Det var en mörk och stormig novemberkväll, becksvart, glashal, gränslös. En natt där den känslige anar närvaron av saker som inte vill dig väl. Likgiltiga stjärnor avlägset glödande bakom söndertrasade moln. En iskall vind jagade kalla kårar uppför ryggslutet, klöste snöflingor ur drivorna, tårade ögonen. 90-talet var ungt. Jag satt i min mammas Toyota på väg mot en liten kommunal biblioteksfilial, kurande under de tomma blickarna från släckta fönstergluggar i hotfulla höghus i en gudsförgäten del av min uppväxts skoningslösa närförort*. En sökning genomförd på under centralbibliotekets försorg hade fört oss hit timmen före stängning, då endast halvmänniskor och seriemördare hemsöker tidskriftsrummen, ty här befann sig de två enda volymer av till svenska översatt HP Lovecraft-material i södra Storstockholm.

Även om Cthlhu 1 och 2 lyckades stava fel på titelns centralbegrepp (”Cthulhu”) var novellurvalet klanderfritt. Sam J Lundwall, denne hjälte och sci-fipionjär som jag nämnt i förbigående förut (då hans märkliga renässansmannaförmågor inte bara låtit honom översätta Lovecraft till svenska, utan även komponera den burleska folkvisepastischen Födelsedagsfesten, som jag är irrationellt förtjust i) hade samlat och översatt en samling av Lovecrafts tongivande verk. Denne märklige författare, född 1890 och död i cancer 1937, hann under sin allt för korta levnadsbana producera en mängd noveller, kompletterade av några enstaka längre verk, som kom att få ett brett inflytande över den efterföljande skräck-, fantasy- och sci-filitteraturen – inte minst för att Lovecraft själv brevväxlade med i stort sett varenda samtida skribent som plitat ner något övernaturligt. Och så sent som i dag läste jag en intervju i DN, där en anställd på SF-bokhandeln i Gamla Stan berättade att Lovecraft idag, 75 år efters in död, hör till butikens mest sålda författare. Själv hade jag en artikel i tidningen Sinkadus att tack för informationen om Lovecraft, i en artikel som presenterade rollspelet Call of Cthulhu tillsammans med det underliggande källmaterialet.

Lovecraft blev hela anledningen till att jag såg det som livsviktigt att lära mig engelska så tidigt som möjligt, då väldigt lite fanns översatt. Jag tragglade mig igenom en trio tjocka samlingsvolymer med ordbok och tålamod. I Lovecrafts värld omges mänsklighetens isolerande planet av kosmisk ondska, i urtiden nedstigen till jorden och sedan länge bortglömd. I havsdjupen ligger R’Lyeh, en sjunken stad där enorma monstrositeter väntar i dvala, påverkande sina mänskliga agenter med drömmar. I universums mitt svävar Azathoth, en allsmäktig gudom, ett nukleärt, virvlande kaos med ett minimum av vansinnigt medvetande, omcirklad av ett hov av sjungande namnlösa varelser. Förbjuden kunskap döljs i låsta arkiv, i arkaiska besvärjelseböcker. Vansinne och institutionalisering tedde sig alltid som den rationella människans enda tillflykt.

Allt Lovecraft skrivit är inte nödvändigtvis av godo, om det är jag som tillfrågas. Bland hans tidiga historier finns en hel del glimtar av vad som komma skall, tillsammans med mycket som påminner om Edgar Allan Poes svagare produktion. Lovecrafts mest namnkunniga och allmänt erkända verk sorteras in under vad som fått paraplynamnet Cthulhumyterna, och här finns ett antal guldkorn att finna. De av hans verk jag tycker bäst om tillkom under åren före hans död, år då Lovecraft tragiskt nog levde i konstant smärta till följd av de tumörer som metastaserade i hans tunntarm: The haunter of the dark, The shadow out of time, The thing on the doorstep, The dreams in the witch-house, The Shadow over Innsmouth. Lovecraft är vida imiterad, och har du inte hunnit förkovra dig innan du plundrat skräckgenren på mycket annat är risken överhängande att derivaten berövad dig genomslagskraften hos originalet. Icke desto mindre: Gör ett försök?

*Lidingö.

Ursprungligen publicerad 3 april 2012.

Kommentar 3 april 2023: Lovecraft upplevde rätt nyligen en renässans i svensk översättning, vilket må vara nära kopplat till det faktum att de internationella rättigheterna till hans verk uppgick i allmän egendom, och därmed kunde publiceras med bättre marginaler än annars. Små förlag som Alastor Press, Hastur och Fria Ligan har alla sett till att det numera finns en hyfsad flora av Lovecraft på ärans och hjältarnas språk.

Aktualiteten har placerat en mängd mer eller mindre akademiska texter om Lovecraft och hans gärning i min väg, varav många ansträngt sig för att ge lite kontext till den sorts skräck som var Lovecrafts alldeles egen, för sin tid banbrytande och ännu inflytelserik ett sekel senare. Den bästa förklaringsmodellen handlar om Lovecrafts väldokumenterade intresse för landvinningar inom naturvetenskap. Hans verk sammanfaller med stora omvälvningar för hur vi såg på tillvaron och på vår egen plats i den: Einsteins relativitetsteori, och kvantfysikens framväxt. För Lovecraft antydde dessa ting en likgiltig värld full av enorma och svårbegripliga krafter som fick människan och hennes existens att blekna i jämförelse. Detta kom att gestaltas i en mycket säregen mytologi av gamla oformliga gudar, urtidsmonster från avlägsen rymd och en övergripande känsla av utsatthet, och en där människans existens kan härledas till slumpens makt, en fladdrande låga i vinden ur universums becksvarta avgrund. Den värld han skapade visade sig vara mycket inkluderande, inte minst tack vare Lovecrafts eget stora engagemang som brevskrivare i vad som kan beskrivas som dåtidens fandom. Han skaffade sig många proselyter, och åtskilliga röster gjorde vad de kunde för att förvalta och kultivera hans litterära kvarlåtenskap efter hans bortgång. Av vad jag läst har jag sällan imponerats, bortsett givetvis från den rollspelsvärld som tog Lovecraft till sig och kunde skildra, katalogisera och göra hans verk lättillgängliga utan att kontaminera den med egna litterära anspråk. Det finns dock undantag, och båda har kommit till min kännedom sedan detta skrevs.

Anders Fager gav ut sin novellsamling Svenska Kulter 2009 på mindre förlag. En brokig publiceringshistoria ledde till vidare utgivning, och en omnibusvolym under namnet Samlade Svenska Kulter gavs ut 2019 hos Fria Ligan. Det handlar om en egensinnig transponering av element ur Lovecraft värld till svenska förhållanden, och novellformatet tillåter Fager att ta ut svängarna efter behag: Lovecrafts Itaqua blir en destruktiv samisk gudom vid namn Itakkva, som tillkallas i samband med missöden under vad som ska bli karolinernas dödsmarsch över Skanderna under tidigt 1700-tal. På ett samtida Östermalm utspelar sig händelser som för tankarna till The Thing on the Doorstep, där själar i jakt på odödlighet söker nya kroppar att migrera till. Med mycket mer. Svenska Kulter följdes upp av en trilogi romaner där denna utmärkt genomförda svenska Lovecraftversion utvecklas ytterligare. Böckernas titlar är de udda och referensrika Jag såg henne idag i receptionen, En man av stil och smak, samt Krig! Barn! Premissen är bred, men huvuddragen handlar om att en samling förbjudna böcker togs hem som krigsbyte under drottning Kristinas tid. Dessa hamnade hos den rätt grå och triste kungliga arkivarien Ingemar Fredman av Gröna Gången, som med deras hjälp lyckades sluta ett avtal som säkrade hans fortlevnad över oräkneliga släktled. I sviterna av dessa böckers intåg i Sverige fann en handfull andra aktörer metoder att förlänga sina livstider bortom mänskligt spann, inte sällan till priser högre än någon borde betala. Idag utgör de ett löst sammanhållet nätverk som inte har andra val än att dela evigheten, där den allt tröttare och håglösare Ingemar Fredman försöker mäkla endräkt med all entusiasm hos någon som motvilligt återvalts som styrelseordförande i samfällighetsföreningen i brist på andra intressenter. De hundratals år av historia som finns att förfoga över låter Fager hoppa som han vill i kronologin, och en samlad bild framträder egentligen bara för den som förkovrar sig i helheten – inte för att detta är någon begränsning, för novellerna är underhållande nog på egna meriter, och att Fager inte nämns i samma andetag som John Ajvide Lindkvist när inhemsk skräck dryftas anser jag beror på att de saker som gör Fagers böcker så bra också tenderar att begränsa dem till finsmakare. Till mina favoritpartier handlar historierna om Holger Bertholtz, en Aleister Crowley-liknande magiker under 1920-talet, prominent figur i Stockholms uteliv och i fejd med Karl Gerhard som gör sig lustig över Bertholz manér och homosexualitet. Bertholtz gör allt vad han kan för att säkra odödlighet, men missar sin första chans att tajma gynnsamma stjärnpositioner, och måste vänta till hög ålder medan dekadensen tar ut sin rätt, detta dessutom i sviterna av att damerna i Göta Livgardes Handarbetsförening genomfört en katastrofal ritual och kallat ned någonting onämnbar över Liljanskogen. Detta är sammantaget väldigt bra, och ett verk som jag ser fram emot att läsa om i sin helhet inom nära framtid. Kan inte nog rekommenderas.

Alan Moore, väldokumenterad husgud hos mig, valde att ta avsked till det seriemedium han haft sådan påverkan på med Providence, en tolv delar lång serieroman i vilken Lovecrafts värld dekonstrueras på egensinnigt vis. Denna följer på Moores tidigare alster Neonomicon, som jag tvärtom håller för hans svagaste stund, men Providence är lyckligtvis fristående från denna. Vi rör oss i Lovecrafts samtid, i en värld där vi möter många av de tongivande gestalter som Moore tänker sig tjänat som inspiration till Lovecrafts berättelser. Moores välkända talang för källforskning firar triumfer då de platser som Lovecraft valde att skydda under påhittade namn här visas ur verkligheten, återgivna i stor historisk detalj. Vi följer en godtrogen reporter vid namn Robert Black på en odyssé genom Lovecrafts New England, allt närmare mörkrets hjärta, och snart avslöjad som en del i en större plan, en som anknyter till Moores magiska tematik om föreställningens makt över materien: När HP Lovecraft själv dyker upp som en figur visar det att vi befinner oss i en värld där Cthulhumytologin med en omedveten Lovecraft som dynastisk frälsare försöker föda sig själv, via fiktionens hjälp, till att ersätta vår verklighet. Detta sistnämnda är kanske det jag gillar minst med Providence, en parallelldimensionell lösning som tillhör genrens stapelvaror – Neil Gaimans Sandmanepisod A Dream of a Thousand Cats använder samma premiss, och den var knappast bland de första på bollen den heller – men dess meriter ligger i kraften som katalysator, och inte i sin originalitet.

Med stor fingertoppskänsla palperar Moore också de smärtpunkter i Lovecrafts tankegods gör honom till en kontroversiell figur sedd från modern horisont: antisemitismen, xenofobin och de föreställningar om ras och arv som är nära besläktade med den politiska utveckligen i Tyskland under samma period; andra världskrigets upptakt. Providence är en triumf på egna meriter, men för den som vill och kan se bakgrunden presenteras ett hisnande bråddjup av Lovecraftiana, som till på köpet presenterar några av de otäckaste scener jag på rak arm kan nämna.