I går eftermiddag satt jag tillbakalutad i en sporadiskt upprättad mobil struktur på Södermalm och betraktade hur en liten plastsäck monterad på en elektrisk vagga sakta men säkert fylldes av blod ur en ven på min vänstra arm.
– Om möjligt ser jag gärna att blodet går till en vampyr som av moraliska skäl bestämt sig för att avhålla sig från att ta mänskligt liv, berättade jag för sköterskan medan jag klämde rytmiskt på den tilldelade boll av skumplast som håller flödet igång tills 4,5 deciliter uppmätts. Hon log mot mig på ett sätt som med alla önskvärd tydlighet förmedlade hennes förmodan att detta meningsutbyte sannolikt var kvartalets höjdpunkt i mitt sociala umgänge. Tji fick hon, ty redan samma kväll tittade jag och min fru på 1994 års Interview with the Vampire, detta som en följd av att nämnda hustru precis avslutat boken med samma namn, och lyckades missa filmen då det bedrog sig. Med anledning av detta, samt lite annat som vi kommer till senare, är ämnet för dagen vampyrer i litteraturen.

År 1816 gick till historien under namnet The Year Without a Summer. Hela planeten drabbades av ett märkligt klimatfenomen som sänkte medeltemperaturen med nästan en grad Celsius (vilket säger lite om hur ömtålig vår tillvaro är). Anledningen var sannolikt ett stort vulkanutbrott i Indonesien kombinerat med en period av låg solaktivitet, och följderna blev en lång vinter, en kall sommar, missväxt och hungersnöd. Under den ännu frostiga våren 1816 begav sig äkta paret Percy och Mary Shelley till schweiziska Geneve för att tillbringa sommaren i en villa där poeten och libertinen Lord Byron huserade, Villa Diodati. Sommarnöjet regnade inne, och hela sällskapet fann sig istället dag efter dag och natt efter natt församlad framför villans stora eldstad, där man sysselsatte sig med högläsning ur en samlingsvolym med tyska spökhistorier. Byron föreslog en sorts tävling, där var och en i kretsen gavs uppgiften att skriva en egen skräckberättelse och läsa den för den övriga församlingen. Sommaren i Villa Diodati 1816 bidrog med två hörnstenar till den moderna skräcklitteraturen, varav ingen kom från sällskapets hittills mest bemärkta litterära berömdheter, poeterna Byron respektive Percy Bysshe Shelley: Först och främst den korta historia som Mary Shelley under de kommande åren vidareutvecklade till romanen Frankenstein, men även en kort novell vid namn The Vampyre, författad av Byrons personlige medikus John Polidori.

Polidori utgick från de östeuropeiska folksagornas vampyr, en primitiv gengångare som reser sig ur graven och mördar om nätterna. Polidoris genidrag var att modernisera varelsen, och kombinera dess övernaturliga natur med hans egen patients: Liksom Lord Byron blev Polidoris vampyr en dekadent adelsman och aristokrat utan samvete, ständigt på resande fot och med en aura av vagt hotfull sexualitet. The Vampyre etablerade en stereotyp som skulle komma att bli allmängiltig i ungefär 150 år.

30 år gick innan vampyren gjorde sitt nästa stora gästspel inom populärkulturen, i form av ett antal brittiska häften för folklig konsumtion, sålda på marknader och i billiga boklådor: Varney the Vampire, en serie berättelser om en adlig vampyr som i samlad form kom att uppgå till 220 kapitel och närmare 900 sidor. Sir Francis Varney, ansatt av en vampirism han inte kan hjälpa, kuskar runt Europa med kölvattnet fullt av dränerade lik. Under seklets andra halva kom Joseph Sheridan La Fanus Camilla, som tog fasta på vampyrens sexuella undertoner, och etablerade ytterligare ett tema som kommit och gått i genren: Homosexualiteten. Camilla är delvis en vampyrhistoria, och i lika hög utsträckning en lesbisk romans.

Varney the Vampire, Camilla och Polidoris The Vampyre blev de stora källhänsvisningarna när irländaren Bram Stoker skrev sin Dracula 1897, där vampyrmyten återbördades till folktrons Östeuropa och skickligt flätades samman med den sadistiske Vlad Tepes, pålspetsaren, prins av Valakiet. Dracula kom att bli långt mer inflytelserik än sina föregångare, och etablerade genrekonventioner som kom att stå sig under större delen av 1900-talet: Kistsovandet, bloddrickandet, dialekten, slängkappan, det ensliga slottet på sin otillgängliga bergstopp.

Det skulle dröja ända till 60-talet innan nästa stora steg i evolutionen av vampyren kom. Dark Shadows var en såpopera med ockulta och övernaturliga teman, sänd på ABC till fördel för en liten men trogen kultpublik. Ett år efter premiären förde serien en tynande tillvaro, tills man introducerade karaktären Barnabas Collins – en vampyr. Barnabas Collins kom att bli omåttligt populär, och eftersom såpoperans långrandiga format öppnar för allsköns förvecklingar och osannolika karaktärsutvecklingar kom Barnabas allt mer att anta rollen av en antihjälte snarare än en antagonist. Detta tema blev grunden till ett antal böcker om karaktären, skriven av författarinnan Marilyn Ross. Barnabas Collins får vi för övrigt återse i Tim Burtons filmatisering av såpan, också titulerad Dark Shadows, med svensk premiär nu på fredag, spelad av Helena Bergström. Förlåt, Johnny Depp.

Tio år efter Ross första bok i serien publicerade Anne Rice Interview with the Vampire, som blev startskottet för en tio böcker lång romansvit, påbyggd med diverse crossoverböcker som utspelar sig i samma verklighet. Anne Rice böcker – som är utmärkta – satte en ny standard för vampyren, nu som en tragisk hjälte, ansatt av moraliska och etiska dilemman, drabbad av ett tillstånd som kanske eller kanske inte är naturligt, men som icke desto mindre ställer ett ofrånkomligt biologiskt imperativ: Döda eller dö. Ett annat genomgående tema i Rices böcker är sensualitet och homoeroticism, kombinerat med gedigen kvalitet i berättande och historiska skildringar. Serien har, mycket välförtjänt, sålt över 80 miljoner exemplar. Anne Rice gjorde sina vampyrer arvlösa tidigt under 2000-talet efter att ha återgått till sin barndoms katolicism, men har sedermera avsagts sig alla kopplingar till organiserad religion och rent allmänt löst ut recept på chill pills.

Anne Rice fallna vampyrmantel har landat i famnen hos dels Charlaine Harris och dels Stephanie Meyer. Den förstnämnda har annekterat den förvånansvärt passande tonträffen i korsbefruktningen mellan vampyrer och den amerikanska södern som Rice exploaterade i den första Vampire Chronicles-boken, men tonat ner det gotiska franska påbrået till en skitigare och mer kontemporär miljö, och tvekar heller inte att blanda in annars bannlysta ingredienser som humor. Stephanie Meyer har, å sin sida, anammat den allvarligare delen av vampyrmyten med transponerat genren till tonårsromansens domäner, med enorm framgång.

Publiceringen av den första boken i Stephanie Meyers Twilightserie sammanfaller mer eller mindre med John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. Där Harris gjorde pastisch på Harlequinromanser och Meyer riktade sig mot unga vuxna planterade Lindqvist ut en vampyr i den genre som näst deckaren är mest gångbar på den svenska litteraturmarknaden: Barndomsskildringen. I det tidiga 80-talets betongsterila Blackeberg träffar en ensam pojke en flicka som varit jämnårig med honom i hundratals år, som inte fryser i snön och som tvingas lämna sin utkylda lägenhet om nätterna i jakten på de lokala pizzeriaalkisarnas dunkande halspulsådror. Liksom hos Rice drar Lindqvists bok paralleller mellan vampirism och utanförskap, fast, för första gången, ur ett barns perspektiv, den sociala isolering som kommer genom mobbning och förföljelse medan vuxenvärlden blundar. Resultatet är enastående bra, och står sig som något av det mest innovativa som hänt genren sedan 70-talet.

Ursprungligen publicerat den 3 maj 2012.

Kommentar den 3 maj 2023: Jag upplever sällan att namnet Anne Rice nämns i belevade konversationer om god litteratur om det inte är jag som nämner det. Synd, kan jag tycka. Jag är väldigt svag för den värld hon bygger upp, där skräck får stå tillbaka för sensualism. Tills anno 2014, vill säga, då Prince Lestat dök upp. Det faktum att jag inte alls tyckte om den gav mig flera nyanser av ångest.

En av dem handlar om erosion av talang. Sick Boy, spelad av Jonny Lee Miller i Danny Boyles film med samma namn (jag tror att repliken är unik för filmen, minns den inte från Irvine Welshs bok) sammanfattar detta i sin “unifying theory of life”, ifrågasatt för sitt filosofiska värde av Mark Renton medan de två skjuter luftgevär på pitbullterriers från en avskild kulle i någon edinburghsk park: “First you have it, then you lose it, then it’s gone forever.” Jag får tillstå att verkligheten tycks vara sålunda beskaffad i mångt och mycket, men skräms av det, och har väldigt svårt att förstå varför någon som en gång presterade så väl rent kreativt plötsligt slutar göra det, och i värsta fall gör ett magplask så spektakulärt att man måste gå tillbaka till arkivmaterialet för att utreda huruvida vederbörande kunde dyka ordentligt ens från början. Boken är en utomordentligt valhänt hantering av den egna mytologin, som gör svår skada i kraft av sin status som kanon. Till min fasa upptäcker jag vid beskådning av Rices bibliografi att hon hann med att skriva ytterligare två installationer i bokserien om Lestat de Lioncourt innan hon gick ur tiden.

Min andra källa till ångest handlar om vad jag misstänker är den åldrande författarens dilemma (Anne Rice var halvvägs till 80 när Prince Lestat kom ut, och hon gick bort så sent som 2021). Tänk dig följande: Du har sålt miljontals böcker, du är rik och uppburen, du är väletablerad och erfaren. Du är på din tolfte förläggare, som är avsevärt yngre än du själv. Det blir svårare och svårare att hitta folk att lita på som du ser som dina likar. Du kan det här nu. Men det gör du inte. Du är ingalunda immun mot den hemmablindhet som drabbar alla författare. I den mån någon sa till dig att åtminstone 300 sidor kunde redigeras bort ur ditt opus nästan var som helst lyssnade du inte, och resultatet av din tjurskallighet blev förödande. Alternativet är ännu mer skrämmande: Du är omgiven av jasägare som inte törs säga obekväma sanningar, och håller dig fast övertygad om att det du åstadkommit är av högsta karat, varpå kritik och läsarbemötande kommer som ett dråpslag. Jag var inne på detta även i fallet Hilary Mantel och The Mirror & The Light för inte jättelänge sedan.

Nämnas kan apropå John Polidori och Lord Byron att Polidoris huvudfunktion i Byrons entourage var som driftkucku. Byron drev med honom skoningslöst, allra helst inför publik. Så lämpligt att The Vampyre blev Polidoris hämnd.