I månaden har det gått ett decennium sedan David Lynchs Mulholland Drive fick sin försenade premiär (här i Sverige fick vi se den något tidigare, och de lyckliga journalister som krånglat sig igenom den legendariskt komplicerade ackrediteringsprocessen till filmfestivalen i Cannes kunde förkovra sig redan i maj). Själv hängde jag i augusti 2001 på låset till den lilla kulturbiografen Zita, den enda plats i Stockholm där filmen visades.

En viss typ av film utövar en oemotståndlig gravitationskraft på en viss typ av publik: Jag minns exempelvis hur jag och några vänner bestämt oss för att gå och se Hitta Nemo i odubbad version, dragit slutsatsen att detta var en högriskföreställning med avseende på den befarade irritations- och störningspotentialen hos demografin i filmens målgruppoch därför valt en så sen föreställning som möjligt, vilken mycket riktigt visade sig vara fullsmockad med nostalgiska singelkvinnor 35+ som gått på föreställningen i syfte att uppleva någon form av känslomässig katarsis och ackompanjerade varje klipp med ljud som ”aaawww!”, ”ooooh!”, ”naaaa!” samt undantagsvis även ”gulle!”. I de få mellanliggande tystnaderna kunde man höra det kollektiva tickandet av livmödrar.

De övriga tio-tolv besökarna på Mulholland Drive anno 2001 var i grund och botten av precis samma skrot och kort fast motsatt genus: Kvasiintellektuella singelmän i 25-årsåldern med huvudsakligen innehållslösa liv vars primära syfte med besöket var att kunna teaterviska Lynch-trivia och spontana analyser åt medelst löften om framtida kompensation medsläpade cineastiska betahannar, som ett led i den ständigt lika aktuella kampen för att få vilt främmande människor att överskatta deras sociala status. Det var alltså den värsta avarten av mänskligt liv: Den som är precis som man själv.

Var var vi? Jo: Jag är mycket förtjust i David Lynch, och mycket förtjust i Mulholland Drive. Därför köpte jag ivrigt månadens nummer av Esquire, i vilken filmvetaren David Thomson enligt omslagsrubrik skulle lägga ut texten om vad som beskrevs som århundradets hittills viktigaste film. Artikeln i sig blev för mig en besvikelse, till största delen bestående av en lång resumé av filmens handling, noga undvikande i princip allt som är riktigt intressant med Mulholland Drive.

Intressant är till att börja med det sätt på vilket filmen kom till. 1998 började Lynch uppvakta tv-kanalen ABC med idén om en ny tv-serie, på många sätt och vis innehållande samma element som hans och Mark Frosts ikoniska Twin Peaks. Pitchen gick ut på att en kvinna varit involverad i en bilkrasch på den vindlande kransled som utgör filmens titel, drabbats av amnesi och i sin handväska hittat 125 000 oförklarliga dollar och en blå nyckel.
”Och sen då?” undrade ABC.
”Låt mig spela in pilotsavsnittet så får ni se”, sa Lynch. Och det fick han.
Pilotavsnittet spelades in under sex veckor i februari 1999. ABC avskydde det och ställde in alla planer på en fortsatt serie. En omklippt version av det två timmar långa pilotavsnittet till tv-serien utgör den första delen av Mulholland Drive, allt det som utspelar sig innan Rita och Betty öppnar den blå asken.

Lynch blev alltså sittande med åtskilliga timmar oönskat material. Han bestämde sig för att försöka omvandla det till en komplett spelfilm, vilket rimligtvis borde vara omöjligt: Som sig bör med ett pilotavsnitt syftar det inspelade materialet till att introducera ett flertal olika bihandlingar som är avsedda att broderas ut över minst en hel säsong av timslånga sändningar. Lynch hittade dock en lösning, skrev ytterligare 18 sidor manus, säkrade sju miljoner dollar i spons från kulturhjältarna på franska Studio Canal kallade in skådespelarna från pilotavsnittet och spelade in ett slut på sin film. Filmen är tio är gammal, så om du ser nedanstående som spoilers tvår jag mina händer.

Som David Lynch-film räknat är Mulholland Drive ingen exceptionellt svår tankenöt, om man nu är road av sådant. Min och många andras tolkning är att den första delen av filmen är en Alice-i-Underlandet-lösning, en dröm, helt enkelt (efter jitterbug-scenen i inledningen filmar Lynch till och med hur kameran i förstapersonsperspektiv försvinner ner i en kudde). Upplägget blir aningen mindre uppenbart eftersom framför allt slutet inte är filmat i kronologisk tidsföljd, vilket man kan se genom diverse ledtrådar i kontinuiteten; ett kringflyttande askfat, bland andra. Som jag ser det är filmens huvudhandling den misslyckade skådespelerskan Dianes sista feberdröm innan självmordet; en alternativ verklighet där hon omdefinierar sin dödsdömda och olyckliga kärlek till den i verkligheten framgångsrika men också manipulativa och sadistiska Rita som ett spännande äventyr, där hon själv spelar huvudrollen som lyckligt och begåvat stjärnskott.

När det gäller symboliken på detaljnivå blir det däremot problem att gå in på närmare förklaringar: Vad representerar den blå asken? Vad har monstret bakom restaurangen att göra? Vad är kofösarens roll? Vad är maffian intresse i det hela? Varför sitter Mike Anderson (den dansande och baklängestalande dvärgen från Twin Peaks) nerstoppad i en enorm latexkropp? För att förstå sammanhanget hjälper det att veta lite om regissören, som bekänner sig till livsfilosofin transcendental meditation, och är av åsikten att allting i universum har ett samband. För att uppfylla sin egen vision är det inte nödvändigt för honom att allt hänger ihop, eftersom han anser att allt ändå är sammanlänkat på ett rent kosmiskt plan – denna åskådning blir ännu mer uppenbar i hans senaste projekt Inland Empire, där brottstycken av hans tidigare produktion för hemsidan davidlynch.com, inte minst den svinbisarra situationskomedin Rabbits – klippts rakt in i filmen. Inget av detta hindrar förstås horder av fanboys att skriva spaltkilometer av detaljanalyser med korsreferenser på nätet, vilka så gott som alltid säger mer om skribenten än om filmen. Den mänskliga hjärnan är benägen att hitta mönster även där inga finns. Subjektiva mönster.

Detta är sammanfattningsvis en åskådning som tenderar att göra folk besvikna både på filmen och på David Lynch, eftersom den går stick i stäv med bilden om en knivskarp auteur som vet precis vad som antyds med varje bildruta i sina filmer. Det är inte så Lynch jobbar, och det är inte sådan han är som person: Han framstår alltid som en ganska sorglös figur, en verklighetens Dale Cooper. Lynch går på känn.

Är Mulholland Drive en nödlösning? Ja. Fungerar Mulholland Drive på detaljnivå? Nej. Spelar det någon som helst roll? Nej. Jag älskar Mulholland Drive för vad den är, inte för vad den kunnat bli eller borde vara. Grattis på födelsedagen, med önskemål om att någon stormförmögen mecenat snarast förbarmar sig över David Lynch och ger honom alla resurser han kan tänkas behöva för att återuppta sin numera sorgligt improduktiva regissörsbana.

Ursprungligen publicerad den 11 november 2011. Eftersom jag tydligen var på semester i Tokyo från 16 -27 mars 2012 och därför inte kan upbåda blogginlägg som korresponderar med dagens. Detta var för övrigt Kulturkrocks första egentliga inlägg.

Kommentar 16 mars 2023: Åh, David Lynch. Än lever du, än röker du, än dricker du kaffe i parti och minut, ännu är ditt hår alldeles, alldeles fantastiskt. Jag kommer aldrig glömma vår tid tillsammans, de där gyllene åren då det bara var du och jag. Men du hör ungdomen till, och jag har gått vidare.

Efter att en god vän under min studietid skedmatat mig med Twin Peaks två första säsonger – ja, den första då, i synnerhet – inleddes stor och innerlig kärlek till David Lynch. Backkatalogen nagelfors, från Eraserhead till Blue Velvet och Wild at Heart, ända fram till den film som kom att få kanske allra störst betydelse för mig, Lost Highway. Inte för att jag tycker att den är en särskilt bra film, egentligen – faktum är att själva frågeställningen aldrig riktigt slagit mig. Jag kunde bara inte acceptera att jag inte förstod den, och besatthet följde. Tack vare denna banala uppvisning av intellektuell fåfänga och sårat ego antog filmen under en tid enorma proportioner i mitt kulturella universum. Jag läste allt som fanns att läsa om den, såg den om och om igen, grubblade och grubblade. Den fyllde för mig samma funktion som koanen för den Rinzaipraktiserande zenmunken. Och, vill jag mena, med lösningen kom upplysning av en sort.

Det var egentligen först med insikten om hur Lynch kreativitet fungerar som jag började komma en lösning på spåren. En annan herre jag håller väldigt högt sammanstrålade med Lynch och gav avgörande ledtrådar: Författaren och självmördaren David Foster Wallace, hågkommen för sitt, tja, “utmanande” mastodontopus Infinite Jest, jobbade länge som frilansjournalist. Han var mycket, mycket bra på det – bättre, kan jag tycka, än på att skriva böcker, egentligen – hans artiklar har givits ut postumt, men Harper’s Bazaar var hyggliga nog att posta hans verk online for great justice som en hyllning, inte minst hans reportage från en lyxkryssning, mest känd som A Supposedly Fun Thing I’ll Never Do Again. Har du inte läst den måste du göra det nu. Jag skojar inte. Skit i resten av den här texten och marsch pannkaka.

Är du kvar? Förlusten är din. Hursomhelst besökte Wallace inspelningen av Lost Highway, och kunde beskriva hur arbetet gick till. Lynch kunde komma in på morgonen med en i all hast hopskriven scen, baserad på någonting han drömt under gången natt. Hur den hängde ihop med resten visste ingen, men Lynch var obrydd, fullständigt styrd av infall och intuition. Som nämnt i min text ovan, Lynch är en anhängare till TM och anser att allt hänger samman på kosmisk skala. Det finns med andra ord ingenting som är för absurt för att han ska vara benägen att sälla det till en helhet, viss i sin övertygelse att allt kommer funka i slutändan. Hans filmer är inte konstruerade som intellektuella gåtor, det finns ingen handling i Lost Highway som kan lösas som ett sudoku och få detaljerna att rimma. Ibland är en cigarr bara en cigarr: Ibland är en film om skiftande identitet i en bruten tidsloop bara rätt och slätt vad det ser ut att vara.

Kalla mig ytlig, men i och med denna insikt tappade jag lite intresset för Lynch – ett erkännande som skaver lite mot ovanstående decenniegamla text, men som kanske är ett tecken på att jag numera har råd att vara lite ärligare mot mig själv. Återfall togs under hans långa period i glömska, då han fick Scott Coffey, Naomi Watts och Laura Elena Harring att ta på sig kaninhuvuden och agera statiska kaniner i kulisser byggda bakom Lynchs hus och filmade nattetid – med grannfejd som följd – som levererar repliker som inte tycks ha någonting med varandra att göra. Eller har de? Går de att foga samman till ett sammanhängande manus? Nej. Fanboysen har klippt och klistrat. Inte heller detta mysterium har en lösning. Men Rabbits är så fruktansvärt otäck. Jag kan inte riktigt förklara varför. Däri ligger Lynchs storhet. Stämning. Känsla, inte förnuft, och lärdomen att det som ger bestående intryck inte är lösningen, utan mysteriet. En zenmästare ber sin elev besvara gåtan om ljudet av en hand som klappar. Eleven börjar svara. Mästaren avbryter: “Don’t use your mind.” (I det här exemplet talar zenmästaren engelska, jag vet inte varför. Det är en del av mysteriet).

Mulholland Drive framstår paradoxalt nog som en besvikelse betraktad ur detta perspektiv, lite av ett svek mot de egna idealen. Den har en lösning. Den är ett intellektuellt mysterium i sina stora rörliga delar. Men den gjordes ju aldrig så från början heller, utan är en nödlösning som råkade fungera oerhört bra tack vare kvaliteten i sina beståndsdelar. Lynch har ju den där för regissörer så sällsynta egenskapen att nästan varje scen han gör har något. Den blir intressant utan att det är lätt att sätta fingret på varför. När jag tänker tillbaka på filmen idag stannar två saker i minnet, och just för att de är sådana virtuosa uppvisningar i regi och skådespeleri: Dels No hay banda-scenen, där vi av mästarhand luras att gå på ett trick vi just fått förklarat för oss, och dels de två besläktade sekvenser där skådisaspirerande Naomi Watts repeterar en scen två gånger, den första gången uselt hemma, och den andra gången på en provspelning… väldigt annorlunda. Den stämmer till eftertanke angående skillnaden mellan manuskript och film, och hur en regissör förtjänar sitt gage.

Inland Empire, där för övrigt delar av Rabbits återanvändes i enlighet med klassiskt lynchiansk hantverk, har jag aldrig lyckats plåga mig igenom. Jag har träffat folk som verkligen, verkligen gillade den tredje säsongen av Twin Peaks och förefaller vederhäftiga i sina referensramar, men mitt liv handlar inte längre enkom om populärkulturell hedonism, och efter att ha sett det första avsnittet i familjesättning gick förhandlingarna om fortsatt förtroende i stå. Inte för att jag var speciellt högljudd.

Men jag ska aldrig glömma dig, David. Du är en del av mig, och ingen liten sådan.