Medan vi väntar på att jag ska komma hem från min semester i Tokyo för elva år sedan får vi väl prata om annat.

Yukio Mishima, till exempel. Jag minns inte riktigt om jag verkligen hade lyckats läsa hela Sea of Fertility-tetralogin när det förra blogginlägget skrevs. Fåordigheten antyder motsatsen. Det har jag hur som helst gjort sedan dess, och vad jag främst tar med mig från den upplevelsen är hur mycket jag älskar premissen, och hur det sätt på vilket densamma förvaltats inte riktigt gjort bestående intryck.

Böckerna skildrar en brytningstid inom det japanska samhället: från 1912 till 1975, då landet först konfronteras på allvar med västerlandet och nya värderingar allt mer börjar inkräkta på det gamla. Därefter krig, med total förlust och ödeläggelse, följd av aggressiv återväxt och modernisering. Böckerna följer en Shigekuni Honda. I den första volymen, Spring Snow, bevittnar vi genom Hondas ögon hur hans nära vän och skolkamrat, Kiyoaki, son i en nyrik familj, upplever en kärleksaffär som resulterar i en katastrof Honda inte förmår avvärja. Kiyoaki dör ung. I de tre följande böckerna möter Honda nya bekantskaper, och låter sig sakta men säkert övertygas om att var och en av dessa är en reinkarnation av hans barndomsvän. Alla delar de ett särpräglat mönster av leverfläckar, alla tycks de dömda att gå en för tidig död till mötes, och var gång är det Hondas förhoppning att kunna komma till deras räddning. Det är ett lysande upplägg. Själva böckerna har dock fler ambitioner, och här bjuds den västerländske läsaren eventuellt mer tuggmotstånd: Mishima använder sitt tema för att utreda konflikten mellan gammalt och nytt, och hur den avspeglas i politik och samhällsströmningar.

Mishima själv tog sitt liv som kulmen i ett försök att återupprätta kejsardömets makt: Han själv och några medlemmar ur hans paramilitära organisation av nationalister arrangerade ett besök på en japansk militärbas, men barrikaderade sig på ett kontor och tog kommendanten som gisslan, varpå Mishima själv försökte vinna soldaternas lojalitet med ett brandtal från balkongen. Han hånades till svar. Oförmögen att uppvigla till bredare uppslutning gick han tillbaka in i kontoret och skar upp sin mage. Den kamrat som utsetts för att på traditionellt samurajmanér skilja huvudet från kroppen och avsluta lidandet tog tre försök på sig men misslyckades ändå, och fick ersättas en en mer kompetent skarprättare.

Självmordet var väl förberett, en symbolisk handling i slutet av ett dödsdömt, reaktionärt och fåfängt försök att återupprätta kejsardömets forna status, och han avslutade den fjärde volymen i Sea of Fertility blott dagar innan han inledde det revolutionsförsök som blev hans undergång. Med tanke på hur den sista boken slutar är det en svårt att tänka sig annat än att Mishima inte bara visste precis hur det skulle gå för honom själv, utan också hur hopplösa hans drömmar om en återgång till den japanska folksjälens “inneboende irrationalitet” var. Den sista boken gavs ut tre månader senare. Redan när den skrevs visste han att den skulle läsas i skenet av hans våldsamma död, och det ligger nära till hands att tolka dess symbolik som ett extremt negativt utlåtande över Mishima själv och hans gärning.

Mina bestående minnen av Sea of Fertility handlar om hur märkliga jag fann alla mellanmänskliga kontakter. Mishima är en allvetande berättare som ger oss full inblick i sina figurers känslosvängningar, men sällan i deras bevekelsegrunder. De agerar så gott som aldrig på ett sätt som ter sig logiskt och förutsägbart för mig som läsare. En komplimang tolkas som en förolämpning, ett svek som en välgärning, kärlek leder snabbt till förakt och vice versa. Jag menar det inte som kritik: Här finns en kulturskillnad att ta hänsyn till, en som ofta nog beskrivits som omöjlig att överbrygga, och till stöd för att jag ska kunna uppskatta Sea of Fertility desto mer har jag behövt läsa min beskärda del av texter som, tja, hjälper mig förstå vad jag just läst. Väl förklarad har tillfredsställelse infunnit sig.

Jag vill påstå att en annan som insett potentialen i premissen för Sea of Fertility är David Mitchell, författare till Cloud Atlas, som också behandlar förflyttningen av en reinkarnerad själ genom olika tidsplan, och försöker göra en poäng om orsak och verkan på en skala större en en enskild människas livstid: Mitchell tillbringade åtta år i Japan under den period då han först började skriva (…och jag noterar vid en sökning på ämnet att han också nämner Sea of Fertility som ett av sitt livs starkaste läsupplevelser i en intervju i The Guardian från 2014).

Cloud Atlas blev i sin tur en av de stora inspirationskällorna till strukturen i 1793. Mer om vilket under morgondagen.