Bloggen nås i dessa dagar, tidig maj i nådens år 2023, av nyheterna om att de många försöken att göra film av Cormac McCarthys magnum opus Blood Meridian från 1985 – en bok som haft svåröverdriven betydelse för mig personligen, som jag läst många gånger, och sist i ordningen parallellt med John Sepichs utredning av bokens källmaterial, Notes on Blood Meridian – ännu inte är en död häst som Hollywood piskat färdigt.

Många som, i likhet med mig själv, funnit någonting i Blood Meridian som inte går att få på annat håll har blivit besatta av tanken på att få se verket på vita duken. Tommy Lee Jones, personligen bekant med McCarthy sedan länge, hörde till de första. Ridley Scott har varit där i krokarna kring Kingdom of Heaven, liksom Oliver Stone innan han istället gav sig på att göra film av ett originalmanus skrivet av McCarthy själv, den i mitt tycke nästintill oförlåtliga The Counselor. James Franco, som i åratal lagt ner stor möda och energi på det ena egenhändigt finansierade experimentella lågbudgetprojektet med litterär förlaga efter det andra, kom så långt att han gjorde en halvtimmes testmaterial i syfte att vinna finansiering, men gick i slutändan bet på en teknikalitet kring rättigheterna till verket. Och nu senast då John Hillcoat, till synes klippt och skuren för uppgiften då han dels rönt framgångar med McCarthys The Road, dels gjort The Proposition, Nick Cave-författad western som väl får sägas röra sig i Blood Meridians tassemarker.

Personligen håller jag tummarna lite extra mycket för att detta projekt inte blir av. Det talas tidvis om böcker som inte går att filma, och ofta motbevisas tesen förr eller senare, i regel som följd av att en sorts specialeffekter uppfinns som tidigare var omöjliga tekniskt eller finansiellt. I fallet Blood Meridian är jag särskilt negativ eftersom precis allt som jag uppskattar med verket ifråga är helt avhängigt av att det rör sig om en bok, med allt det unika som detta medium kan erbjuda över alla andra. Det obegränsade.

För den oinsatte: Blood Meridian har inte mycket till handling. Snarare en serie tablåer. Vi följer The Kid, en våldsam och utstött hopplösing som sakta men säkert graviterar mot en samling skalpjägare under ledning av en John Joel Glanton (en faktiskt historisk person, känd för eftervärlden främst genom en obskyr självbiografi författad av en av hans hantlangare, Samuel Chamberlain, betitlad My Confession och den huvudsakliga källan till det mest som händer i Blood Meridian). Glantons krets får betalt per skalp insamlad från de många indianstammar längs mexikanska gränsen, som inte stillatigande tänker se sina urgamla marker annekterade av nybyggare. Denna våldsamma födkrok urartar snart i fullskaligt kaos och vansinne, i synnerhet då man inser att det inte är alldeles enkelt för arbetsgivarna att skilja en mexikansk skalp från en indiansk dito. Massaker på massaker följer, och man får vara bra morbid för att se slutet som lyckligt.

I Glantons sällskap hittar vi Judge Holden, en väldigt lång, väldigt korpulent och väldigt hårlös figur som gänget hittar sittande naken på en sten i öknen medan de flyr krutlösa undan blodtörstiga förföljare. Han ger inte intryck av att ha någonting bättre för sig än att vänta på just dem. Holden, som förefaller veta ungefär allt och besitter fallenhet för varje given färdighet, visar herrskapet hur krut kan tillverkas av naturliga ingredienser, och man kan därmed segra och överleva. Mystiken tätnar då var och en i Glantons krets, inklusive The Kid, har minnen av att ha mött Holden en gång förut, ensam och i ett helt annat sammanhang. Holden och hans sanna natur, placerad i de gränsmarker mellan metafysik och vanföreställning där varje läsare själv äger domvärjo, besjälar Blood Meridian, och gör den till en för mig och andra bottenlös källa till fascination. I stort sett alla som någonsin uttalat sig om Blood Meridian i termer av film och rollbesättning har i sammanhanget nämnt Marlon Brandos skräckinjagande uppenbarelse i slutet av Apocalypse Now som referens, och visst, de är inte helt fel på det, men här krävs långt mer än att citera TS Eliot i skumrask.

Blood Meridian fungerar egentligen enbart som litterärt verk på grund av sitt språk, som minst av allt hör hemma i ett westernsammanhang. Det är ett krångligt, gammeltestamentligt, arkaiskt, ofta makalöst vackert och poetiskt, som gör en ändlös kavalkad av bestialiska dåd till någonting långt större, och skapar en juxtaposition mellan mänsklig handling och mänskligt uttryck som fött spaltmeter och åter spaltmeter av essäer, kritik och analyser. Hur detta skulle omsättas framgångsrikt till film, ett medium som begränsas av vad vi kan se och vad skådespelare kan gestalta, övergår mitt förstånd, och, om det mot alls odds skulle lyckas kan jag för mitt liv inte begripa hur målgruppen skulle se ut. Jag tänker mig den stereotype Hollywoodmogulen – i mitt undermedvetna på pricken lik Tom Cruises Les Grossman från Tropic Thunder – som kollar branschmedia om hur bankable McCarthys namn är, och tänker sig att Blood Meridian kanske är eller åtminstone kan fås till att vara någonting i linje med No Country For Old Men, The Road eller för all del The Counselor, och som kommer tappa cigarren i knäet vid första konfrontation med en historia renons på förhållanden, vackra människor, tilltalande sexscener, heroism och allt vad konventionell handling heter, ett bottenlöst schakt av becksvart misantropi grävt som ett öppet sår mitt i den så utbrett romantiserade vilda västern under 1800-talets mitt, händelsevis födelseplatsen för den nation som skulle växa till global dominans. Döpt i blod.

Nedan Francos halvtimme av proof-of-concept, som väl har sina stunder, men som också mer än något annat bevisar premissens svaghet: den Judge Holden vi ser är spektakulärt feltänkt och illa rollbesatt, och hade egenhändigt sänkt den färdiga filmen lika snabbt och skoningslöst som någonsin Hayden Christensen Star Wars-franchisen, eller den japanska ubåten USS Indianapolis från i torsdags.

I en tyst biroll ser vi Luke Perry (1966-2014 , må han vila i frid). Har jag berättat om mig och Luke Perry? Tidigt i min karriär som knattereporter åkte jag på att göra en telefonintervju med Perry apropå hans roll i svenskproduktionen Äntligen midsommar! Han var väldigt trevlig och lätt att snacka med. Han avslutade samtalet enligt följande:
– Really nice talking to you, Nick, and I’ll definitely check in with you next time I’m in Stockholm so we can hang out together.
Jag hade stor ångest över detta rätt länge. Vad fan skulle jag och Luke hitta på tillsammans, liksom? Spela Final Fantasy i min ungkarlskvart, vilket var vad jag huvudsakligen ägnade mig åt när jag inte slet hund för att hålla deadline något sånär? Helvete. Han hade nog större förväntningar, han som varit med i Bevvan och allt. Det var med en blandning av lättnad och besvikelse som jag senare i livet insåg att Luke aldrig någonsin skulle ringa upp mig, utan att det bara är så jänkare snackar.