Mitt i livet gavs jag ynnesten att byta bana, och lämna den karriär som dittills varit min. Jag kunde se tillbaka på en mängd misstag jag begått, och bestämde mig för att försöka göra bättre ifrån mig framledes. En sak jag var omedveten om som yngre handlar om orsak och verkan hos personlig antipati, och hur lång den tidsskala är som råder i det lilla svenska samhället under vår tid på jorden. Mer konkret: Folk försvinner inte. De dyker upp i nya roller. Skaffa dig en fiende i din egen generation och ni kommer följas åt livet ut. What goes around comes around. Av detta har jag lärt mig att välja mina strider.

Jag valde denna.

Bilden ovan föreställer dörren in till hiss- och trapphus på en av de källarvåningar som används som garage i den byggnad där jag har mitt kontor. Just denna dörr har en egenhet, vilken också framgår av bilden: här han man placerat en ventilationstrumma vars huvudsyfte är att rädda senfärdiga innehavare av parkeringsplats från döden genom koldioxidförgiftning. Redan första gången jag besökte garaget fick jag stifta bekantskap med den, placerad omedelbart ovanför dörren som den är: den blåser ut luft, och den gör det med stor övertygelse (jag har besökt andra våningar enkom för att jämföra, och ingenstans är luftströmmen så stark som just här). Du som går ovetande mot dörren kommer garanterat att kliva rakt in i luftstrålen, som är stark nog att tvinga upp dina läppar tills båda kinderna flaxar i höjd med öronen . Betydande våld görs mot varje exponerad kroppsöppning och vad du än gjorde med håret i morse är ett minne blott. Lösa persedlar går förlorade. De efterforskningar jag gjort kring ventilationssystemet har låtit mig spåra det österut, och gör gällande att det var just dessa komponenter som gjorde det möjligt för Jackie Chan och hans team av dödsföraktande stuntmän att filma specialeffekterna i slutet av The Armor of God 2: Operation Condor, varför denna scen ger en hyggligt representativ bild av hur mina morgnar brukade se ut:

Det tog förvånansvärt lång tid innan jag lärde mig att ducka runt luftstrålen och därmed kunna börja min dag oantastad. Med färdigheten väl förvärvad började jag uppskatta den. På min nyvunna kunskap följde känslan av att behärska världen, tillfredsställelse, medvetenhet. Jag började mer och mer uppskatta den VVS-montör som gjort det på ytan illa övervägda valet att sätta utblåset just här, denne zenmästare i blåställ. Hen ville säga mig något och jag har hört. Jag kände hur jag växte som människa, och djupt inom mig spirade tacksamhetens värme.

Som den uppmärksamme läsaren redan kan ha notera av bilden ovan har dock systemet en svaghet: munstycket kan vinklas. Det dröjde därför inte länge innan jag en morgon fann följande situation:

Fuck that shit, tänkte jag, om än mer välformulerat och tryfferat med relevanta litterära referenser.

Denna växelvisa justering av ventilationsmunstycket, där jag och mina antagonister ej kan vinna samsyn, har pågått av och till i åtskilliga år nu. Jag vet vilka de är, om inte till namnet: Att en människa skulle begå en osjälvisk handling till fördel för sin nästa har mina historiska studier lärt mig är någonting som aldrig händer på riktigt. Munstycket flyttas inte androm till omtanke. Detta är någon som är oförmögen att lära sig, och i vredesmod stöter till aluminiumtratten varje morgon då hon bevisar sin motståndskraft mot inlärning samt för att slippa störas framledes. Detta är fienden. Eller rättare sagt: Inom henne bor fienden.

Jag och min kollega F har huserat i byggnaden i ett drygt decennium och hör rimligtvis till de mer etablerade hyresgästerna. Företag flyttar in och ut, aldrig förr skådade bilar dyker upp i garaget, och just när jag tror att striden om munstyckets inriktning vunnits, kanske med en frälst själ som följd, börjar kampen på nytt: någon färsk mellanchef har fått kontaktlinserna utblåsta eftersom vederbörande inte klarar av att tillryggalägga tio meter ostimulerad från bilsäte till hisskupé utan att kolla om det hänt något kul på TikTok eller vafan hen nu har sin vederstyggliga bärbara elektronik till.

Är inte detta, kära läsare, vår tids stora slag, utkämpat som diorama? Det står mellan dem av oss som bestämt oss för att ta strid för vår bibehållna kognition och vår status som tänkande varelser, och de andra, de som av dumhet eller med berått mod träffat valet att fördriva sin snålt beskurna livstid i en ström av omedelbar behovstillfredsställelse på ett sluttande plan mot förflackning?

Hit med inte längre. Jag har valt att ta strid. Märk världen, o ni levande döda.

Jag bjuder er vind i håret, en pust av nuet till att sopa samman en tankevärld i skärvor. Sätt era segel, styr mot bättre hamn.