Det slår mig att jag glömde en mycket viktig tegelsten i posten om långa böcker för några veckor sedan: Harlot’s ghost av Norman Mailer. Jag tror att min pocketutgåva låg på strax över 1 800 sidor. Valet av att läsa just Harlot’s ghost kom att få ödesdigra konsekvenser för min del.

Om man periodvis gillar att resa till platser där det dels inte finns speciellt mycket att göra, och dels inga pålitliga bokhandlare driver verksamhet, blir det plötsligt mycket viktigt vilka böcker man tar med sig dit. Ytterligare en jobbig parameter är att bokens vikt kan vara en faktor, vilket utesluter möjligheten att sejfa upp med tre-fyra stycken. Fjällvandring är ett exempel: En gång lyckades jag slarva bort en samlingsvolym med HP Lovecraft-noveller någonstans mellan Abiskojaure och Sälka, vilket gjorde att jag tvingades låna en bok i en stuga, och den enda som fanns till hands var Mats Olssons De ensamma pojkarna (som jag också lånade och läste).

Ett annat exempel är när man bestämt sig för att semestra på Okinawa, en isolerad ögrupp halvvägs mellan den japanska sydkusten och Taiwan. Jag hade då redan läst de första 800 sidorna av Harlot’s ghost och ansåg upplägget vattentätt. Jag tycker annars inte om Norman Mailer (bortsett från debuten, The naked and the dead, som är lysande, gissningsvis för att den är rimligt självupplevd), men detta var bra: Det hela var en rimligt fartfylld krönika över en CIA-agents utbildning och första år i fält. Jag njöt i fulla drag. Någonstans på sidan 801, som händelsevis var den första jag slog upp när jag bakat ner ändalykten i sanden på den folktomma stranden på en ö vid namn Zamami-jima, skiftar handlingen i Harlot’s ghost radikalt till att handla om konspirationsteorier om mordet på JFK, något som James Ellroy gjort bra mycket bättre något decennier senare. Boken urartade snabbt till att bli helt oläslig. Men det fanns inget att göra. Jag började svartsjukt snegla på min hustrus lektyr, Neil Gaimans The graveyard book, i hopp om att hon snart skulle bli klar, men ack. Jag grät och förbannade min födelsedag, men det var bara att läsa vidare.

Ursprungligen publicerat den 30 mars 2012.

Kommentar den 30 mars 2023: Detta var min första av de två upplevelser som gjorde att jag aldrig mer – till dags dato, jag lovar ingenting bestämt – läste en bok av Norman Mailer. De nakna och de döda, genombrottet, var alltså en skakade skildring av amerikanska soldaters markinvasion av befästa öar i Stilla Havet söder om Japan under andra världskriget. Lite oturligt läste jag James Jones The Thin Red Line också där i krokarna, skriven tjugo år senare än TN&TD men förlagd till samma miljö och likaledes baserad på personliga upplevelser. De tenderar att flyta ihop en del i mina minnen, men varje gång jag drar mig till minnes någon scen som påverkat mig ordentligt visar det sig att den går att härleda till TTRL. Så om du bara ska läsa en djupt skakande delvis självupplevd skildring av krigets fasor i djungelmiljö, etc, men å andra sidan, varför missunna sig själv något att allt det livet ger? Bingeläs du, jag klandrar dig inte.

Mitt andra äventyr i Mailerland var en volym vid namn Ancient Evenings, svag för historiska romaner som jag är. Just denna utspelar sig i Egypten dryga tusen år före Kristi födelse, och består i huvudsak av ett långt samtal mellan två döda män i en krypta om saker som ägde rum 150 år tidigare. Ja, det låter ju lovande, jag vet, men jag har väldigt plågsamma minnen av läsningen, och vände sista sidan i ett oangenämt tillstånd av förvirring och vrede.

Vad man ska läsa av Norman Mailer, har jag förstått, är hans pulitzerprisbelönade The Executioner’s Song. Dessvärre hann allt förtroende oss emellan förverkas innan jag kom så långt. Hans svanesång The Castle in the Forest kom ju för övrigt så sent som 2007, och har det udda upplägget att genom en SS-officers ögon skildra den unge Adolf Hitlers uppväxt, tills det visar sig att att officeren ifråga är en demon utsänd av Satan själv som i själva verket var närvarande under Adis (som han kallas här) barndom, och nu nedtecknar sina hågkomster under falsk identitet i hopp om att undgå upptäckt och repressalier från sin arbetsgivare. Ja, det här låter ju både fantastiskt och hopplöst, och väcker en hel del teologiska spörsmål av sorten vad ska man med Hitler till om Satan själv har agens i köttvärlden? Själv tenderar jag att vara utomordentligt skeptisk till alla förklaringsmodeller som inte placerar ansvaret för världens ondska smack i knäet på oss, mänskligheten, det värsta rovdjur planeten någonsin skådat, och kannibaler till på köpet.

Att döma böcker olästa må vara ett värv för dårar, men jag får tillstå att jag i så fall är mer nyfiken på Grant Morrisons (även om jag förutsägbart nog är en hyggligt bokstavstroende kombatant i Alan Moore-lägret i den mångåriga Morrison-Moore-fejden) kontroversiella seriestripp The New Adventures of Hitler, baserad på Adolfs svägerskas overifierade påståenden om att Adolf tillbringade åren 1912-13 som gäst hos hennes familj i Liverpool.

Men här sitter jag och mal på. Du kanske har läst någonting av Norman Mailer och vill dela dina erfarenheter allom till glädje och förkovran?