Låt oss börja med en delvis apokryfisk Ellisonhistoria, som jag bara fått bekräftad i delar, men inte ser någon större anledning att betvivla: För många år sedan hamnade Harlan Ellison i en av sina oräkneliga konflikter med ett av sina bokförlag. En annons för ett cigarettmärke hade införlivats med en pocketupplaga av en av Ellisons böcker. Inte så att han hade några moraliska betänkligheter, storrökare som han är, men det hela utgjorde icke desto mindre ett kontraktsbrott, och rimligtvis hade pengar växlat ägare utan att Ellison får sin bit av kakan. Fly förbannad slängde sig Ellison på luren till den ansvarige, som dock strutsade samtalen. Förläggaren gjorde sig komplett oanträffbar. Då detta begav sig kunde man i USA skicka post utan porto, varpå mottagaren blev betalningsskyldig. Harlan började därför att omsorgsfullt slå in och skicka tegelstenar till förläggaren. Efter 213 stycken ansåg sig Ellison ha kommit upp i tillräckligt höga värden för att låta udda vara jämnt, och avslutade kontakten genom att skicka ett nyligen avlidet och på gatan upphittat marsvin, som i högsommarvärmen hann bli rätt moget innan paketet öppnades på förläggarens kontor.

Harlan Ellison är författare, mest känd för sina korta historier. Han fyller 78 i år och är i högsta grad aktiv. Det område inom vilket han blivit mest uppmärksammad är science fiction, där han vunnit drivor av priser. Precis som att Andy Kaufman pre-Man on the moon betraktades som främst en komiker för andra komiker är Ellisons inflytande mest påtagligt för att han påverkat många andra författare – hans egna framgångar är förvisso stora nog att låta honom bo i en enorm egendom utanför Los Angeles med excentrisk arkitektur, känd som The Lost Aztec Temple of Mars, men mycket tack vare Ellisons egen notoriska osamarbetsvillighet över kontraktsfrågor hittar man honom inte hos Akademibokhandeln. Han skrev förordet till en av de första samlingsvolymerna av Neil Gaimans The Sandman, efter det att han och Neil blivit goda vänner. Relationen började genom att Gaiman hittade ett obehagligt samtal, inringt mitt i natten, på sin telefonsvarare, där en ilsken man levererar en uppsjö påhittiga dödshot, för att avsluta med att säga sitt namn och kräva att bli uppringt pronto. Detta visade sig vara Ellison, som inspirerats att ringa upp Gaiman för att han tyckte The Sandman var genialisk. Ett stort antal författare som minns Ellison från storhetstiden på 60- och 70-talen anger hans historier som skälet till varför de alls började skriva.

Just Neil Gaiman brukar berätta en annan historia om Harlan Ellison. Efter att paret började kommunicera frekvent var Gaiman på besök i Los Angeles, och hörde då av sig till Ellison per telefon. Ett stressat svar västes i luren:
– Gaiman! Du måste komma över hit nu! Det är akut!
Sagt och gjort: Gaiman kastade sig in i en taxi, befarandes att Ellison låg och flåsade efter en stroke eller dylikt. Så var dock inte fallet. Ellison visade sig sitta och fika artigt med en kvinna i sitt märkliga kråkslott, och presenterade belevat Gaiman för henne. Därefter drog han med sig Gaiman in i köket för orientering:
– Gaiman! Det där är en av mina förläggare. Jag är skyldig henne en historia, och deadlinen är bruten med flera månader. Jag har ljugit och sagt att jag skickat manuskriptet med FedEx och att de måste ha slarvat bort det, men idag dök hon plötsligt upp här och ville ha originalet! Kan du distrahera henne i någon timme medan jag går och skriver den?

Harlan Ellisons två mest kända verk är båda bara några få sidor långa: Den första heter Repent, Harlequin! said the Ticktockman, och handlar om en upprorshandling i ett fascistsamhälle där brist på punktlighet straffas med döden, berättad med en omvänd kronologi som kom att bilda skola. Den andra heter I have no mouth and I must scream, och är en dystopisk liten historia om hur de sista fem människorna i världen plågas av en hämndlysten artificiell intelligens. En utmärkt introduktion till Harlan Ellison finns att hitta i dokumentären Dream with sharp teeth, som svämmar över av både bevarande intervjuer, anekdoter, bekantas vittnesuppgifter, filmklipp med mer.

Nyckeln till en hel del av Ellisons utagerande beteende förefaller vara att han själv mobbades svårt under sin uppväxt, vilket skapade en revanschlusta som präglad hela hans liv och inte sällan tar sig osunda uttryck. En universitetslärare som en gång gjorde misstaget att råda Ellison att ge upp författardrömmarna då ingen talang fanns att skönja i den inlämnade skrivuppgiften, fick under resten av sitt liv (drygt 40 år) varje exemplar av allt Ellison publicerat hemskickat av författaren själv, ofta tillsammans med tidningsurklipp och kopior av diverse diplom. Samma energi som Ellison visade upp i sina privata vendettor kunde dock tyglas till att inspirera andra. I Dreams with sharp teeth berättar en framgångsrik Hollywoodbaserad manusförfattare att han under 70-talet av sin grundskolelärarinna, som anat hans talang, fått en bok med personlig dedikation från Harlan. Jag minns den inte ordagrant, utan citerar ur minnet i hopp om att andemeningen går fram:
– Dear Joe! My name is Harlan Ellison. I come from the year 2006, way off in the future. You are a famous writer here, where you are read and appreciated and admired. Your teacher told me about you, and about the fact that you sometimes have doubts about your talent. From where I’m standing, you must understand how absurd this must seem. Please believe in yourself.

Ursprungligen publicerat den 11 maj 2012.

Kommentar den 11 maj 2023: Så Harlan Ellison lämnade oss anno 2018, efter mer än ett decennium av tystnad, till hälften förlamad av stroke och kliniskt deprimerad. Så vandra våra stora män. Utöver de alster som nämns ovan – alla fortsättningsvis frapperande svåra att lägga vantarna på, och är det någonting världen behöver är det en samlad och överskådlig Ellisonbibliografi – anser jag att de berättelser som utgör cykeln A Boy and His Dog är lysande, och betydelsen av den allmänt hyllade antologin Dangerous Visions, för vilken Ellison agerade redaktör, kan inte överdrivas. Det är lätt att ta för givet att litteraturen ständigt flyttar fram sina positioner åtminstone vad gäller chockvärde, men vid snart sagt varje tillfälle där jag doppat tårna i 70-talets guldålder av spekulativ fiktion har jag baxnat över hur banbrytande den känns än idag, och hur illa arvet förvaltats. Visst, det finns teaterblod och skrämselskott att tillgå i överflöd i våra dagar, men den intellektuella och stilistiska reträtten går inte att kompensera med effektsökeri. Jag läste så sent som i förrgår JG Ballards Why I Want to Fuck Ronald Reagan ur The Atrocity Exhibition, och jäklar i min lilla låda, det var så att jag tappade monokeln. Samuel R Delanys Aye, and Gomorrah ur Dangerous Visions har gett mig bestående men. Och David R Bunch sen!

Det första tecknet på att någonting annat än en tämligen normal debutantutgivning stod i faggorna för 1793 kom i form av ett pris för årets bästa debut från Svenska Deckarakademien. Jag reste till Kristianstad för en middag med sällskapet, och hade turen att hamna bredvid John-Henri Holmberg, nestor inom svensk sci-fi-fandom. Han visade sig vara personligt bekant med snart sagt varenda en av mina gamla hjältar, från en tid då konvent var så små att alla lärde känna alla, gränsen mellan författare och fans var diffus, och man gärna höll kontakten via brevväxling efteråt. Sålunda lärde John-Henri, då tonåring, känna Harlan Ellison. En natt ringde telefonen i den holmbergska föräldrahemmet. Det var Harlan, från New York, sökandes unge John-Henri. Det förhöll sig som så att Harlan anlitats för att skriva en artikel om den svenska synden, varför han behövde John-Henris hjälp att införskaffa en bunt representativ svensk pornografi. I detta syfte kablades några hundra dollar över, och med en vän som understöd sökte den unge och välartade John-Henri, mycket obekväm i sammanhanget, upp en plats där material av denna sort fanns att få, och köpte rubbet tills pengarna tagit slut (Harlan hade särskilt efterfrågat “the weird stuff”). Allt paketerades och skickades till Harlan. Några veckor senare ringde Harlan tillbaka och undrade var fan hans porr var. Uppenbarligen hade någonting hänt med postgången. Harlan, frid över hans minne, gjorde sig aldrig känd för sin benägenhet att tro gott om andra, och förutsatte att han svindlats av dessa förslagna tonåringar, som försnillat hans surt förvärvade slantar. Under året som följde hände det lite då och då att familjen Holmberg väcktes mitt i natten av en fly förbannad Harlan, som plötsligt dragit sig sveket till minnes och bestämt sig för att ytterligare ett sanningens ord behövde sägas. Till slut anlände paketet. Pornografin hade fastnat i tullen, och tecken förekom på att personalen granskat innehållet lite väl ivrigt, if you know what I mean. En skamsen Harlan fick ringa tillbaka och, till sin ära, erkänna att han haft fel och för en gångs skull gått vilse i sin misantropi.