Låt oss först prata om Tsutomu Yamaguchi.

Tsutomu-san var en liten men värderad kugge i det japanska industrimaskineriet, under andra världskriget desperat sysselsatt av regeringen med att tillhandahålla tekniska lösningar åt en expansionsplan som snabbt urartat till en mardröm och ett konkret hot om amerikansk invasion. I augusti 1945 befann sig Tsutomu på en tre månader lång affärsresa till Hiroshima, utlånad av sin arbetsgivare Mitsubishi. På morgonen den sjätte begav han sig tillsammans med två kollegor till tågstationen för att återvänta hem, men kom i sista stund på att han glömt det livsviktiga sigill som vid den aktuella tidpunkten (och än idag) används som personlig signatur i landet. Ensam vände han därför på klacken och begav sig tillbaka till jobbet. Han befann sig därför i hamnområdet klockan 08.15, då bombplanet Enola Gay släppte atombomben Little Boy över stadskärnan. Tsutomu har i efterhand berättat att han hörde ljudet av planet och såg hur det under sin långsamma passage släppte ifrån sig ett föremål förankrat i två små fallskärmar. Han mindes ett förblindande ljus, och hur han föll. Little Boy frigjorde energi motsvarande 18 kiloton trotyl över staden, bildade ett eldklot med en diameter på 370 meter och skapade en eldstorm i centrala Hiroshima som slukade runt nio kvadratkilometer av urban bebyggelse.
Tsutomu överlevde. Temporärt blind, med spräckta trumhinnor och brännskador över större delen av kroppen släpade han sig till ett skyddsrum och fick första hjälpen. Trots sina skador satte han sig på ett tåg och inställde sig på sitt arbete som vanligt, mumiefierad i bandage, den nionde augusti i sin hemstad. Nagasaki. Tsutomu har i efterhand berättat att han som bäst höll på att beskriva den förfärliga destruktiva kraften i Hiroshimabomben för sin förman när bombplanet Bockscar släppte atombomben Fat Man som detonerade 500 meter över staden, tre kilometer från Tsutomus arbetsplats. 21 kiloton. 39 000 människor dock på fläcken. Dock inte Tsutomu, den ende av regeringen erkände överlevande av båda atombombningarna. Hans dotter har berättat att hon minns honom som konstant insvept i bandage under hela hennes uppväxt. Han tappade allt hår, återfick aldrig hörseln på vänsterörat, drabbades av katarakter, leukemi samt njur- och levercancer till följd av den enorma strålningsdosen. Inget av detta hindrade honom från att uppnå en vördnadsvärd ålder av 93 år. Han dog 2010.

Låt oss därpå prata om Violet Jessop.

Violet var irländska till ursprunget, men född i Argentina efter att hennes far bestämt sig för att emigrera. Vid vuxen ålder återvände Violet till hemlandet och slog sig in på en karriär som båtvärdinna. Tack vare allmän kompetens och tillmötesgående inställning fick hon anställning ombord på RMS Olympic, sin tids största lyxkryssare. Den 20 september 1911 krockade Olympic med det brittiska flottfartyget HMS Hawke strax utanför Isle of Wight. Tack vare närheten till hamn lyckades Olympic ta sig till torra land innan sänkningen var ett faktum, men fakta kvarstod: Violet hade precis förlorat sitt jobb. Hon sökte sig vidare inom samma karriär, och fick 1912 en ny position som värdinna ombord på nybyggda RMS Titanic (händelsevis ett systerskepp till RMS Olympic) som begav sig ut på sin jungfrufärd i april samma år. Fyra dagar senare kolliderade man med det berömda isberget och gick till botten med 1 600 passagerare kvar ombord. Inte Violet, dock, som i kraft av kön och anställning gav plats i livbåt 16, en av dem som dagen därpå räddades av RMS Carpathia.

Efter första världskrigets utbrott föll det sig naturligt för Violet att bidra till krigsinsatsen i egenskap av sjuksköterska. Tack vare sin marina erfarenhet mönstrade hon på sjukhusskeppet Britannic (av en ren händelse ett systerskepp till både RMS:erna Olympic och Titanic, konverterad från kryssningsverksamhet till mer livsnödvändiga användningsområden). Fartyget befann sig i Egeiska havet när det gick rakt på en sjömina. Britannic sjönk på rekordtid, då samtliga gluggar råkade stå öppna för ventilering. Dock inte Violet, som räddades av en livbåt. Efteråt uppgav hon att hon denna gång var snabb att få med sig sin tandborste, det föremål hon saknat mest under tiden i livbåt efter det att Titanic gått till botten.

Ursprungligen publicerat den 2 maj 2012.