Utvecklas ens musiksmak någonsin på något meningsfullt sätt efter tonåren? Eller är det så att man resten av livet bär på en nostalgisk kärlek till den musik som utgjort soundtrack till denna omvälvande period i livet? Vet inte. Vad jag vet är att när jag gick i högstadiet, i mitten av det glada 90-talet, lyssnades det på Metallica, eller på Guns’n’roses, på både och, samt på Pantera.

Jag lyssnade på Pantera, och i linje med inledande tes lyssnar jag fortfarande tidvis på Pantera. Av välkända orsaker var det ett tag sedan det hände något meningsfullt på Panterafronten, varför jag blev extra glad när en god vän (som för övrigt under längre tid lobbat för att få den till hårdrock totalt likgiltige frontmannen i det inte direkt machobetonade electronicaband där min vän tidvis agerar livemusiker att tatuera in en Dimebag Darrell R.I.P.-tatuering, komplett med porträtt och Dean From Hell-gura, än så länge utan framgång, men tummar hålls i initierade kretsar, inte minsta med tanke på att såväl humor som ironi åldras som fina viner, och kanske allra bäst i´via tatueringsmediet) återberättade en någorlunda färsk Phil Anselmo-anekdot, i sin tur uppsnappad från bloggen Metal Injection.

I samband med Phils turnerade med sitt band Down hamnade han tidigt på dålig fot med Trivett Wingo, batteristen i dåvarande förbandet The Sword. Genesis till det hela lär ha varit en ljudlig anselmosk väderspänning på ett flygplan, som Phil själv uttalade sig i berömmande ordalag om, varpå Wingo skämtsamt, och som han själv uppfattade det, uppskattande, antydde att Phils byxor rentav kunde ha besudlats av den råa kraften hos brakaren ifråga. Detta föll emellertid inte i god jord hos Phil – bland många män anses det av hävd vara en prestigefylld färdighet att prutta högt, men paradoxalt nog inte att bajsa på sig, go figure – och därmed var fejden ett faktum. Olyckligt, ty en betydande del av den gemensamma turnén återstod.

Allt drogs till sin spets i en restaurangkorridor post-gig. Phillip Anselmo har tidvis hamnat i kontroverser till följd av sin vana att under pågående spelning flyta ut i osammanhängande och diffust rasistiska tirader om att vita ungdomar inte bör lyssna på etniskt främmande musik av typen hiphop och liknande. I den aktuella korridoren utspelade sig hur som helst följande:
Wingo och Phil möts.
Wingo till Phil: ”Hey. What’s up, dog?”
Veckor av uppdämd vrede över förment respektlösa pruttskämt briserar. Phil tar tag med en av sina välgaddade skogshuggarnävar kring Wingos struphuvud och pressar upp honom mot väggen, där han åtminstone i min fantasi blir hängande med tåspetsarna dinglandes några centimeter över linoleumet.
Phil till Wingo, med sin karaktäristiska stenkrossarröst i oktaver så låga att den hörs mer som dova vibrationer genom kraniet än genom trumhinnan:
”YOU WILL ADRESS ME AS A WHITE MAN.”
Wingo till Phil: ”So… what should I call you?”
Phil till Wingo (efter en stunds eftertanke):
”YOU WILL CALL ME EITHER PHILIP…”
Konstpaus.
”…OR DUDE.”

Ursprungligen publicerad den 12 november 2012.

Kommentar 17 mars 2023: Det är med blandade känslor man ser sin barndoms idoler gå ålderdomen till mötes. Bara de döda tycks bibehålla vad stjärnglans de haft. Sid V, Kurt C, de som en gång tedde sig som vuxna, men som man nu växt ikapp och förbi och som ur arkivmaterialet framstår som späda ynglingar, skördade i blomningstid av bekymmer som ter sig möjliga att undvika med återblickens klarhet. De stannade i åldern, och fick inga rynkor som förmådde repa deras skönhet och fläcka minnet. Så icke Phil Anselmo. En annan omständighet som försvårar är den tillgänglighet som sociala medier av idag möjliggör: Phil och många med honom är ju föredettingar per definition, så som måste ske när livets hjul svänger, men rampljuset förblir tillgängligt icke desto mindre, och vi ser dem på YouTube, feta och förvirrande, ältande gårdagens triumfer i brist på bättre krok att hänga bibehållen självupptagenhet på. Aldrig kommer vi dem så nära som nu när vi helst tittat bort.

Phil Anselmos gärning som lyriker är det få som fördjupar sig nämnvärt i nuförtiden när alla hellre snackar om The Last of Us, men jag! Jag är inte riktigt som andra, jag! Till skillnad från många jämförbara artister kom Panteras cd-skivor med utvikbara konvolut där sångtexterna redovisades, och jag vill mena att de innehöll existentiella frågeställningar av minnesvärd natur. Här hade någon skrivit som hade något att säga oss. Det trodde jag väl för all del om James Hetfields texter också, och vips sitter man där några decennier senare och gråter blod när man ser i Some kind of monster hur låttexter skarvas ihop av att bandmedlemmarna skriver lösryckta fraser på lappar och lägger dem i en hatt, och sådant hade väl gått an om Metallica bestämt sig för att ge thrashmetallen en dadaistisk renässans istället för att bara vara komplett renons på inspiration. Kanske är detta allt kötts väg, den vi alla ska vandra: Från tvärsäker och visionär ungdom till ålderns vankelmod och svagsinne.

Philip Anselmo av idag förefaller vara en duktigt puckad figur. Med knarrig tordönstämma ser jag honom svamla om det som en gång var, och förgäves försöka stöpa om ett brokigt och till följd av blandmissbruk sporadiskt hågkommet förflutet till en sammanhängande och meningsvärd helhet. Plågsamt att se. Under min tid som magasinskribent stod jag en gång på tröskeln till en Anselmonära upplevelse: jag hade skickats till Köpenhamn för att intervjua batteristen i Muse. Den ledsagande presskontakten hade haft viss samröre med Phil, blev varse min beundran, och lovade ut en intervju. När vederbörande sedan återkopplade med en telefontid till Phil varnade han för att Phil var jääääävligt seg i kolan nuförtiden, och att en stor del av telefonsamtalet skulle bestå av påfrestande strupläten som påminde om tunga kryptdörrar på sällan oljade gångjärn i helvetets förgårdar. Vid detta lag hade jag inget annat val än att krypa till korset och tillstå att även om jag hemskt gärna gjorde intervjun fanns det ingen tidning jag jobbade för, eller sannolikt alls förresten, som var intresserad av publicering. Av förståeliga skäl blev det således inget. Kanske bäst som skedde. Jag vaknar fortfarande skrikande ibland vid minnet av min intervju med Lars Fredriksen, den antiklimaktiska kulmen av min ungdoms djupa kärlek till Rancid under Let’s Go/And Out Come the Wolves-eran. Och då hade jag ändå tur i oturen att det inte var Tim Armstrong, som jag egentligen ville träffa, och som verkar bra mycket värre däran.

Möt aldrig dina idoler. Vidrör aldrig samurajsvärdets blad med bara fingrar.