Intellektualisering av musik är en ständigt aktuell fråga: Visst går Lana Del Rey att tralla i duschen, men hur äkta är hon? Hur mycket gata? Blir musiken sämre av att vara en produkt, snarare än ett genuint uttryck för en driven konstnärssjäl? Det kanske hjälper att titta på fenomenet från rakt motsatt vinkel: Om ens musik suger, spelar det väldigt liten roll hur äkta man är. Jag ber nu juryn rikta er uppmärksamhet mot bevisföremål A: GG Allin, 1956-1993, må han vila i en frid han sällan tycks ha känt i livet. Om äkthet vore det bärande kriteriet bakom listplaceringar och kulturellt genomslag skulle vi alla lyssna på GG idag.

Samtidigt finns det något uppfriskande med GG. Han satte ett exempel som få kan följa: Medan en ung Marilyn Manson satt i logen och svor över hur jobbigt det är att applicera olikfärgade kontaktlinser inför varje gig levde Allin som han lärde, förvisso till priset av regelbundna fängelsevistelser. Medan Allin sedan 19 år är död och begraven väntar i varje ung och naiv deathmetallyssnares framtid en liten besvikelse, då hen inser att de idoler som sjunger om helvetet, massmord och köttets förgänglighet till vardags är fullt funktionella människor som uppskattar en välgrillad flintastek och vid påstötning beskriver sin lyrik som metaforer. Det skulle sannolikt inte GG gjort.

GG föddes inte som GG, naturligtvis. Han föddes som Jesus Christ Allin, efter att hans djupt troende tillika psykiskt instabile far fått en uppenbarelse under en sen graviditetsnatt i familjens isolerade timmerstuga i New Hampshires skogspartier: Den son som födas skulle, skulle växa upp till att bli en stor man, helig, en messias. Det äger väl på sätt och vis sin riktighet, lite beroende på vad man läser in i begreppet. Namnet stod naturligtvis som garant för att Allin mobbades skoningslöst under hela sin uppväxt, en positiv effekt av vilket blev att han tilläts utveckla närstridsfärdigheter som skulle komma att tjäna honom väl under den artistkarriär som följde.

Tolv år gammal fick Allin hjärnhinneinflammation till följd av ett fästingbett. Det har spekulerats i att han aldrig riktigt återhämtade sig från denna.

Efter att ha agerat batterist i diverse rock- och punkorkestrar tog GG steget till att bli frontman i slutet av 70-talet. Inspirerad av artister som Iggy Pop och Stiv Bators kom GG att bli en utagerande och provokativ estradör, men det var först i samband med inspelningen av albumet Hated in the nation (1987) som alla pusselbitar i den ikoniska Allinkonserten föll på plats, ett mönster som han sedan troget höll sig till fram till sin död.

Inspelningen av Hated var en komplicerad affär, då GG var konstant full och/eller hög, och inte direkt var känd för sin tillmötesgående samarbetsvillighet ens nykter och på gott humör. Man spelade helt enkelt in en synnerligen kaotisk repetition inför kvällens föreställning, kompletterad med de få livespår som han spelas innan konserten avbröts. GG:s misshandlade som vanligt sig själv med mikrofonen: Han brukade slå sig själv med den i ansiktet till blodet forsade och eventuellt någon av de få kvarvarande tänderna flög ut. Inför just denna kväll valde GG:s tillfällige livvakt och roddare att slå vad med GG: 20 dollar mot att han bajsade på scenen. GG var inte den som var den, och införskaffade på stående fot en veckoförpackning av laxativ, som han omedelbart inmundigande.

Redan innan giget stod det klart att det skulle bli en minnesvärd tillställning: GG tvingades jogga på stället för att hålla kontinensen, och till tonerna av de första riffen gav ringmuskeln manöver. 20 dollar tjänade. GG, endast iförd jockstrap och hundhalsband, började kasta avföring på publiken och följde upp med att slå och sparka varje åskådare som gjorde misstaget att komma inom räckhåll. Vid det här laget hade de makter som tillhandahöll konsertlokal dragit slutsatsen att detta inte var riktigt vad man tänkt sig, och beordrat utkastarna att göra med GG vad deras yrkesnamn antyder. GG hade dock vid det här laget smetat in sig själv i sina egna exkrementer, vilket avskräckte ordningsmakten ytterligare ett tag. Uppträdandet fick en hel del press, skivan sålde så mycket som ett GG Allin-album någonsin skulle göra och GG hade hittat sitt framgångsrecept.

GG kom under sin karriär att bli mycket bekant med diverse institutioner: Sjukhusets akutavdelning, till följd av alla de brutna ben och blodförgiftningar som blev den naturliga följden av hans destruktiva livsstil, samt fängelser och häkten, där han i regel hamnade i samband sina uppträdanden att ha grundligt brutit diverse statliga obscenitetslagar och misshandlat sina egna fans.

GG Allin gjorde sitt sista gig sommaren 1993, vilket händelsevis även blev hans sista dygn i livet. Uppträdandet låg inom fastställda estetiska ramar, bortsett från att GG:s ökändhet lett till att folk i regel hade ett hyggligt hum om vad som väntade och var beredda på att slå tillbaka när marodören gick till attack med micken. Mot slutet av sin karriär mötte Allin allt hårdare mothugg från sitt moshpit. Giget avbröts snabbt, varpå Allin gick loss på inredningen och tog till gatan, insmord i bajs och endast iklädd shorts, följd av en skara fascinerade beundrare. Kvällen slutade på en hemmafest, där Allin injicerade heroin och tuppade av. Glada fans passade på att fotografera sig själva med hans slappa och sönderslagna kropp, ovetande om att han redan var död.

Allins begravning var en mytomspunnen tillställning, omsorgsfullt dokumenterad och sökbar på YouTube. Fortfarande insmord i samma avföring, osminkad och otvättad, iklädd skinnpaj och jockstrap ligger GG på lit de parade inför en samling aspackade anhöriga, däribland brodern Merle. De häller sprit i hans mun, sätter på honom hörlurar med hans egen musik, sätter tända cigg i hans kalla mungipor. Så vandra våra stora män.

Ursprungligen publicerat den 28 april 2012.

Kommentar den 28 april 2023: Jag får väl konstatera vid genomläsning av denna gamla text att GG mest av allt framstår som ett öppet sår av existentiell smärta, som det samhälle han verkade i misslyckades kapitalt med att vare sig förstå eller hjälpa till större välmående, och det bästa jag kan komma på att anföra till dess försvar är att att GG sannerligen inte gjorde det lätt för det.

Nedan en intressant intervju med en förvånansvärt välartikulerad beundrare av GG, som delar med sig av kära minnen. För min del väcks vissa frågor kring själva intervjusituationen och vad som kan ha föregått den, men det kanske bara är jag.