Det är graverande för tidskriftsindustrin att de blogginlägg där man får absolut minst gensvar är de där man lägger ut texten om vad man producerat till det senaste nummer av det magasin vars försäljningsintäkter står för ens försörjning, kunde jag och min vän F konstatera i samförstånd under gårdagen.

Den Kulturkrockkomplettist som ändå förkovrade sig i tisdagens inlägg kanske ändå minns att jag nämnde en intervju med Per Almqvist från The Hives. Jag var inför intervjun aningen nervös, eftersom jag sett mig själv placerad inför hela bandet, som barskt skulle kräva att tituleras med sina artistnamn. Sådant kan lätt bli krystat: “Och nu en fråga till Doktor Matt Destruction, stämmer det att du kör humbuckers på din bas…” Så var emellertid inte fallet, jag fick vara på tu man hand med frontmannen, som var en ytterst ödmjuk, insiktsfull och slagfärdig herre.

Researchen inför intervjun tvingade mig även att definiera mitt eget förhållande till The Hives. Jag har aldrig varit någon större anhängare, men heller inte på något sätt en belackare. Jag var i den breda massa vars förhållande till bandet styrts i stor utsträckning av media, snarare än förstahandserfarenheter – tills jag såg nedan infogade klipp för några år sedan, av en ren YouTubeslump. Med anledning av Musikbyråns tioårsjubileum hade man bjudit in The Hives för att spela den bästa låt som gjorts under de senaste tio åren. När jag frågade honom berättade Howlin’ Pelle att bandet kom fram till att man omöjligt kunde välja en enda, och istället förslog ett medley – en karaktäristiskt smart lösning, eftersom bandet då kunde smyga in en del av sin egen musik utan att det skedde på bekostnad av programmets ambitioner. Resultatet är strålande, och gjorde mig djupt imponerad av flera skäl: Inte bara är genomförandet felfritt – urvalet är gjort med stor fingertoppskänsla, och dessutom humor. Bandet tar låtar som Hey ya! och, roligast av allt, Junior M.A.F.I.A. och gör materialet till sitt eget. Det är generöst, kompetent, roligt och publikfriande, med ett stråk av den arrogans som är bandets signum, och som i själva verket är fundamentet i deras väldigt målmedvetna och i grund och botten omtänksamma showmanship.
– Repetitionen lät inte alls lika bra, men när vi väl körde gick det fint.

Ursprungligen publicerat 19 augusti 2012.

Kommentar den 19 augusti 2023: Jag har haft några stycken upplevelser kring intervjuer som inte varit odelat positiva, och intervjun med Howlin’ Pelle Almqvist var en av dem. Om felet låg hos någon av oss var det rimligtvis hos mig, men allra mest tror jag att själva situationen var att lasta. Enligt följande: Howlin’ Pelle slog mig som en person med stor integritet, och föreföll ta sitt arbete på stort allvar; två ting jag finner mycket attraktiva hos folk i allmänhet, av den sort jag gärna väljer till vänner. Hos ett intervjuobjekt är detta egenskaper som innebär vissa betänkligheter, dock, där karaktäristika såsom bjussig, sorglös och med dålig impulskontroll tidvis utgör genare vägar till en text din redaktör gillar och vars festligaste citat återges i kvällstidningsnotis (att ett mer framgångsrikt massmedium annekterade de bästa bitarna och därmed gjorde originaltexten obsolet ansågs enligt bred konsensus vara det största måttet på framgång ett magasin kunde uppleva under min tid i branschen).

Detta utspelade sig under de år då The Hives var ett av de högprofilerade band som utan egen förskyllan, så vitt jag förstår, blivit inblandade i den så kallade Tambourinehärvan. I kort sammanfattning ur kanhända bristfälligt minne handlade det om att agenturen haft dålig koll på vilka pengar som kommit in från var, och gjort stora utbetalningar till The Hives som det senare inte ansågs ha täckning för, varpå den bisarra situationen uppstod att The Hives blev skyldiga Cardigans pengar. Jag var naturligtvis beordrad att ställa frågor om detta, en olustig situation för mig som inte alls gillar sådant och som vare sig njöt av eller någonsin förstod skälen till negativ fokus i icke-granskande magasinstext. Trist givetvis först och främst för Pelle. Han bet också av denna frågelinje när han lackade på den. Gjorde han rätt i. Det blev lite tryckt stämning. Jag fick dåligt samvete.

Det finns intervjuobjekt som gärna läser igenom och godkänner texter, och de andra (jag har bara träffat en, handen på hjärtat, och det var Jan Guillou) som av olika skäl inte bryr sig. Pelle läste, och hade invändningar mot hur jag citerade honom. Inte i sak, utan mer i ton. Det är en balansakt att transkribera en intervju, där talat språk måste renskrivas, och det är inte alltid lätt rent stilistiskt att få en person att “låta” rätt, i synnerhet då man tvingas formulera om saker för begriplighetens, sammanhangets och utrymmets skull. Där någonstans löper du risk att missrepresentera ditt intervjuobjekt. Ju mer intelligent, läskunnig och inte minst mån om sin framtoning den person du intervjuat är, desto högre blir kraven. Pelle var inte nöjd.

Jag tenderade alltid att bli en aning platoniskt förälskad i mina intervjuobjekt: jag läste i regel allt som fanns att läsa om vederbörande, och utöver den talang som lett till brett erkännande finns en historia av övervunna hinder och spännande upplevelser som inspirerar och imponerar. Jag fick som nämnt stor respekt för The Hives artisteri, skämdes för att mitt första utkast underkänts (jag är till på köpet en väldigt bekräftelsetörstig människa som i ålderns takt motvilligt tvingats förlika mig med tanken på att inga superlativer är nog för att beskriva hur bra jag önskar att allt jag gör ska vara; komplimanger är som att dricka saltvatten) och satte mig därför och transkriberade hela intervjun igen, denna gång mån om att varenda ord var ett ord som faktiskt sagts. Jag skickade honom texten igen för remiss, men fick aldrig svar, vilket jag valde att ta för godkännande. Besvarad platonisk kärlek är jag dock rätt säker på att det inte var. Förlåt, Howlin’ Pelle.

Mån om att själv aldrig känna som jag tror att Howlin’ Pelle Almqvist kände sig efter att ha läst mitt första utkast har jag bestämt mig för att aldrig läsa mina citat efter de intervjusituationer där jag numera själv befinner mig tidvis. Jag valde team Jan Guillou: lycklig, omedveten och obrydd över att den du framställs som inte nödvändigtvis är den du är.