I. Scenen: ”USS Indianapolis monologue”, Hajen, 1975.

II.
Inspelningen av Hajen blev en problematisk sådan. Steven Spielberg insisterade på att alla scener som utspelade sig på öppet vatten även skulle spelas in på öppet vatten, vilket innebar att ensemble och filmbesättning flyttades till Martha’s Vineyard, där de efter långa tagningar till sjöss var utelämnade åt umgänge med varandra, ofta i efterdyningarna av sjösjuka. Det söps konstant, och i synnerhet Robert Shaw (filmens Quint) och Richard Dreyfuss (Hooper) hamnade på kant med varandra: Shaw var tävlingsinriktad och full i fan, och provocerades av Dreyfuss arrogans över den fina kritik han fått för sin nyligen premiärvisade film Duddy Kravitz – ett förhållande som ekar karaktärernas, och som bidragit en hel del till den speciella personkemin. De tre mekaniska hajar som beställts fungerade så sällan att filmteamet började referera till hela produktionen som ”Flaws”. Allt skulle vara klart på 55 dagar: Det tog 159. Spielberg själv fick höra att hans regissörskarriär var över – ingen i branschen hade någonsin spräckt en deadline med mer än hundra dagar.

De trasiga hajattrapperna tvingade fram en mängd förändringar i manus. Då det begav sig såg man detta som en katastrof, men i efterhand har Spielberg själv beskrivit det som en gudagåva. Det var tänkt att hajen skulle debutera i helfigur redan i filmens första scen, där en simmerska attackeras nattetid. Istället tvingades man filma på natten i mörka vatten, och visa attacken genom att släpa skådespelerskan fram och tillbaka med vajrar. Senare i filmen uppfann man diverse sätt att antyda vithajens närvaro med små medel: De gula flytelement som fästs med harpun och som var tänkta att tvinga upp fisken till ytan, exempelvis. Bristen på specialeffekter skapade ett vakuum som fylldes med dialog. Bland många scener som gått till filmhistorien finns vad många håller för en av de bästa monologer som fastnat på celluloid: Kapten Quints minnen från sänkningen av USS Indianapolis under andra världskrigets slutskede.

Tre personer var inblandade i denna fyra minuter långa och extremt suggestiva lilla sekvens: Pulitzerprisvinnande dramatikern Howard Sackler blev först med idén att koppla samman Quint och Indianapolis (sambandet förekommer inte i Peter Benchleys bok). Den legendariske manusförfattaren John Milius anlitades för att renskriva och spetsa till dialogen, och blev besatt av Indianapolismonologen till följd av sitt eget stora intresse för militär historia. Milius är mest känd för starka manus med minnesvärda onliners: Han skrev Coppolas Apocalypse Now (”Charlie don’t surf”) och de tidiga Dirty Harry-filmerna (”Do you feel lucky? Well, do ya, punk?”), och på senare år även HBO:s fantastiska Rome. Bröderna Coen är för övrigt mycket goda vänner med Milius, och John Goodmans karaktär Walter Sobchack från The Big Lebowski är ett plågsamt troget porträtt av Milius, som sitter i NRA:s styrelse, är en inbiten vapensamlare, stenhård republikan och gjorde allt han kunde för att ta värvning under Vietnamkriget trots att han flera gånger fick avslag av hälsoskäl. En sista bit kuriosa om Milius: Det var hans idé att buren i UFC:s MMA-tävlingar skulle vara åttkantig, ett förslag han lanserade medan han hjälpte organisationens pionjärer att hitta investerare.
Den siste att påverka USS Indianapolis-monologen var skådespelaren Robert Shaw själv, till vardags dramatiker med både tongivande Shakespearetolkningar och en handfull egna pjäser under bältet. Första inspelningen av scenen blev inte bra nog, då de inblandade gått lite väl hårt åt spriten tidigare samma dag. Man gjorde ett nytt försök dagen efter, och det är dessa klipp som syns i filmen.

Sänkningen av USS Indianapolis gick till mer eller mindre som den beskrivs, med den modifikationen att det datum som nämns i filmen är fel: Skeppet torpederades och sjönk dagen efter, den 30 juli 1945. Man hade levererat de vitala delarna till atombomben Little boy, vars initialstrålning bara några dagar senare reducerade centrala Hiroshimas befolkning till spöklika slihuetter inbrända i ruinfasaderna. Mellan Guam och ön Leyte hanns man upp av den japanska ubåten I-58. Två torpeder träffade, och en kvart över midnatt sjönk man. Hela sänkningen tog endast minuter, och 300 av den 1 200 man starka besättningen följde med skeppet ner i djupet. 880 man överlevde, utelämnade åt ett fåtal livbåtar. Majoriteten hade bara sina flytvästar att förlita sig på.

Nödsignaler gick ut från Indianapolis innan hon sjönk, och tre radiostationer nåddes. Ingen av dem hörsammade nödropen. Vid den ena stationen var mottagaren berusad. Vid den andra hade befälhavaren gett order om att inte störas på några villkor. Den tredje trodde att samtalet var japansk propaganda. De män som hamnar i vattnet blev kvar i tre och ett halvt dygn. De nästan hundra timmarna i filippinska sjön resulterade i den största mängd hajattacker som någonsin noterats. Ett snabbt växande stim av tigerhajar och årfenshajar gjorde ett smörgåsbord av de försvarslösa överlevarna, som efter tre dygn befann sig i ett flytande slakthus av likdelar och blodiga ryggfenor. Den andra augusti upptäckte ett plan på rutinpatrull de kvarvarande klungorna av flytande sjömän och varskodde flottan. Av de nästan niohundra överlevde 317.

Ursprungligen publicerad den 4 maj 2012.

Kommentar den 4 maj 2023: Det blir svårare med åren att inte låta som en gnällig gubbe som slentranmässigt avfärdar nyskapad populärkultur och närsynt sätter gamla käpphästar på piedestal. Men den här scenen! Märk hur sällan det klipps. Shaw får göra sin monolog mer eller mindre oavbruten, baserad på förstklassigt manus och med förstklassigt skådespeleri: Shaw är alltså i allra högsta grad britt, och baserade sin Quint på en annan figur i ensemblen, Craig Kingsbury. Kingsbury var en lokal fiskare från Martha’s Vinyard som i Hajen spelar rollen som Ben Gardner, en opportunistisk klåpare som lockas att delta i hajjakten från sin alldeles för lilla båt, vilken senare i filmen hittas demolerad med hans döda kropp i. Kingsburys jobb var mer eller mindre att spela sig själv, och Robert Shaw bestämde sig för att göra ungefär samma sak. De är till och med rätt lika till utseendet.

Vi behöver inga effekter utöver den subtilt suggestiva musiken som börjar smyga sig på i takt med att vi anar vad det är vi ska få höra. Det är utomordentligt otäckt, ger en nyckel till figuren Quints bevekelsegrunder som berättigar de osympatiska sidor han hittills visat, och placerar oss stadigt på hans sida framledes. “I’ll never put on a life jacket again.” Brrr. Och detta var ändå själva definitionen av mainstream då det begav sig. Idag tittar vuxna människor på datoranimerade superhjältar som slår sönder färgglada saker i nyversion av någonting som steg ner från idévärlden för en mansålder sedan till fördel för (huvudsakligen) unga män i nedre tonåren, transplanterade till en cineastisk värld renons på orsak och verkan. Ur led är tiden. Lesser sons of greater sires are we.