Jag upplever inte mig själv som en speciellt anspråksfull människa (andra har hävdat motsatsen och min självinsikt är begränsad). Med det sagt ska jag villigt erkänna att det finns områden där jag har viss spetskompetens. Ett av dessa områden är den hyggligt obskyra Killinggängetkaraktären Lars Brundin, och detta hävdar jag i kraft av att jag pratat med båda de huvudsakliga upphovsmännen om denne figur: Robert Gustafsson och Tomas Alfredson. Men vi börjar från början.

Jag vore väl knappast ett representativt barn av min tid om jag inte hade en intim relation till Killinggänget. Oavsett vad man tyckte om I manegen…, NileCity och Percy tårar var man så illa tvungen att fingera uppskattning och lära sig nyckelrepliker utantill (medan tyskaglosorna fick ligga nonchalerade) om man ville ha något i sociala sammanhang att skaffa under högstadietiden. Jag behövde aldrig låtsas. Jag tyckte det var roligt.

För mig, liksom för många andra, blev Killinggänget något annat, större, strax före millennieskiftet. Detta sammanfaller med Tomas Alfredsons entré som husregissör, ersättande Walter Söderlund. Fyra små filmer skilde sig markant från tidigare material. Det var absurt, ofta ångestladdat, roligt på sätt som gjorde lite ont. Även om Torsk på Tallinn blev kanoniserad av samma målgrupp som präglades för livet av gruppens juvenilia (folk som undfägnar omgivningen med Percy Nilegård-imitationer på fyllan, företrädesvis) uppskattade jag framför allt Gunnar Rehlin – En liten film om att göra någon illa. Den var rolig, fast inte på ett sätt som får mig att skratta. Jag anade bråddjup som jag inte riktigt förstod. Filmen förefaller vara en dokumentär om hur Killinggänget bestämmer sig för att karaktärsmörda filmkritikern Gunnar Rehlin med hjälp av en elak reklamkampanj. Kampanjen innehöll copytexter som gjorde gällande att Gunnar Rehlin tvingades lämna sitt uppdrag som programledare för Filmkrönikan för att han var tråkig och okarismatisk. Slogans inkluderade Gunnar Rehlin – har inte sex och aningen mer aggressiva Gunnar Rehlin – han utrotar folkslag. Gunnar Rehlin själv medverkade i filmen. När jag intervjuade Tomas Alfredson angående Tinker, tailor, soldier, spy frågade jag honom om just detta. Tomas berättade att Gunnars medverkan naturligtvis var ett villkor för att alls göra filmen, vilket innebar att träffa honom och diskutera saken. Ingen ville dock ge bort filmmanuset till externa källor, varför ett möte bokades in mellan Johan Rheborg, Tomas Alfredson och Gunnar Rehlin på Sturehof. Tomas beskrev det som ett av sitt livs mest absurda möten. Gunnar Rehlin fick läsa manus på plats, och fick därefter frågan om detta var något han kunde ställa upp på. Svävande på målet och vit i ansiktet tillstod han att han tyckte det var rätt elakt, men kunde tänka sig att ställa upp ändå. Stort.

Efter Fyra små filmer kom Spermaharen. Tomas beskrev det som ett prematurt projekt, med tanke på begränsningar i gemene mans bredbandsuppkoppling, etc. Mycket av materialet fick aldrig någon vidare spridning just av detta skäl. Själv minns jag att jag var mycket imponerad över en liten feebackruta, som gav användaren valet att antingen a) hylla sajten eller b) tycka att den var dålig och uppmuntra sajtens administratörer att få din dator att hänga sig. Mycket riktigt hängde sig datorn efter ett pop up-bombardemang om man klickade detta alternativ (jag gjorde det för att pröva, inte som kritik). Spermaharen blev min första kontakt med Lars Brundin. När jag pratade med Robert Gustavsson beskrev han karaktären enligt följande:
– Spermaharen fungerade som en slaskhink för material som var för skruvat, för internt, för konstigt. Jag, Johan Rheborg och Tomas Alfredson gillade att göra märkliga saker som inte behövde förklaras. Lars Brundin var tänkt som ett äkta original, en mångfacetterad exhibitionist. Lars var lite som en mer genuin version av Peter Siepen, som ju klär sig i äggkartonger och gladpack i syfte att få uppmärksamhet. Men Lars kunde även vara tvär och vresig. Han var blond, tjock och konstig. Han ville inte alltid bli tittad på. Han åt bara animalisk föda.

Lars Brundin-sketcherna, som dök upp med ojämna mellanrum, spelades in av Tomas Alfredson själv med en kamera sajten finaniserat, gestaltades av Robert Gustavsson och, förstår jag, assisterades av ytterligare en allt-i-allo. Mitt favoritklipp går ut på att Lars stämmer träff med en kvinna, som strippar för honom i hans hem (ett kråkslott på Djurgården, byggt för någon av herrarna i ABBA, om jag inte missminner mig). När kvinnan klär av sig helt naken visar det sig att hon bara har ett bröst. Åtminstone jag visste inte vad jag skulle tro när jag såg klippet för första gången. Är det roligt? Är det exploatering? Är det bara otäckt? Både Tomas och Robert bekräftade att kvinnan ifråga var en statist och krokimodell som opererat bort ena bröstet till följd av cancer.
Robert:
– Vi började fundera på vad han kunde tänkas ha för sexliv, eller snarare vad han ersatt sitt sexliv med. Slutsatsen blev att han rimligtvis satt och åt ostbågar och tittade på strippande kvinnor i sitt vardagsrum genom en fältkikare. Vi ville också att Lars efter avslutad föreställning skulle bli som män ju ofta blir efter ett samlag; vresig, kort i tonen, överkänslig. Vi ville utreda hur överenskommelsen mellan Lars och strippan fungerade. Kvinnan i klippet var en tämligen välanlitad krokimodell. Hon hade genomgått en bröstoperation och ville vända upplevelsen till något positivt genom att visa sin kropp, vilket hon gjorde med enorm värdighet.
Tomas:
­– Ursprungstanken var att hitta en kvinna som var lika stor som Lars. Vi hittade denna kvinna, jag har glömt vad hon hette, som jobbade som statist och krokimodell. Vi berättade för henne var vi ville göra. Hon fattade grejen, och tyckte inte att det var något speciellt. Hon gjorde liknande jobb varje vecka. När hon tog av sig kläderna visade det sig att hon bara hade ett bröst. Det var lite chockerande när man inte kände till det, men jag tänkte att det enda som var konstigt var mina egna uppfattningar om kroppen: Hon såg ut så, och det finns många som bara har ett bröst. Sådan är verkligheten. Det var dubbla känslor.

För mig är det just de dubbla känslorna som gör klippet odödligt.

Tomas nämnde även ett annat klipp med stor belåtenhet, i vilket den Brundinklädde Robert Gustavsson är beriden på en från Skansen lånad ponny.
– Ponnyn var otroligt liten. Lars Brundin liksom täcker den. Jag stod bakom ett träd och tittade i kameran från lite avstånd, och hittade liksom inte Robert. Han är skitlångt borta i skogen. Var fan är han, tänker jag, och så tar jag ett steg åt sidan. Och då ser man honom, uppe på en höjd, sittades på den där jävla ponnyn. Av någon anledning tar jag ett steg tillbaka. Den lilla rörelsen är det roligaste jag gjort. Jag vet inte varför. Jag blir alldeles lycklig av tanken på att en kameraman befinner sig någonstans ute i skogen, får syn på den här märklige mannen, och så väljer han att ta ett steg tillbaka igen.

Ursprungligen publicerat den 21 april 2012.

Kommentar 21 april 2023: Om Lars Brundin känner jag att mycket av det som behöver sägas sägs ovan, och att jag inte vågar mig på vidare analys utan att bli mer sentimental än du som läsare gjort dig förtjänt av. Apropå Peter Siepen däremot, denna 90-talsikon som nämns ovan, ZTV:s Dorian Gray, drar jag mig till minnes en i mitt tycke festlig anekdot som en kollega berättade för mig om en nyss förliden helg under det tidiga 2000-talet, då jag först började jobba inom media.

En manlig bekant till historieberättaren träffade en tjej på krogen och ömsesidigt tyckte uppstod (ja, jag vet hur sjukt det låter, men det här var alltså kring 2003-2004 då folk faktiskt möttes på det viset). Vår manlige huvudperson var icke hemmahörande i huvudstaden, men döm om hans lycka då vår kvinnliga protagonist visade sig vara det. Typ. Hon hade fått låna en lägenhet över helgen av en kompis. Efter stängningsdags var det därför dit som kosan styrdes. Väl på plats i lägenheten visade den sig ha vissa egenheter. Den var mer eller mindre tapetserad med bilder på Peter Siepen. Posters, urklipp, rentav en gigantisk drapa hängd på en vägg. Den manlige gästen tyckte detta var en aning underligt, men det fanns annat att tänka på just då, och anledningarna tycktes få att skåda given häst i munnen. Natten förflöt, dagen grydde. I gryningsljus framstod det hela som än märkligare. Det fanns bilder av Peter Siepen på toaletten. Till sist tog han mod till sig och frågade:
– Vem är det som bor här egentligen?
Han fick en frågande blick.
– Peter Siepen.