Såväl tonåriga trollkarlslärlingar (i långrandigt inläggsformat) som svenska pubertalhäxor (i kommentartråd) har avhandlats på bloggen tidigare, och det är därmed knappast någon större garderob jag kommer ut ur när jag tillkännager min fascination för böcker med barn/unga vuxna som primär målgrupp. På sistone har jag av olika skäl läst en hel del svårlästa, klassiska och omfångsrika verk, bara för att vakna en natt för några dagar sedan och fråga mig själv vem som egentligen bär huvudansvaret för de läsupplevelser som under det senaste decenniet träffat rakt i hjärtat, där det verkligen känns, snarare än rakt i hjärnan, ett organ som vilken neurokirurg som helt kan berätta helt saknar känsel? Såväl Sméagol som Gollum var överens när jag plirade mot den japanska värdshusspegeln en sen jetlagnatt:
– Är det inte JK Rowling?
– Det är nog det.

Som en konsekvens av denna insikt, i kombination med ambitionen att ta reda på vad kidsen sysslar med nu för tiden, samt för att i vanlig ordning vara sist med det senaste, och yttermera apropå den stundande filmpremiären, inhandlade jag Suzanne Collins The Hunger Games inför flighten från Narita till Köpenhamn*. Jag reagerade på vissa likheter med andra verk som jag gillar, och hann sväva i villfarelsen (bokstavligt talat, 10 000 meter över marken) att vara någorlunda ensam om att ha dragit denna parallell tills det kort efter landning visade sig att inte bara samtliga i media profilerade kulturtyckare, utan även min egen mor noterat att handlingen påminde en hel del om Koshun Takamis roman Battle Royale från 1999, filmatiserad året därpå av Kinji Fukusaku och mangafierad av författen själv samma år. Jag läser inte in något ytterligare i det: Utöver vissa allmänna likheter i upplägget har berättelserna inte så mycket gemensamt, och verkshöjden går det knappast att klaga på.

Jag påmindes också om två av de böcker som Stephen King skrev under den märkliga period där han försökte bevisa att hans författarframgångar inte bara var en följd av gynnsamma tillfälligheter genom att börja skriva under pseudonymen Richard Bachman. Dels The Running Man, men kanske framför allt The Long Walk. Ska man gå till överdrift i referensjakten är det den gamla myten om Theseus och minotauren som ligger närmast till hands: Som tribut för oförrätter begångna mot kung Minos tvingades Aten sända sju unga män och sju unga kvinnor in i minotaurens labyrint var nionde år, att dödas och ätas. Inga kameror fanns dock på plats.

Det tycks ha diskuterats en del huruvida filmen och boken Hungerspelen utgör samhällskritik. Den vördnadsvärde filmkritikern Roger Ebert, en av mina husgudar, skrev i sin recension av filmen att historien, liksom alla bra historier, tillåter vem som helst att läsa in det de helst vill se: Hans konservativa vänner ser i handlingen konflikten mellan Tea Party-rörelsen och de dekadenta ledare som styr landet idag. Andra ser ett vänsteruppror. Jag antar att jag själv, om jag kände för det, i boken skulle kunna hitta ett ifrågasättande av statens rättighet att utkräva skatt. Andra ser det hela som en kritik mot dokusåpesamhället, ett medielandskap som exploaterar unga människor och fostrar apati hos medborgarna. Kanske. Bokens Panem är gissningsvis hämtat från latinets panem et circenses – en romersk härskarteknik: Ge folket bröd och skådespel, och distrahera dem från revolutionen.

Själv läser jag helst utan en tanke på politik. Även Twilightserien kan ju med fog anklagas för att vara samhällskritik, om än på ett sätt som inte är politiskt korrekt på våra breddgrader: Nej till abort och ner med promiskuitet bland ungdomar. Vad jag tyckte om boken? Jag tyckte den var helt okej. När jag förökar mig ser jag gärna att mina barn läser den, i synnerhet en dotter. Den berörde mig tyvärr inte på ett djupare plan. Kanske är jag för gammal. Jag är dock lite nyfiken på de följande två böckerna, främst för att premissen rimligtvis måste förändras i grunden: Hos Harry Potter får vi ett nytt år av Hogwarts i varje ny volym, i Cathing Fire och Mockinjay antar jag att själva hungerspelen knappast utspelar sig på nytt.

Vem har läst, vem tycker vad? Vem har sett filmen? Var den bra? Vad tycker ni?

*Den tog fyra timmar att läsa, vilket förhoppningsvis bloggens ökända snabbläsare Raggoparden, Agnes och Matte anser är någorlunda acceptabelt.

Ursprungligen publicerad 29 mars 2012.

Kommentar den 29 mars 2023:
Några reflektioner à la minute.

Det visade sig ju att, tvärtemot vad bloggen i skrivande stund visste, att Hungerspelen visst utspelar sig en gång till i Catching Fire, som alltså repeterar samma premiss än en gång. Jag har inte läst boken eller sett filmen, och har heller ingen uppfattning om hur väl detta föll ut hos målgruppen.

Jag läste om The Long Walk (Maratonmarschen i svensk översättning) för några år sedan och håller den för det bästa Stephen King skrivit – som jag läst, vill säga, vilket mycket väl kan vara många tusen sidor men likväl få procent av författarskapet. Påminner mig om ett Futuramaskämt där man går förbi en dörr till en separat avdelning på ett bibliotek, skyltad Stephen King, A-Aardvark.

Roger Ebert avled året efter att detta blogginlägg skrevs. Vilken förlust för oss alla. Det var länge sedan jag var inne och botaniserade bland hans arkiverade texter, men under en period läste jag varenda en av hans Great Movies-essäer, inte främst för att jag är jätteintresserad av film, utan för att hans kritik var så vansinnigt entusiasmerande. Hur fint är det inte de få gånger man hittar en kritiker vars djupa kärlek och förståelse för sitt medium görs så tydlig att man bara akut vill ta del av det aktuella verket i hopp om att få dela samma känsla, samma insikt? Mer och mer sällan. Redan 2012 skars det friskt i kulturavdelningarna, och när jag idag läser ungefär allt som skrivs på varje större dagstidnings kulturavdelning är det en uppgift som sällan tar mer än en kvart. Att odla fram en kritiker som Ebert tar tid och kostar pengar, och att räkna med någon vidare avkastning är nog oklokt. En gång i tiden sågs dock andra värden i den sortens investering, inbillar jag mig.

Det perenna Hungerspelskonceptet dök upp igen så sent som härom året, i form av Netflix koreanska braksuccé Squid Game. Den gången noterade jag dock att hela kulturdebatten om plagiat och förlagor uteblev. Jag kan inte ens minnas att någon nämnde Hungerspelen. För min del ligger det nära till hands att härleda detta till en annan samtidsspaning: Jag upplever det som att yngre generationer saknar kulturellt långtidsminne. För oss som är födda på 70-talet (79 i mitt fall) var uppväxten en lång lektion i tristesshantering. Mycket dötid var det. Man fick läsa böcker. Hade man någon sorts nischintresse tog det inte speciellt lång tid att förkovra sig i alla verk som berörde detsamma. Filmer som Alien, Predator och den ursprungliga Star Wars-trilogin såg vi tiotals gånger, lärde oss utantill och sällade till en kulturell kanon skriven i sten. När alla dessa filmer setts så många gånger att VHS-bandens magnetremsa nötts bortom räddning hade vi inget annat val än att gå bakåt i tiden och se inspirationskällorna. Vips visste man vilka scener och stilgrepp som George Lucas knyckt av Kurosawa. Och så vidare.

Dagens unga befinner sig i en så intensiv störtflod av underhållning att det inte går att enas kring gemensam kanon, och att det inte finns tid eller intresse för att ta del av sådant som gjordes igår. Mina egna barn ser mer tecknad film på en dag än jag gjorde på en månad. Jag tycker mig notera hur detta gör gårdagens mästerverk till lätta byten att ostraffat plundra på stilgrepp och konventioner, något som hade varit otänkbart för bara decennier sedan. Man kunde inte bara sno Fight Club-twisten, Sjätte Sinnet-twisten, De Misstänkta-twisten. Den var gjord. Alla visste. Bränd mark.

Jag hade en chef under det tidigare 2000-talet som inte kunde lyssna på ny musik, för att allt han hörde var referenserna: “Det låter ju som Ramones!” Jag tyckte det var en rätt tråkig inställning då. Nu känner jag hur jag allt mer delar den. Förutom att jag har rätt, då.