Tjugo minuter över fem på kvällen den 13 februari 1945 lyfte en svärm Lancasterplan från brittiska flygfält med destination Dresden, 110 mil bort, en stad som av den engelska militärledningen pekats ut som navet i det tredje rikets kvarvarande industriella struktur. Den första vågen stridsflygplan anlände medan sikten ännu var klar, och deras uppgift var förhållandevis fredlig: Att släppa spårljus över staden. Man strösslade Dresden med magnesiumfacklor. En andra våg brittiska plan kompletterade upplysningen genom att bomba staden med 300 kilo tunga målindikatorer, glödandes i rött ljus. Först när natten fallit kom den tredje vågen, 244 bombare med en total börda på 500 ton sprängmedel och 375 ton brandbomber, däribland synnerligen otäcka tvåtonspjäser med smeknamnet blockbusters, till följd av sin förmåga att förinta hela kvarter. Mellan 22.14 och 22.16 släpptes hela arsenalen över centrala Dresden, med katastrofala följder. En fjärde våg bombplan anlände drygt tre timmar senare, och kastade ytterligare 1 800 ton på brasan.

När en eldsvåda blir tillräckligt intensiv bildas en eldstorm, ett märkligt fenomen där elden skapar och upprätthåller ett eget vindsystem. En gigantisk pelare av eld, rök och hetta drar åt sig mer och mer luft, en stark, sugande vind som blåser rakt in i härden. Mer och mer syre förbränns, och elden blir hetare och hetare. Eldstormen i Dresden nådde temperaturer på 1 500 grader Celsius. Ögonvittnen beskriver hur människor som flydde från elden plötsligt föll ihop av kvävning, då branden konsumerade allt syre i närheten, och kort därefter gick upp i rök. Dresden hade få skyddsrum, och förlitade sig på ett system av sammanlänkande källare, en labyrint av tunnlar som i teorin var tänkt att låta folk fly från en drabbad fastighet till en annan. Eldstormen var långt snabbare än de som överlevde första anfallet: Vissa lyckades ta sig ur sin originalkällare, men knappast mycket längre. Dresdens källarsystem blev en enda enorm bakugn. I de tunnlarna i stadskärnans utkanter hittade man tusentals kremerade lik som nått hit men inte längre.

Till de som överlevde brandbombningen av Dresden hörde ett antal amerikanska krigsfångar, tagna av tyskarna under Ardenneroffensiven och inspärrade i en underjordisk anläggning ursprungligen avsedd för att processa kött, Schlachthof Fünf. De överlevde bombningen, och sattes efteråt i arbete med att gräva fram och begrava de runt 25 000 Dresdenbor som brändes ihjäl under natten. Det var naturligtvis en omöjlig uppgift. I slutändan satte tyskarna in en styrka försedd med eldkastare som gavs uppgiften att förvandla de redan sönderbrända kvarlevorna till aska. En av de amerikanska soldaterna var Kurt Vonnegut, och bombningen av Dresden kom att bli ett övergripande tema i åtskilliga av hans böcker.

Jag har ingen aning om vad som händer med en människa som tvingas ta sig fram genom vad författaren själv beskrev som ”ett månlandskap” bland tusentals döda människor, men Vonneguts böcker påminner om få andra saker. Joseph Heller, en annan krigsveteran och upphovsman till Moment-22, är litterärt närbesläktad i sitt sätt att skildra krigets fasor och människans inneboende idioti med cynism, satir och becksvart humor. Vonnegut är dock långt mer excentrisk.

Själv har jag ett problematiskt förhållande till Vonnegut. Av de böcker jag har läst hade jag blandade känslor för hälften, och var extatisk över de övriga: Jag köpte hans andra roman, Sirenerna på Titan, på ett antikvariat helt enkelt för att jag tyckte att titeln var oemotståndlig. Bokens handling är inte lätt att sammanfatta, men skildrar det mänskliga tillståndet med hjälp av en historia om hur jorden invaderas av rymdvarelser från planeten Mars. Både i denna och i Vonneguts i särklass mest kända roman, Slaughterhouse-Five, upplevde jag en sorts oärlighet mot de egna karaktärerna – som så ofta när en sedelärande historia ska berättas antar huvudpersonerna stereotypa drag, de blir förkroppsligandet av koncept och idéer. När författaren låter dessa få vad de förtjänar med hänsyn till upphovsmannens egen filosofi tycker jag oftast synd om dem. Jag har problem med att se ens den mest skissartade karaktär som helt endimensionell. Därför upplevde jag Vonneguts prosa som sadistisk. Slaughterhouse-Five är delvis en självbiografisk skildring av eldstormen i Dresden, men också en märklig science fiction-betonad historia om en soldat som ”lossnar” ur den linjära tiden, och börjar uppleva perioder av sitt liv i slumpvis ordning. En av dessa perioder inkluderar en kidnappning av rymdvarelser som även figurerar i Sirenerna på Titan, som ställer ut honom i ett zoo och försöker para honom med en likaledes kidnappad b-filmsskådespelerska.

Två böcker förändrade mitt förhållande till Vonnegut: Den första är det mest sansade jag läst av honom, Mother Night, historien om en amerikan som anlitats som propagandist åt Nazityskland, och som återberättar sitt livs historia från ett israeliskt fängelse, i väntan på avrättning. Han hävdar själv att han hela tiden agerade dubbelagent och spionerade åt de allierade, men att alla som kan styrka hans utsaga strukit med under kriget. Magiskt.

Om jag bara ska rekommendera en enda bok av Vonnegut lär det dock bli Cat’s Cradle, en oerhört underlig och visionär berättelse om en fiktiv önation med en charmerande lokal religion, men styrd med järnhand av en vansinnig diktator, som lyckas bemäktiga sig ett märkligt ämne endast känt som ice-nine. Ice-nine, konstruerat av en av atombombens upphovsmän, har förmågan att göra vatten till ett solitt ämne vid rumstemperatur genom att ändra dess molekylära struktur. Frisläppandet av ice-nine skulle leda till en dominoeffekt, där varje påverkad droppe skulle förändra sin grannes struktur, och gissningsvis leda till en frysning av allt jordens vatten på kort tid. Cat’s cradle är rörande, rolig, absurd, tänkvärd och djupt, djupt sorglig.

Ursprungligen publicerat den 17 april 2012.

Kommentar den 17 april 2023: Mitt förhållande till Kurt V har inte stort ändrats sedan detta skrevs, bortsett från att jag blev varse den Art of Fiction-intervju som han bidrar med i en inbunden samling av Paris Reviews artiklar utvalda för särskilt intresse. En kul anledning till att den blev så pass bra tillstår Vonnegut själv mot slutet: han var inte nöjd med den text som skickades honom för korrektur och godkännande, raderade rubbet och skrev istället en ny med helt egna frågor och svar.

KV: All the great storylines are practical jokes that people fall for over and over again.
Interviewer: Can you give some examples?
KV: The Gothic novel. Dozens of the things are published every year, and they all sell.
Interviewer: Some more examples?
KV: Somebody gets into trouble, then gets out again; somebody loses something and gets it back; somebody is wronged and gets revenge; Cinderella; somebody hits the skids and just goes down, down, down; people fall in love with each other, and a lot of people get in the way; a virtuos person is falsely accused of sin; a sinful person is believed to be virtuos; a person faces a challenge bravely, and succeds or fails; a person lies, a person steals, a person kills, a person commits fornication.
Interviewer: If you will pardon my saying so, these are all ery old-fashioned plots.
KV: I guarantee you that no modern story scheme, even plotlessness, will give a reader genuine satisfaction, unless one of those old-fashioned plots is smuggled in somewhere.