En litterärt bevandrad vän – händelsevis en av mina inspirationskällor till mina romaners Jean Michael Cardell, inte till utseendet men till utstrålningen; du vet den där sortens figur som går runt mörk i blicken och med ett litet åskmoln som satellit, som inte alls tycks inbjuda till närmare förtroenden men som visar sig vara den som stannar kvar efter arbetstid när du verkligen behöver hjälp den dagen, och som inte vill snacka om det efteråt – hörde av sig igår i samband med genomlyssning av Jan Guillous (som en uppvisning i synkronicitet nämnd vid namn igår på bloggen i ett helt annat sammanhang) senaste bok Eventuellt uppsåt:
– Visste du att han skriver en del om 1793?
Det visste jag inte, men får tillstå att jag inte är mindre självupptagen än att jag gärna ville veta mer.

Som nämnt igår har jag träffat och intervjuat Jan Guillou vid ett tillfälle, detta i början av 2012 främst apropå Hamiltonfilmatiseringen Men Inte Om Det Gäller Din Dotter. Det vore förmätet av mig att tro att han minns mig alls från den gången, även jag vet av erfarenhet att den som en gång mött en Natt och Dag tenderar att vara märkt för livet, även i de fall där bäraren av namnet helt misslyckats med att göra personligt intryck (det finns både fördelar och nackdelar med den saken). Jag vill minnas att han korrekt daterade ättens ursprungssekel fritt ur minnet när jag presenterade mig. Det var annars en skräckinjagande upplevelse på många sätt och vis. Jan Guillou är inte känd för sin benägenhet att suffer fools lightly, så att säga. Min vana trogen hade jag läst så många andra personporträtt som möjligt av intervjuobjektet, och visste åtminstone nog för att inte gå i den första fällan – bokstavligt talat, eftersom denna går ut på att inte ta av sig skorna i Jan Guillous farstu. Jan Guillou träffades vid denna tid helst i hemmet, en vacker lägenhet på Östermalm delvis golvlagd med marmor, och där bär man skor, noga avtorkade givetvis, inomhus, eller får sina strumpor kommenterade. Jag ska erkänna att jag var väldigt nära att ta av mig skorna av ren ryggmärksreflex, men stålsatte mig i sista stund.

Det var ett fint samtal, annars. Jag jobbade under denna tid för män så upphetsade av tanken på andra mäns pengar att man med blotta ögat kunde se rodnad och svettpärlor så fort ämnet dryftades, och hade givetvis fått instruktioner om att frågor kring detta ingalunda fick lämnas därhän. Av erfarenhet visste jag att ingen tillräknelig människa svarar rakt ut på frågan om hur mycket pengar den tjänat, men anade ändå att det fanns ett sätt att få just Jan Guillou att svara på den frågan:
Vet du hur mycket pengar du har betalat i skatt under din karriär, på en höft?
Han tvekade inte en sekund:
– 100 miljoner.
Jag nämnde igår den platoniska förälskelsen i intervjuobjekt, och i fallet Guillou handlade det för min del om det faktum att han står fast i en politisk övertygelse som inte vid första påseende tycks rimma väl med hans egen plats i livet: övertygad socialdemokrat trots en socioekonomisk situation som tenderar att uppmuntra till borgerlighet. Jag lägger inte politiska värderingar i det, men kan inte hjälpa att instinktivt respektera vad jag uppfattar som moralisk ovilja till kompromiss. Få människor förblir anhängare till en ideologi som kostar dem något.

Inför intervjun, som var upplagd mycket som en retrospektiv betraktelse över Carl Hamiltons kulturella genomslag genom åren, hade jag läst Jan Guillous självbiografi Ordets Makt och Vanmakt (mycket läsvärd) och där plockat upp en rent konkret insikt som kom till pass året därpå, när jag började skriva just den text som kommenteras ovan. Guillou skriver om arbetet med Arnböckerna, och mer specifikt om språkdräkten. Hans tes är att hur du än vill förhålla dig till ett arkaiskt och förment tidstroget språk kommer du alltid hamna i den sorts svenska som skrevs och talades kring första halvan av 1900-talet. Gå länge tillbaka än så, och du gör det på läsbarhetens bekostnad. När jag själv försökte mig på att skriva historisk text med en ton av 1700-tal märkte jag snabbt hur rätt han hade, och jag vill påstå att mina tidiga försök att förhålla mig närmare till en mer autentisk parlör var en av de bidragande orsakerna till att 1793 så länge refuserades mangrant. Språket i boken som det blev står i stor skuld snarast till de moderniseringar av 1700-talstexter som gjordes under 1920-talet och framåt, och belägger därmed denna den historiska svenska fiktionens Lex Guillou.

Vidare tillhör jag den generation som i högstadiet fick Guillous Ondskan som obligatorisk läsning. Det var en omvälvande upplevelse, inte bara för att boken är så bra i sig, utan också för att den kollektiva läsningen lät mig, en redan frälst lektör, bevittna dess inverkan på klasskamrater som aldrig skulle falla sig in att läsa prosa frivilligt, och som i och med Ondskan blev varse att litteratur också hade någonting att säga dem. Inget ont om Voltaire, men effekten uteblev när vi läste Candide. Hur som helst; det utomordentligt bisarra faktum att den Erik Ponti som jag så led med, oroade mig för, hoppades på och önskade all lycka och välgång under hans vedermödor på Stjärnsberg i kamp mot den vidrige Otto Silverhielm och hans pennalistiska anhang, nu i en fiktiv, parallell samtid kommenterar en text jag skrivit är överväldigande. Och att läsningen avbryts, märk väl, när Carl Hamilton ringer och stör. Min bägare rinner över.