Det är inte lätt att vara en player efter 20 år på scenen. Jag pratar om tv-spel. Om vi räknar bort en uppsjö Amigaspel, Sonic the Hedgehog på Sega Megadrive, textäventyr av Adventure-snitt och Doom, som jag kunde spela endast genom att knäcka det med stor paranoida ofta ändrade lösenordet på plastbrorsans pc medan han var ute och söp, var Ocarina of time min första stora kärlek i spelvärlden. Ren magi. Soldathemmet tillhörande A7/LV3/MekB18 Visby hade ett tiotal Nintendo 64-konsoler. En riktare på en av min plutons 77B-haubitsar var en jävel på Zelda, och fick ofta rycka ut kvällstid för att hjälpa mig med en spellogik som jag ännu inte greppade till fullo. Om dagarna övade jag ålning-medelst-hasning och fick stenar i skrevet och AK5-magasin i tänderna, om nätterna utforskade jag Hyrule med en älva på axeln och en tam ponny.

Metal gear och Final fantasy VII hjälpte mig överleva studenttiden. Om nätterna festade jag och om dagarna balanserade jag materia mellan mina magiska svärd.

När jag fick mitt första jobb ärvde jag inom något år posten som spelrecensent och anförtroddes en hockeytrunk full av konsoler och spel. Lyckan över detta grumlades endast av insikten att jag aldrig skulle hinna spela dem.

Två saker drabbar den åldrande spelentusiasten: Man blir mer och mer kräsen, och man får mindre och mindre tid. Dessa två faktorer samverkar för som garanter för att få spel blir en lika omvälvande upplevelse idag som de kunde vara för tio år sedan. Visst, jag tycker att Dragon Age, Heavy rain, Uncharted och Red dead revolver är utmärkta spel. Men ändå. Det var bättre förr, för att jag var någon annan då.

Så kom Demon’s souls i fjol, på sommaren. Först ryktesvägen: Ett japanskt kultspel, importerat i liten skala till väst utan hopp om några betydande försäljningssiffror. Folk hatade det eller älskade det. Det svåraste spel som någonsin gjorts. Sådant fuckar med ens arrogans. Man måste pröva. Efter tio timmar var jag färdig med spelet: Det var omöjligt. Jag dog och dog och dog och dog och dog. Inga möjligheter gavs att spara mina framsteg: Varje nytt förnedrande frånfälle raderades den gångna halvtimmen av ansträngning ur tillvaron. Det var som om den aldrig funnits. Något fick mig att göra ett sista försök. Det tog mig över tröskeln.

Demon’s souls kom att bli mitt livs kanske starkaste spelupplevelse. Det fick mig att tänka om hela konceptet med spel i underhållningssyfte, men även att ifrågasätta saker i mitt verkliga liv, att begrunda varför det alls är värt att göra vissa saker men inte andra. Mest av allt kom det att kretsa kring ett koncept som artikulerades bäst av den amerikanske revolutionstänkaren Thomas Paine under det glada 1700-talet: What we obtain too cheap, we esteem to lightly. Det som är för lätt att få saknar värde. Det svåra är efter genomförandet oändligt mycket mer tillfredsställande än det simpla. Dagens spel är tillrättalagda, lättspelade, fulla av hjälpmedel som gör att avancemang garanteras med ett minimum av insats. Demon’s souls var raka motsatsen. Den sinnessjukt välplanerade spelmekaniken spelar ut dig mot din egen girighet: Gå tillbaka till alltings början och levla upp innan du dör, eller ta ett steg och riskera allt. Man tar det där extra steget många, många gånger innan man lär sig veta bättre. Samtidigt ökar dig skicklighet. Även om din karaktär står still i utvecklingen händer saker i din hjärna och i din finmotorik. Att lära sig spela Demon’s souls är inte som att spela ett spel, det är som att lära sig spela ett instrument.

Förutom sin krävande natur bjöd Demon’s souls på koncept som kändes helt nya på en marknad där repetition av det välbeprövade är standard. Det finns i princip ingen handling. Man vandrar runt i en hopplös, dödsdömd värld med fantasytema, full av antydningar men inga klara besked. Här upptäcker man långsamt en av de mest säregna co-oplösningarna någonsin: Din värld överlappar med andras. Du kan se andra spelare som förbipasserande spöken, spelandes samma bana som du i realtid. Du ser dem dö som du, eller leva. De kan lämna meddelanden skrivna på golvet som varnar dig för annalkande fara. Om de lämnat en speciell signatur kan du kalla in dem i din värld, där de som en fantomsilhuett kämpar vid din sida tills de dör. På samma sätt kan du hjälp andra. Man kan inte kommunicera annat än genom vissa förutbestämda gester, vilket gett upphov till en mycket speciell form av etikett: När man först träffas bugar man för varandra. Alla gör det. Ingen har någonsin kunnat artikulera varför – i Demon’s souls faller det sig naturligt. En dylik ömsesidig respekt för medspelare kan du ju försöka hitta i Call of Duty, där pårökta fratboys ifrågasätter din sexualitet utan nämnvärd provokation.

Ett av de mest hårresande tillfällena i Demon’s souls uppstår i en tornliknande terräng full av aska och eld, då man plötsligt kallades in till en annan spelares värld vare sig man vill eller ej. I den wiki-kultur som uppstått kring spelet beskrivs händelsen bara som ”Special Event”, förekommandes endast på just denna plats och under förutsättning att vissa villkor uppfyllts. Du kallas in för att agera banans slutboss åt en annan spelare. Hjälper du honom genom att låta honom döda dig, eller gör du tvärtom? Först efter tre genomspelningar (svårighetsgraden höjs med 20% per varvning) kunde jag släppa Demon’s souls.

I början av oktober i år kom uppföljaren Dark souls, vida omskrivet som långt mer krävande än sin föregångare.

Jag fick panik. Jag hade inte tid. Jag jobbar heltid, har en fru, frilansar på fritiden, har andra intressen och egna projekt. Den enda tiden att tillgå är då jag normalt sover. Så fick det bli. Sedan jag började spela Dark souls samma dag som det landade i brevlådan i ett vadderat kuvert från Namco Bandai har jag lagt ner 120 timmar på det. Tre hela arbetsveckor. Jag blev tvungen att börja om från början efter de första 90 timmarna, till följd av ett misstag som inte gick att reparera. Jag klarade det i förgår, assisterad i det avgörande ögonblicket av en inlånad japan vid namn Kii-chan. Tveklöst det bästa jag varit med om inom spel. Undrens tid är inte förbi.

Ursprungligen publicerat den 11 december 2012.

Kommentar den 9 maj 23: Detta gamla inlägg, som föregår bloggens beslut att följa linjär postning, får nytt liv här idag med eftersom jag egentligen hade tänkt skriva om mitt inköp av en Playstation 5 härom månaden, och det magnifika återfall till spelande som blev följden av From Softwares senaste alster Elden Ring – vilket skapat perfekt symmetri i min frånvaro från spelvärlden i och med att jag tog avsked med Dark Souls 2, och gör mitt återtåg till Elden Ring, vars upplägg anses vara en nostalgisk blinkning åt de numera klassiska Dark Souls-spelen – avklarat härom veckan och för närvarande två tredjedelar slutfört i andra resan, där någonting fantastiskt just hände när jag jag låg hemma förkyld igår. Stay tuned. Prolog i form av ovanstående ger nödvändig kontext.