Game of Thrones/Sic transit gloria mundi

Länge trodde jag att jag var klar med fantasy som genre, bokmässigt. Alla tidiga, tongivande och inflytelserika författare tycktes avverkade: Tolkien, Howard, Moorcock, Lewis. Äventyrsspel, som det dominerande svenska rollspelförlaget hette på den tiden, gav ut en trevlig bokserie som var att betrakta som en bra grundkurs i fantasy, men som även den kom att bli allt mer urvattnad med åren. Många försök att hitta vidare läsning slutade med antiklimax: Jag föll aldrig för David Eddings, Robert Jordan eller Terry Brooks. Sedan snubblade jag över Mervyn Peakes Ghormenghasttrilogi och tyckte mig för första gången på länge ha hittat en helt egen röst, något som varken setts förr eller senare. För ett tag sedan fick jag ett tips om Gene Wolfes Book of the new sun, med samma resultat – unikt, tänkvärt och förkroppsligande det begrepp som fått ge namn åt hela genren: Fantasin. Men det var väl allt. Eller?

Knappast. HBO:s Game of thrones från i fjol tog mig på sängen. Jag hade över huvud taget inte hört talas om George RR Martin tidigare; ytterligare en hyllmeter böcker som anammat fantasyutgivningens märkliga konvention att ge ut en lång sekvens sammanlänkade tegelstenar, kompletta med samlingsnamn med episkt högtravande anslag. Men tv-serien gav mersmak från första till sista stund, och jag kunde inte hålla mig undan böckerna efter att den första säsongen tonat ut i svart med en öronbedövande cliffhanger.

George RR Martins fantasyvärld saknar på sätt och vis motstycke: Samtidigt komplex och omfattande men, jämfört med mycket annat, väldigt stringent och minimalistisk i sitt tema och sina självpåtagna begränsningar. Influenserna inom fantasygenren är inte lätta att identifiera – många idéer som blivit genrestandard har med fördel lämnats därhän, och ersatts av koncept som känns nya. Till att börja med ska jag förtydliga att jag inte läst böckerna – jag har lyssnat på dem i amerikansk ljudboksutgåva, en löjligt tidskrävande process som för tillfället lämnat mig något 70-tal timmar – fyra femtedelar – in i den tredje boken, A storm of swords. Allt jag har att säga om böckerna baseras på detta begränsade perspektiv.

En gemensam nämnare för det mesta jag gillar i litteraturform är dels att man anar en oerhört genomtänkt struktur, ett omfattande förarbete från författarens sida, dels att vederbörande inte skriver en på nästan; toppen syns, medan isberget bara anas. I Frank Herberts Duneböcker fladdrar väldigt avancerade koncept förbi nästan mellan raderna, vilket skapar stort mervärde för mig som läsare: Dels görs världen trovärdig eftersom den, liksom vår egen verklighet, inte insisterar på att förklara sig själv hela tiden, och dels tillbringar jag gärna tid med att fundera på vad som egentligen avses. George RR Martins böcker briljerar i denna gren: En detalj som exempelvis de olika religioner som förekommer slår mig som fantastiskt genomtänkta, utan att man någonsin ges en ordentlig genomgång av dem.

I texten om japansk litteratur från förra veckan togs det faktum upp att man – föga förvånande – inte följer västerländska berättarkonventioner, och att den oförutsägbarhet som följer bidrar till åtminstone min fascination. George RR Martin är inte heller förutsägbar, och hans stora styrka vilar snarare i den totala bristen på medlidande med sina egna karaktärer. Redan under de första sidorna i J. K. Rowlings debutroman vet vi att serien kommer att sluta med att Harry besegrar Voldemort. Vi vet att Frodo och Sam inte kommer att törsta ihjäl i Emyn Muil eller drunkna i de hemsökta träskmarkerna i Mordors utkanter. Men i George RR Martins böcker saknas fasta värden. Jag sällar mig till många andra som höll på att vrida käken ur led av bestörtning mot slutet av tv-serien Game of thrones, och böckerna vimlar av liknande förvecklingar: Vem bygger upp en karaktär under loppet av några tusen sidor, bemödar sig att skapa ett intimt förhållande mellan läsekretsen och densamma, bara för att låta hen få en yxa i huvudet under vad som framstår som en mindre skärmytsling? Det förutsätter att författaren har en omfattande persongalleri, där våra känslor för en avlivad karaktär kan låtas gå i arv till en annan, och det är lysande väl genomfört. Mig veterligen har jag inte läst någon prosa som behandlar sin rollbesättning lika osentimentalt.

Första säsongen av Game of thrones lyckades, något förvånande, täcka hela handlingen i seriens första bok, A game of thrones. Efter denna inledande volym börjar längden – eller kanske snarare intensiteten – dock bli problematisk, vilket ska bli spännande att se hur tv-mediet hanterar.

För förlaget och för författaren själv började serien snabbt att ta allt mer tid i anspråk: Tanken var från början att skriva två sammankopplade trilogier, där den första skulle avslutas med A storm of swords och, efter ett fem års uppehåll i den fiktiva tidslinjen, fortsätta med A dance with dragons. När den första bokens manus passerade 1 400-sidorsstrecket utan att Martin börjat närma sig något som liknade ett avslut tänkte man om projektets skala, och förflyttade 300 sidor av den första boken till den andra bokens början. Att låta fem år förflyta i Westeros och Essos utan att något av avgörande betydelse hänt framstod också som allt mer absurt, varför Martin bestämde sig för att foga samman sina två trilogier med en mellanbok, A feast for crows. Inte heller detta gick som planerat: Manuset till A feast for crows kom att närma sig 2 000 sidor, och delades istället upp i två böcker, där det var tänkt att den andra, A dance with dragons, skulle publicerar rätt snart efter den första. Icke. Martin fortsatte i lugn och ro att skriva på A dance of dragons, som publicerades sex år efter A feast for crows, den längsta boken hittills i serien med sina kring 1 100 sidor. Gissningsvis har manuskriptets resterande 500 fått kvala in till den kommande The winds of winter, publiceringsdatum oklart.

Det som fascinerar mig mest är att jag, mot slutet av den första planerade trilogins sista bok, fortfarande får intrycket av att George RR Martin ännu inte börjat berätta den historia som A song of fire and ice (där har vi alltså den episka paraplytiteln, om någon nu missat det) verkligen handlar om. Många fans sover dåligt av rädslan för att den komplett ostressbare och idag 63 år gamle Martin ska ta slutet av sin episka saga med sig i graven. Till dess, njut av den.

Ursprungligen publicerat 3 april 2012.

Kommentar 3 april 2023:

Åh, så tiden går! Första säsongen av Game of Thrones, året då fantastik verkligen kom att ärva världen på ett sätt som inte ens Peter Jackson kunnat förutse. Och så illa världen förvaltades i dess händer.

Kort efter att jag skrev detta minns jag att jag skulle intervju regissören Levan Akin, detta dels apropå Äkta Människor, dels hans arbete med filmatiseringen av Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandberg Cirkeln, och dels apropå hans insatser för serien Anno 1790, den sistnämnda en rätt traumatisk upplevelse för mig då jag under några år börjat fundera på en historisk roman med deckarförtecken som utspelade sig i 1790-talets Stockholm, och i och med Anno 1790 kände att min idé redan genomförts och att den därmed bara var att lämna därhän. Lyckligtvis tog manuskriptet så lång tid att skriva och skriva om att tv-serien hunnit falla i glömska i mellantiden. Hur som helst visade det sig att Levan och jag kom väldigt väl överens tack vara kompatibla referensramar, och intervjun kom snabbt att överges till fördel för viktigare saker. När han fick höra att jag var halvvägs in i A Storm of Swords frågade han:
– Har det hänt än?
Jag hade svårt att svara på detta då jag inte visste vad han menade, men han nickade pillemariskt.
– Snart händer det!
Jag gick hem och läste febrilt, och hände gjorde det verkligen. Han pratade om The Red Wedding, förstås.

Några år senare fick min bok 1793 av Svenska Deckarakademin pris som bästa debutroman, vilket jag inte blev mindre glad och smickrad över när jag insåg vilket arbete dessa damer och herrar utför på ideell basis, helt av kärlek till uttrycket: Den grupp som ansvarar för svenska nomineringar läser alla bidrag som skickas in för övervägande, och det inkluderar material utgivet på eget förlag. Herregud. Hur som helst åkte jag till Kristianstad för en middag med sällskapet, och hade då den osannolika turen att hamna till bords bredvid John-Henri Holmgren, vars gärning inom krim ej ska ringaktas, men som ändå kanske bleknar i sken av hans bakgrund inom fantasy och science fiction. John-Henri var en del av fandomen under brevutskickens tid, då världens största konvent samlade något hundratal intressenter, och den som stannade kvar tillräckligt länge till slut satt och pratade på tu man hand med Robert Heinlein och Isaac Asimov. John-Henri visade sig vara mer eller mindre nära bekant med snart sagt varenda gigant jag nämnde som personlig inspirationskälla inom denna scen: Clive Barker, Stephen King, Harlan Ellison… och inte minst GRR Martin, som ju långt före sitt internationella genombrott var en entusiastisk och inflytelserik gestalt inom fandom. Jag, som vid det laget lagt A Dance with Dragons till handlingarna och därmed hunnit i kapp den läsekrets som redan väntat åtskilliga år på fortsättningen, frågade om John-Henri hade någon teori om varför skrivandet drog ut så på tiden:
– Jag tror inte han vill skriva vidare. Jag tror han har tröttnat.

Sedan ovanstående blogginlägg skrevs för elva år sedan är situationen oförändrad, bortsett från att serien hann ikapp och förbi sina förlagor, och det totala sammanbrott som utgör dess sista säsonger drabbade oss alla med förödande kraft. Apropå exakt vad som gick fel brukar min vän och kollega F tidvis citera en av mig oläst artikel på ämnet, som framhäver hur serien så länge den följde böckerna drevs av karaktärer som författaren och i förlängningen vi läsare begrep agerade i enlighet med sina personligheter och därmed formade handlingen i riktningar som var både oväntade och vederhäftiga. Paradexemplet är när Joffrey beordrar avrättningen av Ned Stark, och varför detta dåd chockar oss så: Ned är säker, man har dagtingat om hans liv. Men Joffrey dödar honom ändå, och han gör det för att han är en bortskämd skitunge som vill visa sin makt. Det ligger i hans natur. Efter den kritiska punkten i serien, när manusförfattarna beträder okänd mark, agerar karaktärerna inte längre som om de hade agens och egna bevekelsegrunder. De är istället trälar under dramaturgin.

En väldigt enkel regel kring litterärt skapande må vara följande: Ju fler perspektiv, desto större omfång. Skriv en bok med tre huvudkaraktärer som följer varsin spår för att göra gemensam sak mot slutet, ett klassiskt format för genrefiktion, och oddsen är goda att du när alla förvecklingar retts ur sitter på en bok av standardformat, på 350 sidor eller så. Väljer du en ensam jagberättare måste hen råka ut för rätt mycket för att komma upp i samma omfång, och räknar vi bort K-O Knausgård som lyder under egna lagar finner vi att ett standardmått för autofiktion landar under 200 sidor. Jag sitter för närvarande i en personlig upplevelse av hur längd påverkas av perspektiv, kommande som jag är från mina 1700-talsböcker som alla varvar tre perspektiv. I de två första är det i princip vattentäta skott mellan dessa i tre fjärdedelar av respektive bok, i den sista blir det mer komplicerat. Nu skriver jag på någonting där perspektiven dels är flera, och dels har påverkan på varandra. Antalet scener måste bli fler: dels de som krävs för att föra handlingen framåt, dels de som krävs för att etablera förhållandet mellan figurer (i den mån dessa två kriterier inte kan fås att överlappa i samma sekvens). Händer något stort påverkas alla, och alla måste reagera. Boken lägger på sig vikt likt en diande sälkut.

George RR Martin har till dags dato begagnat sig av, om jag inte räknat fel, fler än 30 olika perspektivfigurer i sina böcker, en del givetvis mer återkommande än andra, men ju fler perspektiv, desto långsammare den övergripande tidslinjen. Ju längre in i serien vi kommit, desto långsammare har det gått, och i A Dance with Dragons går saker och ting med en glaciärs hastighet. Det är många år sedan jag läste ut den nu, men mitt bestående intryck var att serien fortfarande befinner sig på uppstuds, och att det rimligtvis skulle ta ungefär lika många böcker att landa i en tillfredsställande final. Fler, antagligen.

Ett av de största misstagen, i väntan på rimlig förklaring, i A Song of Ice and Fire anser jag kretsar kring R’hllor, The Lord of Light, en interventionistisk gudom som inte tycks passa in i den annars rätt fascinerande teologin i Westeros, med sina sju frånvarande gudar, och som fått till följd att konceptet död inte längre är att lita på. Man kan återupplivas, se. Förutom Jon Snow händer detta i böckerna även Catelyn Stark, vilket serien gudskelov valde att inte låtsas om. Just orsak och verkan var ju annars lite av usp:en, upplever jag.

Tråkigt hur allt detta kunde sluta (?) som en sedelärande saga med sensmoralen att den som gapar efter mycket ofta mister hela stycket. Men vi ska alla den vägen vandra.

Som, gissar jag, många andra har jag givetvis ett fanfiction-slut på hela sagan. Jaså, du vill höra? Jamen om det ska vara sånt tjat:

Allt sker mer eller mindre som det gjorde (fast, du vet, bättre). Danaerys drabbas av galopperande storhetsvansinne, Jon Snow tvingas döda henne för den goda sakens skull. Hennes kvarstående drake Drogon, den sista på kontinenten, flyger iväg i vredesmod. I efterbörden av hennes störtade imperium tycks det som om allt återgår till det normala: rivaliserande fraktioner förskansar sig i sina respektive ställningar, och skiljs åt i vetskapen om att inbördeskriget bara börjat, och att kampen om tronen fortfarande är långt ifrån avgjord. Om en sak är man enig, inklusive överlevande styvsyskon: Av Jon Snow måste statueras exempel, ty majestätsbrott vill ingen uppmuntra. Man för ut honom i vildmarken och kedjar honom till en sten, där att svälta till döds androm till varnagel. Nära döden hörs ett ljud; han kravlar runt stenen. Där står Drogon. Bryter hans kedja med en klo. Och klipp till svart.

3 responses to “Game of Thrones/Sic transit gloria mundi”

  1. T Avatar
    T

    Ooo. I like it (det alternativa slutet alltså). Alternativt bränns sällskapet som tar ut honom i vildmarken av plötsligt uppdykande Drogon, men ut ur elden går Jon Snow. Naken likt Danaerys i en tvillingscen från tidigare säsong.

    Like

    1. Niklas Natt och Dag Avatar

      Inte dumt!

      Det finns en annan vidareutveckling: Vid en frågestund på något konvent för många år sedan var det en insatt beundrare som ställde GRRM frågan om man kan “warga” en drake, alltså använda den egenskap som gör att Bran Stark et al kan ta kontrollen över en annan varelse. Enligt legenden skruvade GRRM lite obekvämt på sig och sa något i stil med “det får vi väl kanske se”. Ponera att Bran – för övrigt den olyckligaste rollbesättningen av en barnskådis någonsin med tanke på att han växte TVÅ OCH EN HALV METER i uppehållet mellan säsong ett och två – slutar handlingen som utstött och marginaliserad krympling, men att det är han som är Drogon i scenen ovan.

      Styr du upp remakerättigheterna lite snabbt?

      Like

  2. T Avatar
    T

    Nu börjar det likna något. Jag antar att vi gör Arya till den nya White walkern också? I nån form av klassisk “Den som dödar ondingen blir ondingen”?

    Jag har en fikarast vid 10.30. Ringer GRRM under den.

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

Blog at WordPress.com.

%d bloggers like this: