Val med ojämnt antal svarsalternativ lämpar sig illa för svenska förhållanden.

Se på ett av våra stora infrastrukturella fiaskon: Den trefiliga motorvägen. Ponera att du sätter dig i din stenhårda grafitgrå Corolla av 2005 års modell – som lyft direkt ut TF&TF: Tokyo Drift – och beger dig mot dina svärföräldrars landställe i närheten av Uppsala. Den trefiliga E4:an är tänkt att fungera enligt följande enkla mönster, kopierat från autobahn om än i mindre skala: Du börjar med att köra i högerfilen. Om du vill köra om en långsammare bil som ligger framför dig i höger körfält går du ut i mittenfilen. Du passerar framförvarande och återgår därpå till högerfilen. Upptäcker du ytterligare ett långsamt ekipage i mittenfilen, som stör den omkörning du redan påbörjat, har du ytterligare en fil att tillgå: Vänsterfilen. Grundtanken är fortfarande densamma: Efter omkörning återgår du till defaultfilen, den längst till höger. Så här agerar dock endast en försvinnande liten minoritet på svenska vägar. Som förare ser man istället tre filer, och bestämmer sig för att konstant köra i mitten: Man vill inte vara väglus, men inte heller fartdåre. Det ska vara lagom. Samma sak gäller den femgradiga populärkulturella recensionsskalan.

Min fru berättade för mig att hon i torsdags sett Göran Everdahl prata film i SVT:s morgonsoffa (och låt mig innan jag fortsätter klargöra att jag på intet sätt vill ringakta Göran Everdahl här – han har sannolikt glömt mer filmtrivia än jag någonsin kommer lära mig). Tre filmer recenserades. Den första fick en svag trea. Den andra fick en trea. Den tredje fick en stark trea. Fick alla filmerna samma betyg, eller tre olika? Låt oss begrunda detta.

Betygen innebär inte, som lekmannen kan tro, att den allmänt vedertagna femgradiga skalan förvandlats till en femtongradig skala, där varje enskilt betyg har triodecimaler i form av fågel, fisk och mittemellan. Dessa grader förekommer bara i mittsegmentet: Tvåor, treor och fyror kan beskrivas som svaga eller starka. Behovet att hålla sig i mitten, inom rimlighetens gränser, lagom, är på våra breddgrader så stort att det krävs fler nyanser just här. Man skulle kunna säga att en svag trea borde motsvara en tvåa, och att en stark trea är en fyra, men icke. Jag vill hävda att det svenska femgradiga betygssystemet i själva verket är tregradigt: Normala filmer kan endast tilldelas betygen två, tre och fyra. Allt annat är rena anomalier.

Ettor och femmor delas mycket sällan ut. För att en film ska få en etta i betyg måste den ha mötts av nästan universella fördömanden. Den måste vara representativ för en filmgenre som utgör en öppen dörr för frätande kritik: Splatter, pajashumor, Sean Banan. Den måste i princip även vara moraliskt förkastlig ur perspektiv av vad som råkar vara politiskt korrekt just då. Chloe Sevigny måste utfört fellatio i den. Den måste vara så dålig att målgruppen kan förutsättas vara en kategori människor som det är fullt halal att uttala sig förklenande om, typ Böda Camping-statister. Musikmässigt krävs det att du är Takida, Agent Bulldogg eller könspunk för att hamna här nere. Du måste lyckas kränka skribentens val av livsstil på ett personligt plan.

Femmor, då? Under mina forna dagar som redaktör bestämde jag mig på grund av en misstanke för att gå igenom samtliga recensioner som det aktuella magasinets huvudsaklige musikkritiker skrivit under en period på sex-sju år. Det visade sig att han aldrig satt en femma. Jag hörde av mig till henom för att förhöra mig om vederbörandes egna synpunkter på fenomenet, varpå recensenten på fullt allvar gjorde gällande att femmor endast är förbehållet ”klassiker”. Hen kunde med andra ord inte tänka sig att dela ut högsta betyg annat än postumt, så att säga: Det är möjligt att Dark Side of the Moon kan få en femma, men i fall bara några decennier efter utgivningen, när hela världen hunnit nå konsensus om dess förtjänster. Ur konsumentupplysningssynpunkt anser jag att detta gör recensionen värdelös, och kritikern olämplig för uppgiften.

Filmmässigt gäller, logiskt nog, ett omvänt förhållande jämfört med scenariot med lägsta betyg. För att tilldelas högsta betyg måste filmen tillhöra rätt genre, regisseras av en person med oförvitlig bakgrund, beröra rätt teman, hyllats internationellt vilket gör att vad som kan uppfattas som en utstucken haka kan försvaras med källhänvisningar.

Den av mig kanoniserade kritikern Roger Ebert gjorde för många år sedan en utsvävning i en text, där han berörde sin betygsfilosofi: En publik som läser en recension av I Love You Man vill inte veta hur bra den är i förhållande till Gudfadern II. De vill veta hur bra den är i proportion till jämförbara filmer, säg The Hangover. Alla läsare förstår detta instinktivt, men det tycks alltså synka dåligt i en kultur där ett opus som belönas med fem plus/getingar lyfts upp till omslagsmaterial för kvällstidningarna. Personligen anser jag att en film som Bridesmaids svårligen hade kunnat vara bättre än den var utan att byta genre: Detta innebär högsta betyg. Men nej, ty det är en tramsig komedi och därmed inte kvalificerad. Ebert kör för övrigt med den överlägsna fyrgradiga betygsskalan, som genom jämna tal avlastar skribenten från faran att råka kora något mediokert till mästerverk, eller såga något som kanske inte var fullt så dåligt.

Ett annat betygsträsk förekommer inom spelvärlden, där normen är tiogradiga betyg – inte sällan även med decimaler, vilket gör dem hundragradiga. Logiken bakom detta är att ett antal olika faktorer ska bedömas, och att ett spel med snygg grafik och högklassig ljudbild kan belönas med 5,5 trots att själva spelet är en handlingsmässig och spelmekanisk katastrof. Jag förstår inte detta heller. Man lär sig snabbt att varje betyg under sex är förbehållet någonting som bedöms mer eller mindre ospelbart, och att kurvan därmed är helt asymmetrisk jämfört med en femgradig skala. Jag misstänker att betygen från början var avsedda att, tvärtemot svenska normer, kunna skilja olika mycket bra spel från varandra: Final Fantasy VII kan få 9,8, Ocarina of time 9,9. Jag förstår tanken. Å andra sidan spelar naturligtvis inget system någon roll om man bemannar redaktionen med kritiker som ger Skyrim 10.0 enkom för att berättiga hypen.

Ursprungligen publicerat 24 april 2012.

Kommentar 24 april 2023: Film, musik och spel berörs alla ovan. En minst lika underlig situation föreligger vad gäller litteratur, och tillfälle har beretts mig att stifta närmare bekantskap med denna på senare år, såsom mottagare av kritik. Det visar sig nämligen att du som författare är maktlös att förhindra vem som helst från att tycka vad som helst om dina alster. Det är rentav en del av kontraktet med allmänheten. Inför varje givet utlåtande har du endast att inta den rätta ställningen och hoppas att det som väntar är ett uppskattande klapp över höftledskammen och inte det flata brännbollsträet med hål borrade för att minska vindmotståndet.

Dels har du den professionella kritikersfären, där normen är att något sifferbetyg inte alls delas ut. Jag dristar mig till att gissa att det en gång i tiden betraktades som en självklarhet att litteratur var en mer högstående form av underhållning med en publik kapabel att dra sina egna slutsatser utifrån en resonerande text, medan lättviktiga ting såsom film och musik attraherade en målgrupp som behövde tilltalas på bönders språk, det vill säga medelst lättfattlig betygskala. Denna norm har bestått in till våra dagar, om än på oklar grund.

Å andra sidan ser vi paradigmskifte i form av betygssammanställande tjänster såsom exempelvis Goodreads (eller Storytel med fler, dock utan att här göra misstaget att förväxla ett inläst verk med det faktiska verket, vilket jag betraktar som ett helt eget medium som bör bedömas på egna meriter) där ett verk erhåller ett aggregerat betyg baserat på medelvärdet av samtliga som lämnats. Här råder en situation som skiljer sig radikalt från det gamla inlägget ovan, symptomatiskt för det digitaliserade och anonyma samhällets benägenhet till polarisering. Stark åsikt premieras. Ajöss allt vad lagom är. Eller som en kollega valde att formulera en inte ovanlig betygsättningsfilosofi: “Den här boken var inte ALLS vad JAG förväntade mig, därför får den en ETTA.” Helt i enlighet med just detta schablonpåstående märks den omvända effekten särskilt i bokserier: När en författare hittat sin kärnpublik går det inflation i betygen; det är de redan frälsta som läser vidare, och betyget blir mest en indikator för inbördes ranking av titlarna.

Jag hörde länge till de författare som ansträngde mig för att läsa varenda enskild åsikt om mina verk. Jag översatte läsarbetyg från kyriller. Jag ville veta vad folk tyckte. Kanske finns där lärdom att dra. Som upphovsman visade det sig snabbt att varje omotiverad åsikt är av föga intresse. Varken etta eller femma gör mig gott om inte tyckaren vinnlagt sig om att förklara sin syn på storhet eller svaghet. Jag är inte bekant med privatrecensenten, och därför är jag utlämnad åt själva texten för att förstå åsiktens ursprung. Skriven text avslöjar så mycket om den som skriver: Hur vederbörande för sitt resonemang, hur mycket tid och tanke som lagts både på läsning och kritik, referenser antyder belästhet och brukas för att sätta saker och ting i relation till varandra på ett relevant sätt. Jag behöver förstå vem som tycker för att kunna avgöra om detta är någon det står inom min makt att blidka, och huruvida detta alls vore önskvärt.

Här snubblar vi in i utkanterna den nyligen uppblossade språkdebatten om de och dem där jag har en åsikt som jag tror många delar men få vill uttrycka: Jag är en anhängare av de och dem eftersom oförmågan att särskilja dessa i skriven text gör mig mer benägen att bortse från det som skrivs (givetvis beroende på sammanhang, jag skulle inte låta ett nödmeddelande gå ohört bara för att språkbehandlingen lämnar övrigt att önska), en ynnest i tider då det finns mycket att läsa. Det är lite som en lingvistisk motsvarighet till varningstriangeln bak på A-traktorer som till medtrafikanter förmedlar vital information: Den här kör bara i 30!
“1/5. Karaktärerna i denna boken var inte bra. Jag kunde inte relatera till de.”
Eller för all del:
“5/5. Jättebra bok. Hejade så på dem goda.”

Det mest givande betyget för mig som upphovsman är ett betyg med förbehåll skrivet av en uppenbart insatt och intelligent skribent som pekar ut svagheter i mina verk på ett så väl underbyggt sätt att jag håller med om dem, hjälps till att se någonting som undgått mig. Där och då finns potential för utveckling. Lektörsutlåtanden åtföljde några av refuseringarna av 1793. Utan dem skulle boken aldrig bearbetats till en form värdig publicering.

Jonas Thente sammanfattade i DN vad han ansåg vara den rimligaste frågeställningen för en kritiker inför anmälan (ursprungligen stipulerad av Matthew Arnold, 1822-1888, om jag inte missminner mig) att beakta även för den som driver opinion på amatörbasis: Vad försöker detta verk åstadkomma, och hur väl lyckas det med den saken?