Vissa historier förtjänar ett tydligt slut. Andra gör det inte, av olika skäl: Kanske har de en handling så spretig, moraliskt tvetydig och full av karaktärer att inget tänkbart slut skulle kunna utgöra en tillfredsställande klimax. Kanske är de så subtilt berättade att ett distinkt slut skulle bli en dissonans mot själva andran i boken. Kanske vet författaren inte själv hur hen ska sätta punkt, och väljer att helt enkelt göra det mitt i något som ännu pågår.

Ämnet har berörts förut i bisatser här och var i tidigare inlägg: För min del uppskattar jag när saker och ting anförtros åt läsarens fantasi. Det garanterar att historierna tillåts leva vidare i mig: Jag funderar på dem, jag kan välja den väg jag själv tycker att handlingen bör ta. En slutgiltig handling blir ofta en antiklimax för mig, lite som att alla karaktärerna dör – det är vad de gör i mitt huvud, och så har det varit jämt: ”…och så levde de lyckliga i alla sina dagar.” Jag föredrog verkligen när de överlistade drakar och följde niogradiga klätterleder uppför regnvåta slottsfasader, och önskar att de kunde få möjligheten att fortsätta med det.

Jag vet att många hyser rakt motsatt åsikt, och finner oklara slut frustrerande och enerverande. Ett av de mer kända exemplen från senare år är slutet av The Sopranos, en stark vattendelare. Perfekt, i mitt tycke. Extra snygg tycker jag den är för att den inte är ett slut över huvud taget: Genom musik och kameravinklar antyds en känsla av fara som kanske eller kanske inte finns där. Familjepatriarkens val av livsstil garanterar att de aldrig kommer att kunna sig säkra, inte ens i den mest vardagliga situation. Vilket annat slut hade kunnat passa? Tony Soprano förtjänar inte ett lyckligt slut, men vi vill heller inte se honom möta sagans slut negativt.

Akira Kurosawa filmade 1950 Ryunosuke Akutagawas In a grove (och döpte den efter en annan av författarens noveller, Rashomon), där samma historia berättas ur flera olika perspektiv, för att lämna publiken att själv avgöra vad som egentligen hände – en meditation över skiftande perception och människors inneboende opålitlighet, frivillig eller ofrivillig.

David Lynch, en av mina husgudar tack vare inflytande från en kurskamrat i journalistikutbildningen, är tongivande inom genren. Twin Peaks slutar in medias res, även om en (lika otillfredsställande) fortsättning föreslås i Fire walk with me – lite av ett fuck you från Lynch till en vikande publik och en arbetsgivare som till stor del saboterade serien genom att kräva en lösning av den centrala konflikten med Laura Palmers mördare, vilket aldrig var poängen. Lost highway är på sätt och vis en metabetraktelse över berättarkonsten – jag antar att det finns lika många tolkningar av filmens handling som det finns tittare: Min egen är att en cirkelstruktur antyds, men medvetet saboteras på flera punkter, vilket gör att den som lägger ner tid på att försöka hitta logik i kaoset är dömd att misslyckas – där är poängen.

David Foster Wallaces Infinite jest börjar med händelse som utspelar sig långt bortom bokens sista sida, bara för att sluta mitt i ett händelseförlopp och inte bara låta läsaren fylla igen luckan mellan början och slutet, utan även vad som kanske eller kanske inte händer härnäst. Roberto Bolanos 2666 är så spretig och komplex att det tedde sig självklart att den skulle sluta lika förvirrande som den pågått. Gravity’s rainbow lämnar oss sekunderna före ett bombnedslag. Och för att anknyta till en färsk diskussion, hur ska George RR Martin någonsin kunna sätta punkt för en saga som lär bli över 7 000 sidor lång, med ett karaktärsgalleri på hundratal? Har någon koll på hur Margit Sandemo avslutade den 47 volymer långa kioskklassikern Sagan om isfolket?

Vad har ni läst, sett eller lyssnar på som lämnade er hängande? Och vad tyckte ni om det?

Ursprungligen publicerat den 11 april 2012.

Kommentar 11 april 2023: Rimmar ju väl, detta, med förra veckans reflektioner över Knausgård. Sedan detta skrevs har en del hänt som ställer visst av inläggets innehåll i nytt ljus: Twin Peaks fick en enligt alla förhandsbedömare mycket oväntad tredje säsong, en som jag bara sett till bråkdelen då innehåll och berättarkonst visade sig vara icke kompatibla med mina familjeförhållanden. Huruvida även denna slutar in medias res kan jag därmed inte uttala mig om.

Roberto Bolanos kvarlåtenskap har varit föremål för omfattande gravplundring, och det var några år där det kom nya Bolanoalster stup i kvarten. Bolano själv, om du inte visste det, stod i kö för levertransplantation redan medan 2666 skrevs, och han hann komma så långt som till en tredjeplacering innan han avled. Av vad jag läste tyckte jag inte att mycket höll måttet och såg mest publiceringarna som opportunism. Vad jag minns upptäcktes även en dittills okänd sjätte del av 2666, och mycket av det du som oinsatt behöver veta om 2666 står att finna i det faktum att det är den sortens bok som kan sakna en sjättedel utan att någon vare sig märker det eller bryr sig. Jag vill istället varmt rekommendera hans Nazi Literature in the Americas, som jag tyckte var fantastisk: en fiktiv encyclopedia över sydamerikanska författare på yttersta högerkanten.

Sist men inte minst hann jag skriva egna böcker också, och via dem cementera en av mina mest framträdande litterära fetischer, antydd ovan: att lämna mina figurer i ett tillstånd där de ännu är vid liv men där döden tycks säkrad. När jag var sex-sju år gammal skrev och illustrerade jag ett verk om en legendarisk trollkrigare. Det slutar också så. Jag grät och grät över mitt eget slut. Bo-san försökte trösta genom att påpeka att jag kunde skriva om slutet, det var ju trots allt min historia. Jag blev arg. Jag blir fortfarande arg bara jag tänker på det.