Nyckel till att läsa böcker av asiatiskt ursprung har för mig varit förmågan att uppskatta saker jag inte förstår. Jag har aldrig haft några problem med detta, men det har inte undgått mig att så inte är fallet för alla.

Jag vill minnas att jag för många år sedan hamnade i en biografstol bredvid ett par som köpt biljetter till Eternal sunshine of the spotless mind, uppenbarligen i tron om att det var ännu en tokrolig film med Jim Carrey. Koncentrationsförmågan höll ut i ungefär en kvart innan varsin mobiltelefon åkte upp för att medelst sms och diverse gsm-applikationer fördriva den förvirrade tristess som båda uppenbarligen upplevde. Efter att filmen slutat visade det sig att en av de kollegor med vilka jag löst in de redaktionella fribiljetterna blivit så vred över att filmen fått högt betyg av vår dåvarande recensent Stefan Malmqvist att han på stående fot krävde mig på numret till vederbörande för att omedelbart ringa upp honom och utkräva ansvar och eventuellt avbön.
Vid konfrontation med det svårbegripliga blir vissa uttråkade, andra ilskna och frustrerade. Tillhör man någon av dessa kategorier och inte har någon instinktiv förståelse för asiatiska tankegångar gör man bäst i att ta det varligt med det japanska biblioteket. Västerländskt berättande har konventioner och normer så rigida och invanda att man oftast vet i stora drag hur boken kommer sluta efter det första kapitlet.

Ett typexempel på skillnaden: Under min studietid i Kalmar gick jag en dag till biblioteket och plockade upp den taiwanesiske författaren Hsiao Li-Hungs bok A thousand moons of a thousand rivers (spoiler följer). Den föreföll vara en ömsint kärlekshistoria mellan en ung man och en ung kvinna, vackert och innerligt berättad utan att gå till överdrift. Fyra femtedelar in i boken åker mannen iväg till en större stad, och gör efter ett tag slut på distans. Varken vi eller den unga kvinnan får veta varför. Bokens sista kapitel handlar istället om hur kvinnan lär sig acceptera det som hänt, och kommer fram till att hon inte behöver mannen, utan kan gå vidare och leva sitt eget liv. Jag blev gravt ställd av detta oväntade slut på en historia som inte gett intryck av att vara något annat än en konventionell kärlekshistoria. Men det berikade. Jag gick och funderade länge på vad som egentligen hänt och varför, vilket författaren undvikit att skriva mig på näsan. Det sammanfattar ganska väl mina erfarenheter av det asiatiska: Full av luckor, underbara att fylla igen. Det är lite mer interaktivt än vad man är van vid.

Två nobelpristagare kan vi spåra till den uppgående solens land: Först Yasunari Kawabata, som fick priset 1968. Av honom har jag bara läst det som anses vara hans storverk, The master of go. Kawabata skrev huvudsakligen korta historier, men The master of go är en nätt roman, löst baserad på verkliga händelser, om vad som visar sig bli den sista go-matchen i en berömd mästares liv, an affär som drar ut över åtskilliga månader. Go är ett exceptionell komplicerat spel som består av ett rutnät och olikfärgade stenar, 100 % värt att sätta sig närmare in i om man är intresserad av till exempel schack. Det finns en hiskeligt dyr men väldigt bra app vid namn SmartGo Kifu på Itunes Store – rekommenderas, även för de 149 spänn den kostar. Boken kan uppfattas som en liknelse över vad Elton John skulle kallat The circle of life.

Den andre nobelpristagaren heter Kenzaburo Oe och fick priset 1994. Liksom Imre Kertesz författarskap handlar uteslutande om förintelsen kretsar mycket av Oes prosa kring hans autistiske son. En av hans tidigaste böcker började som något av det mest deprimerande jag läst, för att göra en oväntat vändning och bli något av det mest upplyftande: Ett ungt par står i begrepp att få barn, men barnet visar sig lida av en utvecklingsstörning. Mannen är en slarver, tar inte ansvar, saknar talanger, åtnjuter föga respekt i det flitiga japanska samhället. Läkarna på sjukhuset erbjuder paret att ge barnet dropp med en saltlösning som skulle leda till döden, eftersom inget värdigt liv är att förvänta sig för någon av de inblandade. Mannen bestämmer sig till slut för att behålla barnet (och om någon här undrar var modern anser om det hela kan vi avslöja att kvinnans ställning i Japan lämnar mycket övrigt att önska), vilket blir en vändpunkt i hans liv: Han tar kontrollen över sitt liv och förändras som människa. Oe har skrivit en hel del annat som är läsvärt, främst A silent cry, om två bröder och en märklig fotbollsrelaterad revolutionsrörelse bland japanska ungdomar.

Yukio Mishima fick aldrig något nobelpris, men tillhör icke desto mindre Japans mest tongivande litterära gestalter. Han var en underlig prick som levde i enlighet med samurajfilosofin bushido, var en mästare inom svärdfäktningskonsten kendo, hade hustru, barn och många manliga älskare och höll sig i fruktansvärd trim med hjälp av ett skoningslöst träningsschema utan att för den skull tappa i produktivitet som författare. 1970, vid 45 år ålder slutförde han sitt livsverk, en tetralogi känd som The sea of fertility, och försökte därefter inleda en militärkupp i syfte att återbörda kejsaren till makten. Hans tal till församlade militärer möttes dessvärre av burop, varpå han drog sig tillbaka till ett rum i den byggnad hans lilla grupp ockuperat och begick självmord på samurajmanér: Genom att skära upp magen med ett vertikal och ett horisontellt snitt, för att därefter halshuggas en av utvald medhjälpare. Bortsett från det verk som redan nämnts är The sailor who fell from grace with the sea en underlig och tankeväckande liten bok som endast tar några timmar att läsa. Den hipster som köpte Haruki Murakamis What I talk about when I talk about running under samma shoppingrunda som retrolöparskorna från New Balance borde även ta en närmare till på Mishimas träningsbibel Sun and steel.

Murakami, ja, är väl rimligtvis den mest läste japanen för tillfället. Jag har tidigare rekommenderat The wind-up bird chronicle. En läsare i den långa kommentartråden under Klassiska besvikelser nedan bidrar dock med en avvikande åsikt om Murakamis storhet, vilken är värt att ta del av för en nyanserad bild.

Det finns en annan Murakami, och hans namn är Ryu. Ryu Murakami är en långt mer extrem författare än sin namne, som vandrar i gränslandet mellan skräck, filmiska referenser och dystopi. Hans korta roman In the miso soup påminner lite om American Psycho, medan boken Audition är förlagan till Takashi Miikes ökända och utmärkta film med samma namn. Murakamis mest ambitiösa verk är en roman vid namn Coin Locker Babies, spretig men läsvärd.

Fortsättning följer. Om du har läst något japanskt i bokform vill jag gärna veta det, samt dina tankar om det.

Ursprungligen skrivet den 27 mars 2012.

Kommentar den 21 mars 2023: Vi går händelserna saker och ting en aning i förväg ur blogguppdateringsmässigt hänseende eftersom det ville sig så att jag tydligen kom hem från Japan för elva år sedan och gav mig direkt på en kort och knapphändig sammanfattning av mina för all del bristfälliga erfarenheter av japansk litteratur. Vi stressar av aktualitetsskäl: Kenzaburo Oe gick bort i förra veckan.

Oe, nämnd ovan, fick sitt nobelpris under det sägenomspunna året 1994, min generations ikoniska år. Jag fyllde 15 om jag inte räknar fel, sommaren var varm och skön i en tid då detta i sig inte uppfattades som ett varningstecken, inte ens jag kunde undgå att notera att Sverige rönte framgångar i fotbolls-VM. Jag konfirmerade mig, vilket trots en uppvisning i teologiskt hyckleri av stora mått gick till minnet som en tid av vänskap och glädje. Det var också ett år då jag fick en ny lärare i svenska språkämnet, som såg gott gry i mig, och satte mig att läsa Kenzaburo Oe. Vilket jag gjorde pliktskyldigt nog för att inte göra henne besviken, trots att annat pockade på uppmärksamheten och att antal lästa nobelpristagare inte föreföll vara genaste vägen till popularitet bland mina likar, vid den åldern en ständig källa till oro. Det skulle dock dröja ytterligare några år innan jag fick något utbyte av Oe på riktigt.

Jag kom hem från en resa till USA med en hiskeligt stor omnibus som samlade några Oe-verk, däribland ovan nämnda A Personal Matter, ej översatt till svenska mig veterligen men icke desto mindre en väldigt formativ litterär upplevelse för mig, och innan jag lusläste mitt eget gamla blogginlägg ovan råkade jag tydligen sammanfatta handlingen igen, men låt oss istället för att radera saker få vårt lystmäte på hur jag helt omedvetet beskriver samma företeelse med ett drygt decenniums intervall: Vi rör oss i självbiografiska vatten: En man till synes baserad på Oe själv gör sin hustru gravid, oplanerat. Mannen är en slarver vars liv kantats av idel besvikelser. Han är lat, obegåvad och allmänt misslyckad. Hans omgivning har för länge sedan gett upp allt hopp om att han ska åstadkomma något. Till råga på allt visar det sig att det barn som föds är gravt handikappat. Det sista han behövde i den miserabla tillvaro han hittills bevisat sig vara så illa skaffad att hantera. Detta faktum är uppenbart också för de ansvariga läkarna på sjukhuset. Det Japan som Oe beskriver är inte en handikappanpassad plats. Tvärtom. Inte nog med att hjälp inte sträcks åt den svage, vederbörande kan räkna med utestängning och aktiv motarbetning. Att vår huvudperson skulle vara kapabel att hantera ett faderskap av den sorten faller på sin egen orimlighet, och på sjukhuset erbjuder man sig att lösa problemet: genom att uteslutande ge barnet koksaltlösning istället för den näring det kräver för att överleva kommer det att svälta ihjäl, inga frågor kommer ställas och det hela är att betrakta som en sen abort. Men den nyblivne fadern väljer mesta motståndets väg: han behåller barnet, och tar sitt ansvar för det. Med det beslutet ges hans liv ett syfte för första gången. Han har någonting att leva för. Den självkänsla som infinner sig nästan genast bemöts så gott som omedelbart med en sorts respekt som aldrig visats förut. Jag vill påminna mig om att Oe själv tillstått att sjukhuset gav honom samma val när Hikari föddes.

Senare i sin karriär återvände Oe till samma situation, i kortromanen Aghwee the Sky Monster. Där får vi se konsekvenserna för en far som gör det motsatta valet. Vackert är det inte, med väldigt läsvärt.

Jag har också goda minnen av Nip the buds, shoot the kids, kanske mest glödande i minnet tack vare ett öppet slut av den sort jag är väldigt svag för, där det sätt på vilket varje enskilt ord faller sig får enorm påverkan på klangfärgen.

Så Death by Water från 2009 blev Oes internationella avsked, i väntan på senfärdig översättning av hans allra sista verk från 2013. Av Death by Water har jag sporadiska minnen – det förefaller vara en nyckelroman där såväl Oe som hans son, en åldrande gförfattare och en musikalisk autistisk vuxen son, förekommer, den förstnämnda ofta onödigt grym och elak mot den sistnämnda, och allt detta sammanvävt med illegal kårverksamhet kopplad till författarens drunknade far. Det vore lögn att kalla boken en inspirationskälla för mig personligen, men jag ställer mig icke desto mindre frågande till varför en engelsk översättning av Oes sista verk, känt som In Late Style, drar ut så på tiden – vad jag förstår handlar den om det nationella traumat efter Fukushimakatastrofen, med ett budskap om förtröstan sprungen ur förtvivlan, det största och viktigaste ledmotivet i Oes författarskap.