt och tankeväckande. Jag ska tillstå att jag hängde på repen där ett tag – detta inbundna format var ju, ska vi minnas, aldrig det sätt på vilket böcker som denna var tänkta att läsas – men det redde sig. Tidvis under läsning, som skedde i svensk översättning i en horribelt ful pocketutgåva från Bonniers – reagerade jag på att översättningen kanske haltade en aning. Mina kunskaper i ryska inbjuder inte till fördjupning av resonemanget, men det fanns sjok av dialog med prägel av non sequitur där jag anade att dimensioner av tvetydighet eller undermening gått förlorade.

Vilket osökt för oss in på Sergej. Min ryske översättare.

Det finns översättare och det finns översättare. Till att börja med är det inte alla som översätter från originalspråk. En del språkområden saknar helt enkelt personal med den kompetensen, varför böcker som mina av nöden måste översättas inte från svenska, utan från engelska, eller något annat språk som den redan översatts till och som översättaren ifråga behärskar. Så inte fallet med Sergej, bosatt i utkanterna av Stockholm. Sergej var en av de översättare som gärna hörde av sig med frågor om han tyckte att oklarheter förelåg i texten. Sergejs paradgren blev att påpeka brister i min kronologi. Typexemplet var att en bisats anger att solen går ner, eller skymningen faller, etc, och den som lusläser kapitlet inser att antingen flera timmer gått oförklarligt förlorade, eller att det som skedde tidigare också beskrivs som någonting som händer i skymningen, och därför verkar ha gått väldigt fort med tanke på att soljäveln ännu inte lyckats gå ner. Sergej lyckades så gott som alltid identifiera rena felaktigheter i sina frågeställningar. Anledningen till dessa alls inträffade stavas redigering. 1793 var en text som redigerades grundligt under många år och kortades avsevärt, och trots ymniga genomläsningar både av mig och andra kvarstod denna sorts skönhetsfel där, säg, två scener slagits ihop till en, eller där flera dagar kokats ner till en enda. Efter ett tag började jag frukta Sergejs mejl. För att återupprätta mitt självförtroende svarade jag vid ett tillfälle Sergej genom att påpeka att jag ingalunda hade fördomar mot ryssar, men spelade han möjligtvis schack? Jag tänkte mig att jag skulle krossa honom i några partier eller två bara för att etablera den intellektuella hackordningen här. Nota bene att jag inte visste någonting mer om Sergej än hans nationalitet vid detta tillfälle.

Sagt och gjort. Jag bjöds hem till Sergej för att spela. Det visade sig att Sergej var en pensionerad före detta hjärtkirurg som vid åtminstone ett tillfälle nått kvartsfinal i SM i schack. Det visade sig också att min egen föreställning om att vara en habil schackspelare var en jätte på lerfötter, en noga kurerad livslögn skapad genom att uteslutande välja inkompetent motstånd. Jag blev så grundligt tillintetgjord att jag bara satt och skakade under returmötet, där Sergej, som då tänt sin pipa och kunde luta sig bekvämt tillbaka, vid fler än ett tillfälle hade råd att fälla kommentarer som:
– Jag ska låta dig ta tillbaka det där draget om du vill.
Jag påmindes om en gammal intervju med Bobby Fischer där han får frågan om vad han gillar mest med schack:
– I like to see the exact moment when I break the ego of my opponent.

För att återkoppla till tidigare diskussion frågade jag sedermera Sergej om huruvida han var team Tolstoj eller team Dostojevskij. Apropå Fjodor D refererade han till en litterat bekantskap som sagt att man kan lära sig allt om den mänskliga psykologin genom att läsa Dostojevskij, men att man kan fråga sig om man verkligen borde. Sergej var hur som helst varkendera – han var Team Gogol. Jag fick därefter låna hans ex av Döda själar som jag varken läst eller lämnat tillbaka. Skrattar bäst som skrattar sist.