Spel med själ II: Elden Ring

Efter år av pandemi och därmed följande halvledarbrist gick det så att införskaffa en PS5 utan att betala ockerpriser till en bulvan, vilket man så sakteliga börjat ångra bittert att man inte gjorde redan för två år sedan. Konsol köptes hur som helst, och blott timmar efter leveransen var Elden Ring nedtankat och påbörjat.

Under det knappa decennium där jag osjälviskt prioriterat fostran av nästa släktled framför egen eskapism har mycket hänt. From Software, kring släppet av Demon’s Souls en nischstudio med excentriska idéer som huvudsakligen angick konnässörerna, har ärvt världen. Souls-spelen växte i ryktbarhet och popularitet under sin livstid och följdes upp av Bloodborne år 2015. Spelen återintroducerade sedan länge fossila koncept som orsak och verkan, och nådde en växande publik i måttfåran som fann detta vara ett fräscht och häftigt grepp. Elden Ring, släppt 2021 men med bildligt talat avskurna hälsenor till följd av PS5:s distributionsproblem, blev sålunda en braksuccé, sålt i kring 20 miljoner exemplar. Hur blev det så? Att detta skulle handla om att profanum vulgus till mans utvecklat god smak faller på sin egen orimlighet, så varför? Jag vill mena att den hemliga ingrediensen stavas fåfänga. Var och en sin egen mikrokändis i egenhändigt blåst bubbla av sociala medier, och att torgföra sina framgångar i ett spel så utmanande som Elden Ring ger en väg bland många att annonsera sin förträfflighet (det vore för övrigt intressant att se statistik över hur den medelmåttiga spelavklarningsprocenten hos de många köparna ser ut).

Är det svårt, då? Tja. Jag vet inte. Själv har jag transcenderat begreppet så till den grad att det saknar innebörd. Mina ångestridna timmar i Demon’s Souls och Dark Souls har låtit mig uppnå Soulsspelens nirvana. Jag kan förlora en halv miljon runor utan att höja ett ögonbryn, förnedras av en vida underlägsen fiende till följd av bristande koncentration utan att hemfalla åt eder mer svavelosande än att detta ju var nedrans förargligt, nedkämpas av övermakt tjugo-trettio gånger på raken med jag långsamt lär mig motståndarens rörelsemönster utantill och sällar det till muskelminnet, reducerar hens hälsostapel en millimeter till per eget dödsfall till segern är min och dopaminpåslaget nära överdos… Min ändalykt har garvats immun mot träsmak, mitt ansikte en gipsad dödsmask av bibehållen likgiltighet. From Software har lärt mig mer om stoicismen än Zeno av Citium. Rent mekaniskt är parametrarna kända sedan gammalt: Du rör dig i tredje person, du måste lära dig att alltid ha ett halvt öga på den indikator som visar hur varje aktiv handling (utfall, parad, flykt) utarmar din energi och som i händelse av tömning lämnar dig helt naken inför nästa anfall med säker död som följd, liksom att släppa garden i mikrointervall för att låta samma mätare återhämta sig nog för dig att slå tillbaka. En ynka felbedömning och ditt kokta fläsk är stekt. För varje nedlagd fiende samlar du på dig av spelets valuta, fordom själar, numera runor. Dessa använder du för att stiga i grad och förbättra dina färdigheter. Dör du lämnar du dina runor där du stupat, möjliga att återerövra om du når samma punkt igen, längs en väg där varje nyss fallen fiende lever på nytt. Dör du på vägen går de förlorade för alltid och själv är du utblottad. Med ojämna mellanrum säkra lägereldar, trösterika flammor i terrängen. Grepp att klamra dig fast i på din väg mot okänt mål, ett i sänder.

Värt att nämnas är den hörnsten av spelet som en enig kritikerkår tycks ha bestämt sig för att tiga ihjäl: multispelarläget. Liksom i tidigare Souls-spel kan du på vissa platser kalla in en eller två hjälpare till din värld, som belönas om de lyckas i föresatsen att bekämpa den fiende som utgör kulmen i varje etapp. Detta är ett måste för att inte bara klara spelet, utan för att alls se framåtrörelse. Att bara ha en enda bundsförvant som distraherar en fiende är en enorm fördel. I get by with a little help from my friends. Som ensamspelare hade jag aldrig, aldrig, aldrig klarar mig ens en bråkdel av spelets resa, och heller inte tyckt den vara mödan värd. Som Elden Ring är nu uppstår ett vackert, altruistiskt kretslopp, där de spelare som hjälper dig i regel är avsevärt bättre rustade för denna hänsynslösa värld. När du själv kommit längre kallas du att hjälpa dem som är svagare. Jag noterar att etiketten sjangserat en aning sedan sist jag vandrade i From Softwares världar, då ett frejdigt “hello” bildat norm istället för den fordom allenarådande bugningen, förutsatt att du inte spelar mitt på dagen, då andelen japaner bland motspelarna är desto fler till följd av tidsskillnaden. Icke desto mindre hälsas det artigt, och i regel tas vackert avsked om ärendet bringas framgångsrikt i hamn.

En begåvad manusförfattare jag mött kom en dag med ett häpnadsväckande allmänt påstående om dramaturgi: Folk minns inte handling. De minns annat. Scener, karaktärer, miljöer, förhållanden. Hans paradexempel för folk kring min ålder är Dödligt Vapen, en film varje medlem av generation X sett minst tio gånger. Men vad handlade den om? Ingen vet. Danny Glover och Mel Gibson sprang runt och sköt på grejer med härlig jargong. Därmed inte sagt att handling är oviktig – om det finns ett undantag till denna regel är det att folk har fotografiskt minne för dålig handling och bristande intern logik, och sådant stör de sig på något inåt helvete.

Likt få andra verk har Souls-spelen, dit Elden Ring hör, förstått och anammat denna tes. Jag ser det idag som det mest iögonfallande med dem. Världen är mörk och skoningslös, och förefaller anknyta till fantastikens konventioner av mörka slott och djupa dalar, men närmare än så kommer de aldrig. Även om Elden Ring är långt mer mättat på vad som brukar kallas lore än sina föregångare har jag, som snart har två hela genomspelningar under bältet, väldigt diffusa begrepp om världen och vad som pågår i den, vilka som befolkar den och vad deras bevekelsegrunder är. Det verkar som om något pågår, men du som spelare är perifer i dessa främmande länder, och de erkänner sig inte skyldiga dig något, minst av allt klarhet. Själv vet inte om jag är ond eller god, om mitt skövlingståg över okänd kontinent är en ädel kamp eller ett massmord. Det antyds att jag är en död och förtappad själ, och hemsöker dessa nejder efter en katastrof som dömt världen till en ändlös cykel av förruttnelse och sönderfall. Svek, förräderi och girighet anas bland nedstörtade gudar som förvridits till monstrum. Huruvida det står i min makt att ändra tillvarons öde förtäljer inte historien. En viskning kommer från någon, någonstans: You’ll be Elden Lord, yet. Men varför, hur? Osäkerheten bidrar till en fascinerande känsla av förfrämligande, lynchiansk. Ett mysterium som låts bestå, långt livskraftigare än någon lösning. Nog anar du att vilket slut du än väljer kommer det inte att vara lyckligt, för detta är inte en saga av den sort som slutar väl. Snålheten med information accelererar engagemanget i den sällsamma värld du får uppleva. För sällsam är den, till filosofi och estetik. Ful och vacker, och vacker i sin fulhet, och ful mitt i skönheten. Blek höstsol skiner på drivor av lik. Gnistor dalar ner ur spökträdens brinnande lövverk. Konstnärligt vill jag dra paralleller till Hieronymous Boschs helvetesvisioner, så märkliga i sin specifika otäckhet att de fascinerar utan avtapp efter hundratals år.

Såsom är det populäras öde i vårt tidevarv är Elden Ring katalysator för en strömvirvel av memes, catchphrases och allsköns virala fenomen. En enskild spelare som vunnit namnkunnighet kallar sig LetMeSoloHer. Men vi tar det från början.

Av alla de hundratals mer eller mindre omöjliga fiender som Elden Ring ställer dig inför är ingen värre än Malenia, tvillingsyster till spelets döde härskare Miquella, eller nåt, ingen jag hört talas om vet eller bryr sig. Hon väntar dig på en blomstrande äng i en rutten hålighet i botten av ett enormt träd vars krona du med möda och stort besvär måste klättra nedför, och detta helt själsvåldigt, ty hela området är en frivillig affär och ingenting som krävs för att klara spelet. Malenia slåss med en sorts svärdsprotes, vampyriserar stora mängder av din hälsa var gång hon träffar dig, vilket hon gör mest hela tiden, och i stridens andra och sista skede smittar hon dig gärna med en farsot känd som scarlet rot som i förfärande snabb takt tömmer din hälsomätare. Hon har en vida avskydd och fruktad attack tillägnad den som orsakar henne för mycket skada, känd som Waterfowl Dance. Den dränerar kvickt all energi du har att sätta emot och dödar dig därefter ögonblickligen. Hennes orimliga svårighetsgrad har naturligtvis blivit en sport i sig: sist jag kollade var tio sekunder rekordet för att lägga henne i aska, detta åstadkommet av någon som vigt sanslösa mängder tid och möda till att bygga en gubbe enkom anpassad för syftet, och som hittat ett sätt att medelst obskyra uppgraderingar och udda utrustningsdetaljer stapla en mängd effekter på varandra med förödande utfall. Detta är inte vanligt folk. Vanligt folk har här bara att döden dö, och det snabbt.

LetMeSoloHer är en spelare som helt och hållet valt att nischa sitt Elden Ring-spelande på att bekämpa Malenia. Valet av namn är en uppmaning till dig som åkallar LetMeSoloHers hjälp att hålla dig ur vägen och låta honom (ja, hans insats vann med tiden så stort erkännande och kollektiv tacksamhet att hans identitet röjdes, se nedan) göra sin grej – det är för övrigt djupt pinsamt att som åkallande spelare själv förolyckas i striden, eftersom just din värld är beroende av dig för sin existens, och din bortgång därmed berövar också dina hjälpredor möjligheter att tjäna på det hela; mången gång har jag insett att mitt enda existensberättigande i en sammandrabbning med några av spelets värre motståndare är att hålla mig vid liv, att löpa för allt vad jag är värd från farans riktning med första hjälpen-flaskan limmad till läpparna. LetMeSoloHer är lätt att känna igen inte bara på namnet, utan även genom sin udda uppenbarelse: Naken, bestyckad med två långsvärd av japanskt snitt, samt med en potta över huvudet.

LetMeSoloHer tar i regel ingen som helst skada under sin envig med Malenia, avverkar henne på kring två minuter i en drabbning som kunde ha koreograferats av Mikhail Baryshnikov. Denna återkommande prestation ledde till legendstatus, och efter att spelarens identitet blivit känd, Klein Tsuboi, en annars entusiastisk spelare av Overwatch, valde Bandai Namco, koncernen bakom spelet, att fira hans tusende vinst över Malenia genom att skicka honom en presentkorg som bland annat innehöll ett graverat handsmitt svärd. I maj i fjol hade Klein besegrad Malenia två tusen gånger. Jag och många med mig tog för givet att han sökt nya utmaningar, inte minst då han så sent som igår postade en YouTube-video på sitt konto där han gör en speedrun genom en modifierad version av Elden Ring där varje enskild fiende bytts ut mot Malenia. Men igår stod jag i Malenias foajé på min andra genomresa, sökte efter gyllene signaturer på marken, fann hans, och kunde i två gastkramande minuter sitta hopkrupen i ett hörn av grottan medan LetMeSoloHer bjöd mig ensam på en demonstration av den han gör bäst: processen kort med världens svåraste spels svåraste fiende. Efteråt kunde jag rusa till hans sida, applådera och buga mig så djupt som möjligt var. I eufori över att denna lycka blivit min har jag försökt räkna lite på hur sannolikt det är att få hjälp av LetMeSoloHer. Svårt är det att veta hur många spelare som når så långt i spelet, och den alkemi som fastställer vilka kriterier som låter en spelares signum ses av en annans i dennes värld – snarlika nivåer, exempelvis – är också en förborgad hemlighet. Man måste tajma rätt med LetMeSoloHers speltid, etc. Det måste hur som helst röra sig om någon promille. Jag lyckans ost.

George RR Martin anses ha haft med spelets världsbygge att göra. Han själv har underdrivit sin betydelse i intervjusammanhang, och med tanke på hur likt Elden Ring är övriga spel i From Softwares kanon vill jag tro att detta är dagens sanning och inte klädsam ödmjukhet. En enda referens till hans egna verk har jag dock hittat: En märklig sorts varelse som ser ut lite som en tubsocka på ben full med maskar släpper vid frånfälle ifrån sig ett föremål vid namn Gold-tinged Excrement, vars syfte jag inte lyckats utröna. Jag vill dock minnas att en del av Tywin Lannisters backstory handlar om hur ett skämt i Lannisport om att Tywin, som fötts med guldfläckar på regnbågshinnan, även skulle bajsa guldfläckigt leder till svidande vidräkningar för lustigkurren. Ett litet bidrag är också ett bidrag.