Pennalism är en del av i princip varje organiserad verksamhet. Om det kan man tycka vad man vill, och är man någorlunda empatiskt lagt är känslorna sannolikt negativa. I takt med att missförhållandena uppmärksammas brukar de upphöra, men medan man efter det tidiga 2000-talets avslöjanden kan skicka sin tioåring på fotbollsträning i allsvenska klubbars regi utan att vederbörande tvingas stappla hem hjulbent med en galge i rektum så finns det fortfarande intressegrupper som lider i det tysta. Jag talar om violaster.

Violaster spelar viola, även känt som altfiol. Instrumentet är till utseendet snarlikt den vanliga fiolen, men ungefär en tiondel större. Detta innebär att den stäms en perfekt femma under violinisternas fioler, och en oktav över cellon. Inom ramarna för symfoniorkestern mobbas violasterna skoningslöst. Exakt varför är inte helt självklart. Till att börja med utgör de en minoritet i stråksektionen och befinner sig därmed i numerärt underläge gentemot violinisterna. Vidare är de ofta hänvisade till att spela mindre komplicerade musikaliska partier än pultgrannarna, eftersom det inte är varje kompositör som har tid att sitta och fila på avancerade altstämmor när uppdragsgivarna skriker om deadlines. Detta har lett till fördomar om violasternas musikaliska begåvning. Låt oss titta närmare på några typiska violastskämt.

Vad är det för likhet mellan en violasts fingrar och blixten?
– De står aldrig ner på samma ställe två gånger.

Hur kan du se att en viola spelar falskt?
– Stråken rör sig.

Hur påminner en viola om en bombdetonation?
– När du hör den är den för sent att göra något åt saken.

Mobbning riktat mot utövare av vissa instrument är dessvärre inte ett fenomen isolerat till symfoniorkesterns elitistiska värld. Tvärtom förekommer den även i långt mindre konstellationer – till och med hos vanliga rockkvartetter, där det ofta är basisten som anklagas för att vara för en misslyckad gitarrist, och batteristen brukar påstås besitta svaga intellektuella resurser. Det finns till och med delikatesskämt om driver med båda samtidigt:

Vad gjorde basisten när han glömt nycklarna i bilen?
– Han tvingades slå in en ruta för att få ut trummisen.

Det finns dock fördelar med denna typ av socialdarwinism: Faktum är att en de stora landvinningarna inom svensk folkmusik gjorts på grund av hån och mobbning. Jag talar om nyckelharpan. Detta förnämliga och ryggskottsframkallande instrument gick när seklet var ungt under namnet C-basharpa, av det enkla skälet att den endast förmådde spela i tonarten C. Det var därför ett stående skämt bland de spelmän på Skansen som hade turen att traktera mer flexibla instrument att alltid spela i vilken annan tonart som helst än just C, varpå man kunde skratta rått på nyckelharpisternas bekostnad. Dessa bestämde sig för att situationen ej var acceptabel, slog sina kloka huvuden ihop och byggde om hela instrumentet. Den kromatiska nyckelharpan föddes, kapabel att hålla jämna steg med felorna och klarinetten.

Men åter till violasterna. Det tråkigaste av allt är att violan är ett mycket vackert instrument rent tonmässigt: Den har en djupare röst än sin mindre kusin, och en välspelad viola är en fröjd för örat. Icke desto mindre lever de under ständigt hån från den övriga orkestern, och allra mest fascinerande finner åtminstone jag de skämt som krävs en grundmurad musikteoretisk utbildning för att förstå (vilket jag alltså inte gör):

Hur får du en violastämma att spela spiccato?
– Skriv en helnot och markera den solo.

Vad är definitionen av en liten sekund?
– Två violaster som spelar unisont.

Vad är skillnaden mellan en tvättmaskin och en violast?
– Vibrato.

Har du blivit hånad för att du spelar viola? Eller bas? Eller trummor, blockflöjt, fiol? Kommentarfältet finns här för dig (dock inte om du surfar i Chrome, på grund av tekniska problem).

Ursprungligen publicerad den 12 maj 2012.

Kommentar den 12 maj 2023: Min egen karriär som stråkmusiker började med att jag köpte en nyckelharpa i tonåren och tog lektioner ute i Nacka hos ett sällskap vid namn Svartlösa Spelmän. Rådande transportlösningar för nyckelharpor på kommunaltrafiken lämnade övrigt att önska, och lättja dömde mig till att fortsätta som autodidakt.

I samband med en förrådsstädning hittade mina svärföräldrar bland gömmorna en framliden farbrors skamfilade mandolin, vilket jag fick och hade mycket kul med. En senare förrådsstädning som nådde ytterligare någon meter in i kökkenmöddingen uppdagade samme farbrors likaledes misshandlade fiol, som jag också fick, och hade vid det laget fått en bra introduktion till med tanke på att mandolinen och fiolen är stämda precis likadant och att fingersättningarna därmed är identiska. Jag lärde mig spela tillräckligt kompetent för att bistå med det lokala firandet där jag plägar fira midsommar. En andrastämma till Äppelbo Gånglåt är mitt paradnummer, då jag under inmarsch ackompanjerar den autistiskt musikaliske dragspelsspelande kantor som agerar kreativ ledare för det hela. I fjol, när vi stod i skogsbrynet reda att börja åtfölja den inburna stången och min puls låg kring 180 pillade kantorn lite på sina tangenter och anförtrodde mig att han nog borde övat lite mer, men bestämde sig för att ta en snaps istället. Det gick bra.

Jag hjälptes mycket då det uppdagades att en sommargäst på landet är son till en riksspelman specialiserad på Rättvikslåtar. Pappa riksspelmannen kan man ha turen att träffa någon gång om året, och då gäller det att passa på att lära sig så mycket som möjligt. Min dröm är att lära mig improvisera harmonier, och på förfrågan om hur man åstadkommer detta fick jag ett svar som, transkriberat till helt andra förhållanden, jag funnit går att tillämpa på precis allting i livet:
– Ja, du har ju tersen, va. Och sen oktaven på tersen. Och om du bara ligger rätt på grundtonerna… ja, däremellan kan du ju göra lite vad fan du vill.

Anno 2015 gick instrumentbyggaren Harald Elofsson ur tiden, en möbelsnickare från Ljuders socken som efter en trädfällningsolycka blivit rullstolsbunden och sadlat om till instrumentbyggeri. Härom året gjordes jag uppmärksam på att hans kvarvarande samling instrument skulle auktioneras ut, och då jag har en fetisch för udda stränginstrument som uppenbarligen delats av salig herr Elofsson själv bestämde jag mig för att försöka bärga något. Vevliran såg lockande ut (och budades upp väldigt högt, se det som ett tips om lämpligt investeringsobjekt nu när kryptovalutorna ifrägasätts på bred front och det här Crowd1 inte känns helt hundra längre, ärade läsare), likaså en trettonsträngad renässansluta, dito en handfull hardangerfelor, en viola da gamba… men valet föll på den ena av två så kallade viola d’amore, en sexsträngad altfiol (förekommer även med bordunsträngar). Jag var en av få budgivare. Den är lika underbar som den är svårstämd, och utan att lägga sten på börda för de violaster som förlöjligats ovan får jag tillstå att det i regel låter för jävligt när jag spelar.