Efter att ha läst Cloud Atlas gick jag raskt vidare till att läsa allt annat som David Mitchell skrivit. Vid det laget rörde det sig om debuten Ghostwritten, en episodisk roman som skiftar mellan en mängd olika huvudpersoner, kanske mest minnesvärt i form av en kroppslös varelse med förmågan att förflytta sig som obemärkt fripassagerare genom mänskliga medvetanden, utan att själv veta sitt syfte eller ursprung. Vi möter också en förrymd artificiell intelligens som gillar att ringa in till nattradio och berätta om hur många gånger den ingripit för att förhindra katastrofer som kunde utrotat mänskligheten. Jag har goda minnen av den, och hade sannolikt tyckt mer om den om jag inte läst den med Cloud Atlas färsk i minnet. Ghostwritten från 1999 följdes av number9dream 2001, en historia om en japansk nittonåring som färdas till Tokyo för att finna sin far. Också den en fin bok. Cloud Atlas kom 2004 och blev alltså ett genombrott, och två år senare följdes den upp med den fina och delvis självbiografiska uppväxtskildringen Black Swan Green, som jag tyckte mycket om. Jag var därmed à jour med hela produktionen, och kunde följa resten i realtid. Det var där saker, om du frågar mig, började gå fel.

2010 kom The Thousand Summers of Jacob de Zoet. Jag vill minnas att jag fick mitt exemplar av boken gratis och mycket tidigt eftersom en gynnsam slump placerat min vän och kontorskollega Fredrik Backman på samma brittiska förlag som Mitchell. Boken börjar som en historisk roman förlagd till slutet av 1700-talet, då nederländska handelsmän börjat samverka med det japanska imperiet. Titelns huvudperson förälskar sig i en japansk barnmorska. Så långt allt väl: Jag har alltid uppskattat Mitchells historiska utflykter, eftersom han så väldigt flyhänt befattar sig med exotiska miljöer. Boken gör ett genrekast i mitten som har mer än en sak gemensam med Robert Rodriquez (som jag intervjuat en gång!) och Quentin Tarantinos From Dusk Till Dawn, när det visar sig att katalysatorn för många av bokens intriger är en mystisk sekt som dricker blod i ett avskilt tempel uppe i berget, för egen odödlighets främjande. Jag var inte förtjust i detta alls, och då är jag kanske ändå den som ställer mig först i kön till skildringar om bloddrickande kulter i ensliga bergstempel. Ämnet behandlades inte gott nog, bara, och jag fann det hela… tja, under Mitchells värdighet.

Men värre skulle det bli. Med 2014 års The Bone Clocks begicks misstag som gett mig bestående men, och som jag aldrig kunnat förlåta.

I allmänhet förhåller det sig sålunda med David Mitchell: Någon gång under sitt tidiga författarskap, gissningsvis i sviterna av Cloud Atlas, bestämde han sig för att alla hans böcker utspelas i ett delat och noga sammanlänkat universum. Jag har aldrig varit så värst förtjust i den sortens konstruktioner, för att jag alltid sett det lite som en författares motsvarighet till Yngwie Malmsteens gitarrsolon. Hur fan kan less vara more, liksom. Eller som någon sorts fanservice som ber beundrarskaran om kärlek i form av en egen wiki. Nåja. Allt kan göras bra, och göras dåligt. I The Bone Clocks visar det sig att världens öde i mångt och mycket står och faller med kampen mellan olika fraktioner av odödliga varelser; dels den sorts vampyrer som vi stiftat bekantskap med hos Jacob de Zoet, dels deras mer altruistiska motståndare. Mänskliga varelser, kortlivade som de är, reduceras till pjäser på ett bräde i ett spel som sträcker sig över släktled på släktled. Från tänkvärda meditationer över människans egen rovdjursmässiga natur övergår vi som i ett trollslag till ren fantastik. Den skadeverkan som åstadkoms av vad åtminstone jag ser som en fatal banalisering av Mitchells gärning hade kunnat begränsas till The Bone Clocks, om det inte alltså vore för beslutet om ett delat universum, nu och för all framtid märkt av denna premiss.

Den andra omständighet som krossar mitt hjärta i The Bone Clocks är att den lånar sin struktur från Cloud Atlas: Sex berättelser-i-berättelser, satta i palindrom form. Bara det att formatet denna gång saknar syfte: nu, plötsligt, är det inget mer än den tomma uppvisning av författarmässig virtuositet som jag förutsatte att Cloud Atlas var innan den så grundligt motbevisade mig. Varför en författare av Mitchells dignitet skulle nedlåta sig till något dylikt förstår jag inte, och det gör mig svårt nedslagen: Är han inte själv förmögen att se skillnaden? Det ter sig osannolikt att Cloud Atlas är en rad korn funna av en blind höna, händelsevis i alldeles rätt ordning, och den omvända tanken på att Mitchell på något sätt tappat sin storhet längs vägen skrämmer mig. Sammanvägt sätter detta en ledsam epilog på mina minnen av hans mästerverk: Ah, Cloud Atlas! Men just det, Bone Clocks. Borde jag gått på den där festen med Roger Federer trots allt? Det kanske hade varit dötrist, tråkigt… och alldeles, alldeles underbart?

Kortromanen Slade House följer tätt i samma spår, det enda av Mitchell jag inte läst av just den anledningen.

2020 kom så Utopia Avenue, en historia om ett fiktivt brittiskt rockband under sent 60-tal, som förkroppsligat sin zeitgeist och gnuggar armbågar med folk som David Bowie och Mick Jagger. Jag kunde i slutändan inte undgå att läsa den. Den är inte dum, även om jag inte älskade den, och det ligger boken svårt i fatet att den alltså också dömts att dela universum med sekter av mystiska vampyrer, som nödvändigtvis och helt överflödigt måste göra sig påminda i bakgrunden utan att ha någonting där att göra. Åh, som jag önskar detta ödesdigra val ogjort. Som om Mitchell i försöket att anlägga en pool byggt sig ett träsk fullt av kvicksand som han sitter fast i och inte kan komma ur. Utopia Avenue må vara åtminstone ett försök att lägga sig raklång över en stör och dra upp stövlarna ur gyttjan, men det räcker inte.

Väntar i framtiden ett verk som förmår strö stjärnstoft över allt detta och vända det till någonting fantastiskt? Ingen hoppas mer än jag. Men jag misströstar.