I. Scenen: The Sicilian Scene, True Romance, 1993

II.
1987 blev Quentin Tarantino klar med sin första film, ett amatörprojekt med speltid på 70 minuter och titeln My Best Friend’s Birthday. Budget: 5 000 dollar. My Best Friend’s Birthday tog fyra år att få klar, filmad på 16 mm i svartvitt och med rollerna besatta av filmteamet och diverse kollegor på den videobutik där Quentin själv jobbade. Den avslutande av de två enda existerande filmrullarna gick under till följd av en eldsvåda i det fotolabb där klippningen ägde rum, varför endast filmens inledande 36 minuter bevarats åt eftervärlden. Trots att filmen aldrig setts i fullständigt skick (inledningen visas då och då på filmfestivaler) blev en filmälskande videoexpedit varse sitt kall i livet, och delar av manuskriptet till My Best Friend’s Birthday inkorporerades med ett annat manus, till True Romance.

Medan han själv arbetade med Reservoir Dogs sålde Tarantino två manus, som enligt vissa obekräftade källor från början var en del av ett och samma, ett mastodontprojekt om ett par på flykt undan lagens långa arm. Det ena hamnade hos Oliver Stone, som genomförde så omfattande ändringar att Tarantino endast erkänns som upphovsman till grundhistorien: Natural Born Killers, ett projekt som Tarantino själv försökt få till stånd med en budget på 500 000 dollar, utan att lyckas. Det andra manuset såldes under mindre påtvingade former, och hamnade hos Ridley Scotts bror Tony: True Romance (en del av pengarna gick till den Chevrolet som John Travoltas karaktär kör i Pulp Fiction). Båda filmerna står i stor tematisk skuld till Terence Malicks film Badlands, med en ung Martin Sheen i huvudrollen, något man anspelar på i filmmusiken till True romance – en pastisch på Carl Orffs Gassenhauer, skriven för filmen av Hans Zimmer.

Tony Scott förvaltade Tarantinos originalmanus med långt större vördnad än Oliver Stone: Dialogen är i princip oförändrad. Scott har gjort två avgörande förändringar: Liksom Reservoir Dogs var True Romance från början tänkt att berättas icke-kronologiskt, vilket Tony Scott frångick. Scott gav också filmen ett lyckligt slut.

The Sicilian Scene, som den blivit känd, utgör en höjdpunkt även i en film som har väldigt få svaga stunder, inte minst tack vare den obegripligt stjärnspäckade ensemblen (James Gandolfini, Gary Oldman, Brad Pitt, Michael Rapaport, Tom Sizemore, Chris Penn, Val Kilmer, Samuel L Jackson…). Dennis Hopper och Christopher Walken hade aldrig tidigare spelat mot varandra, men har bara sju år mellan sig och kände varandra väl, vilket båda oberoende av varandra angett som skäl till styrkan i scenen. Båda är kända för att gärna improvisera kring materialet. I den aktuella scenen väljer båda att inte göra det, utan håller sig ordagrant till vad som stått skrivet, med två undantag: Orden ”eggplant” och ”canteloupe”, som av någon anledning föll sig naturliga just då.

Vad händer? Hoppers karaktär inser att han kommer att stryka med oavsett, och att hans enda chans att ge sin son och sonhustru en chans är att provocera Walkens Don Vincenzo att döda honom. Han berättar sin långa historia, vars enda poäng är att tygla mafiosons rasism till en punkt där mord blir den enda hedersamma utvägen. Mest välspelad är den i de glimtar Dennis Hopper ger av att han vet precis vart det hela är på väg. Man ser rädslan i hans ögon när han drar sina halsbloss mitt i sin förställda lustighet, då Walken tittar bort eller vänder ryggen till. Det går vägen. Hopper får en snabb död, istället för mer sprit hälld i öppna sår. Att som regissör utan avtal om final cut övertyga ett oroligt filmbolag att en så uppenbart apart scen är berättigad i en över två timmar lång film lär ha varit allt annat än enkelt – det är en stor komplimang till alla inblandade att denna scen getts precis den tid den behöver, och tillåts breda ut sig över en tolftedel av en film som handlar om något helt annat.  

Tarantino har berättat att han fick hela utläggningen om det sicilianska folkets moriska ursprung berättad för sig i monologform av en svart rumskamrat, mer eller mindre som den förekommer i filmen. När Tarantino själv bestämde sig för att dra historien för en siciliansk bekant föddes tanken på att importera det hela till ett filmmanus.

När Dennis Hopper fick höra att han skulle bli skjuten i huvudet på nära håll uttryckte han för regissören sin skepsis över säkerheten. Tony Scott bedyrade att det hela var fullständigt ofarligt, utan att få gehör. Scott bad då jourhavande specialeffektsassistent att demonstrera genom att avlossa pistolen på nära håll mot Scotts egen panna. Resultatet blev att Scott fick ett blödande jack i pannan och föll ihop, varpå herrarna i samförstånd enades om att låta Walken stå lite längre bort under avrättningen.

Min favoritdel av scenen är när en av Vincenzo Coccottis hejdukar, som inte förstår engelska, frågar den andra om vad som egentligen hände, och får en mycket lakonisk sammanfattning på textad italienska:
– He said that Sicilians are spawned by niggers, so Don Vincenzo killed him.

Ursprungligen publicerad 26 april 2012.

Kommentar 26 april 2023: Trots att Tarantino inte själv regisserade filmen höll han länge denna scen för det bästa han skrivit, ända fram till den i viss mån snarlika öppningssekvensen i Inglorious Basterds, där Christoph Waltz blodisande gemytliga SS-officer förhör en bonde.

Här ser vi för övrigt början på den i Kulturkrock långkörande inläggsserien Om En Scen, som gav mig en ursäkt att förkovra mig i filmtrivia. Jag längtar redan till nästa vecka, då vi tittar närmare (igen) på Robert Shaws USS Indianapolis-monolog från Hajen, den lilla scen som kanske ligger mig allra närmast om hjärtat.

En annan bit rolig filmtrivia från True Romance handlar om Gary Oldmans figur Drexl Spivey, vars många scener ströks både ur detta manus och senare likaledes ur manuset till Pulp Fiction, där han också skulle förekommit. Endast en scen filmades. Oldman var rätt upptagen då Tony Scott hörde av sig. Scott förklarade sig oförmögen att på ett representativt sätt berätta vad filmen handlade om, men sa i alla fall att Oldman var tänkt att spela en vit kille som tror han är färgad, tillika en hallick. Oldman tackade ja på stående fot, och lade sedan ner betydande tid och energi på att själv utforma Drexl Spiveys manér och utseende. Oldman fick sina dreadlocks fixade av kostymören som tidigare varit hans perukmakare i Francis Ford Coppolas Dracula, och den kontaktlins han bär i ena ögat är också Draculas.