År 2013 skickades jag på mitt livs mutresa, det vill säga den sortens arrangemang som görs attraktivt för journalister som sedan blir förpliktiga att skriva artiklar kopplade till spektaklet (idag är denna sorts ynnest snarare förknippad med så kallade influencers, som har ännu färre skrupler, levererar bättre valuta för pengarna, och det i realtid): kosan styrdes mot Dubai, för att där intervjua Roger Federer, tennisspelare, som nyss kontrakterats som ny ambassadör för champagnemärket Moët & Chandon. Det var för mig en chans att bese en plats där jag aldrig annars skulle satt min fot, och jag skulle påstå att den äcklar mig om det inte vore för att jag i möjligaste mån undviker höga hästar, ty hur jävla bra är du själv egentligen, liksom? I en modifikation av David Lynchs tro på alltings helhet som vi ju berörde härom veckan är det min övertygelse om att mänskligt svineri är kollektiv egendom, oavsett var den specifikt utfördes, hur och varför. Samt att mina kunskaper om hur mycket av våra dagars Stockholm som står på grundvalar finansierade av stormaktstidens plundringståg gör mig sårbar för anklagelser om hyckleri. I alla fall: Bort allt vad oro gör, och mot Burj Khalifa, således, och andra storverk stöpta av gästarbetares benmjöl för pengar som subventionerar planetens undergång!

På resan behövde jag någonting att läsa, och valet föll på David Mitchells Cloud Atlas, skriven 2004, och om än flerfaldigt prisbelönt och högt hållen av kritiker så huvudsakligen en kultbok, tills den rönte aningen större uppmärksamhet i form av den i värsta fall katastrofala, i bästa fall mediokra filmatiseringen i regi av syskonen Wachowski och Tom Tykwer. Tragiskt att notera för den som söker på titeln idag är att även en misslyckad film förmår överskugga den sprudlande källan, åtminstone vad sökmotorers algoritmer anbelangar.

För att återkoppla till gårdagens blogginlägg: Jag är övertygad om att Mitchell antingen under sin tid i Japan eller före den läste Mishimas tetralogi, uppskattade den, men insåg att det fanns gott om utrymme för samma premiss att utvecklas, och att andra poänger än Mishimas därmed skulle komma inom räckhåll för en tillräckligt duktig författare. En begränsning med Sea of Fertility-tetralogin är att de fyra livstider som kanske eller kanske inte tillhör Hondas ungdomsvän Kiyoaki samtliga måste utspela sig under Hondas enda, och att inget överlapp kan förekomma.

Cloud Atlas har en väldigt speciell struktur. Den består av sex historier, var och en med sin egen tid och miljö, varav fem delats på två delar, och fördelats så att helheten blir ett strukturellt palindrom: Vi börjar läsa första delen av första historien, om exploateringen av Chathamöarna under 1800-talet. När saker och ting är som mest dramatiska avbryts berättandet, och istället börjar den första halvan av den andra historien, om en ung strebers arbete som amanuens åt en ålderstigen brittisk kompositör i belgisk exil på 1930-talet. Halvvägs in händer samma sak, och vi får istället följa en ett hårdkokt mysterium kring en grävande kvinnlig journalist. Och så vidare. Vi rör oss mot nutid och förbi, först till en dystopi, och allra sist till ännu en dystopi. Denna sjätte historia berättas i sin helhet. Därefter får vi den andra halvan av den femte historien, och så vidare ända tills vi än en gång befinner oss på Chathamöarna i 1800-talets mitt.

Det borde inte vara möjligt att gå i land med det här. Det är inledningsvis en frustrerande upplevelse: just som vi på allvar investerat känslomässigt i en ensemble skiftar sceneriet, och man börjar otåligt bläddra framåt för att se hur länge man måste vänta på fortsättning. Det fungerar ändå av det enklaste av skäl: det minsta motståndets lag. Mitchell är så hantverksskicklig att vi snabbt dras in i nästa narrativ, och glömmer bort våra gamla vänneri sällskap av nya. Och så vidare. En egenhet med strukturen är att den eldar på läsningen: vi vill tillbaka till det vi just läst, veta hur det går, och just därför kommer vi snabbare in i nästa del, och så vidare. Som van läsare kände jag mig som någon som ser en trollkarl utföra ett trick, och som bestämmer mig för att försöka se hur det utförs, för inte kan det väl ändå vara magi på riktigt?

När jag kommit så långt in i boken att jag började begripa upplägget började jag läsa ännu snabbare, fast besluten om att få bevisat för mig att detta måste vara form över funktion. Okej att göra det hela för att visa upp sin virtuositet som författare, men sådant tenderar att straffa sig i slutändan när allt visar sig vara mest ett monument över egen fåfänga. Att berättiga en sådan stilövning med en tematisk poäng såg jag som en omöjlighet. Jag kom till mitten, Sloosha’s Crossin’ and’ Evrythin’ After, den enda historien som vi får i sin helhet, skriven på futuristisk prosa som påminner en hel del om the original gangster i sammanhanget, Russel Hobans Riddley Walker, och kom in på upploppet. Någonstans här gjorde verkligheten sig påmind, med inkvartering på lyxhotell och förberedelser för intervju. Jag tror att jag blev ivägskickad på hamam där i krokarna också. Jag intervjuade Roger Federer; snabbt gjort; en gentleman; svårt asymmetrisk muskulatur i armarna. Mer om det kanske annorstädes.

Kvällen var givetvis noga planerad: fest. Champagne i överflöd. Möjlighet att umgås lite mer otvunget mer Roger själv. Gick jag dit? Nej. Jag behövde akut veta hur Cloud Atlas slutade, och kunde helt enkelt inte lämna hotellrummet. Feberrusig läste jag natten lång. Jag ångrar ingenting. Att kunna konstatera att Cloud Atlas inte bara är skriven på ett sätt som borde vara omöjligt, utan också lyckas tygla den strukturen för att nå ett budskap som inte hade varit möjligt på annat sätt sällas sig till mitt livs stora läsupplevelser. Senare det året började jag skriva på vad som blev det första utkastet av 1793, och hade det inte varit för David Mitchell och Cloud Atlas hade strukturen varit en annan, även om det jag gör givetvis är en mycket mindre komplicerad affär.

Köp den nu, och om du efter påbörjad läsning inte tycker den mödan värd, hör av dig så köper jag loss ditt exemplar i andra hand.